Gustave
Doré: Adam och Eva drivs ut ur paradiset efter syndafallet.
På samma grymma sätt drevs jag från barndomens
paradis ut till hårt arbete.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Gustave
Doré: Adam och Eva drivs ut ur paradiset efter syndafallet.
På samma grymma sätt drevs jag från barndomens
paradis ut till hårt arbete.
Vi tro ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad genom den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och
döda.
Apostoliska trosbekännelsen
Därför vare marken förbannad för din skull.
Med vedermöda skall du nära dig av den
i alla dina livsdagar;
törne och tistel skall den bära åt dig,
men markens örter skola vara din föda.
I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd,
till dess du vänder åter till jorden;
ty av den är du tagen.
Ty du är stoft,
och till stoft skall du åter varda.
1 Mos. 3:17 - 19
För länge sedan var jag i paradiset. Jag kunde springa omkring naken på landet, det fanns flickor, och jag skämdes inte. Mamma visade mig ömhet och Pappa tyckte om mig. Han tyckte om mycket små barn, som inte trotsade.
Jag drevs ut ur detta paradis. Jag måste arbeta och hjälpa till i köket. Jag borde ta ansvar, men jag tyckte det var hemskt och smet undan. Syskonen gjorde jobbet bättre.
Jag försökte nog. Mamma önskade ett litet bekvämare liv än det hon hade som ansvarig för fem barn. Jag tog en sked från matsalen och sprang ut i köket med den och frågade: Är det inte bra bekvämt att ha mig? Mamma skrattade, och tyckte att jag var rolig, intressant och underbar, bara inte bekväm. Hon berättade historien många gånger. Jag förstod, att mitt arbete inte dög.
Följden av att inte arbeta var förfärlig. Eftersom jag inte torkade disk lika bra som syskonen, så var jag inte värd ens den äckliga, sönderkokta torsken, eftersom om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta. (2 Tess. 3:10).
Syskonen var avundsjuka och tyckte att jag var bortskämd. De ville ändra på det, och utformade därför en ceremoni. De gjorde en krona av guldpapper, skrev Kelgris på den, satte den på mitt huvud, och placerade mig i den mest tronliknande barnstolen. Sedan avsatte de mig såsom kelgris, tog av mig kronan och reste mig från kelgristronen. Ritualen ändrade knappast något i sak.
Att jag var syndig och förtappad har redan framgått. Frukterna av syndafallet visade sig tydligt: ett evigt trälande med matlagning, disk, tvätt och strumpstoppning till sju personer, förutom städning och läxläsning.
Syndastraffet kunde dock ge vinster för dem som accepterade det: När vi gick ut med slasken en extra gång, samlade vi glödande slask på de andras huvud. Martyrernas krona kunde vinnas redan här i livet av den som offrade sig.
Allvaret började i skolan, utan att jag märkte det. Jag gick i Seminariets Övningsskola, inrymd i en monumental byggnad. Seminaristerna kom ibland och hörde på, och tog någon gång över lektionerna. Min klass läste efter folkskolans B-form, som annars bara förekom i små skolor på landet. Årskurserna läste två och två i samma klassrum. Vi var nio i min årskurs, fyra pojkar och fem flickor. En pojke hade haft polio och gick med käpp. Vi tog rimlig hänsyn till honom. De andra två hade gedigen bakgrund. De var söner till kyrkoherden och organisten i grannförsamlingen.
B-formen var störande. Jag gick i ettan och hade välskrivning. Tvåorna läste fabler, långsamt och dåligt, men det var i alla fall underhållning, mycket roligare än att skriva. Räkningen var också väldigt tråkig. Boken frågade efter saker, som Mamma och jag redan hade gått igenom under sommaren, och jag såg ingen anledning att upprepade gånger svara på triviala frågor. Resultatet visade sig snart. När jag och mina två präktiga kamrater gick hem från skolan, tog de mig i bandet på kavajens rygg och skrek: Här kommer Hans, nummer ett i räkning! Jag skämdes gräsligt, även om jag inte trodde att folk på gatan uppfattade ironin. Jag slet mig, så att bandet gick av. Jag sprang det fortaste jag kunde, och fick förklara situationen för Mamma.
På julavslutningen fick jag ett papper som kallades betyg.
Där stod:
Ordning: Mycket god
Uppförande: Mycket gott
Flit: God
Jag jämförde med mina kamrater. Vad konstigt det var! På deras papper stod Flit: Mycket god. Varför stod det inte så på mitt?
Saken klarnade när jag kom hem. Syskonen började skrika: Hans har fått B i flit! Det är nästan som sänkt uppförandebetyg! Vad skall vi göra med honom?
Mamma tänkte efter, och började hjälpa mig litet med läxorna under våren. Problemet löste sig enkelt. Jag har klarat räkning och matematik sedan dess. Välskrivningen har däremot förblivit ett handikapp, ända tills jag köpte en laserskrivare.
Fler kontakter hade förekommit mellan hem och skola. Pappa berättade, att fröken Elin Eleonora Olsson hade haft fräckheten att kritisera hans uppfostran och hans barn. Jag tror att saken gällde Karin, som var äldst. Pappa betonade, att han inte fann sig i sådan oförskämdhet av någon som stod så mycket lägre än han i utbildning och ämbete. Vi skulle inte bry oss om kritik från den människan.
Syndafallet och dess följder gav upphov till teoretiska funderingar. Adams navel grubblade inte jag på, men problemet såg ut så här: Gud skapade människan perfekt redan vid första försöket, eftersom han var allsmäktig och allvis. Ingen onödig detalj fanns, ingenting som inte hade en orsak. (Munkarna tänkte nog inte på, att kvinnors bröst inte är helt anpassade till den upprätta gången.) Eftersom Adam var skapad av jord, och inte född, behövde han ingen navel. Å andra sidan var Guds skapelseverk fullbordat den sjätte dagen. Därför måste Adam i allo likna oss, och ha en navel. Hade Adam navel eller ej?
Skämt åsido, hur det såg ut före syndafallet? Då fanns varken sjukdom eller död. Hade djuren dött? Om det inte fanns sjukdomar, så fanns det väl inga virus eller bakterier, fastän Gud borde ha skapat dem på den femte eller tidigt på den sjätte dagen? Hur fick man mat utan arbete? Hur hade Gud tänkt sig världen, om Eva inte hade syndat? Jag hade inget bra svar.
Den dåliga teorin hade värre följder. Barndomens
inställning till arbetet har stängt mina möjligheter.
Man blir inte chef, om man anser att arbete är ett straff
för att man är stygg, och att inget fungerar, om inte
allt övervakas. Folk vill inte arbeta under en sådan
ledare, det har jag upptäckt de få gånger jag
fått ansvar för andra.
Jungfrufödelsen har tonats ner i den lutherska kyrkan. Som ung tänkte jag aldrig på den, mer än på de våfflor, som genom ett underbart språkligt missförstånd skulle ätas på Vårfrudagen, då avelsen firades.
Katolikerna däremot lyfte fram den dogmen och drog med sina Mariaaltaren fler män än lutheranerna, som bara hade Jesus på korset. Nu tycker jag det verkar litet äckligt. Munkar, som saknade det naturliga umgänget med kvinnor, satt i cellernas ensamhet och fantiserade om Maria. Kompositörer skrev vacker Mariamusik, men varför välja det ämnet? Jag kan inte se något vackert i de medeltida mariahymnerna. Sublimeringen av sexualitet till religion är sällan mer uppenbar än här.
Jesus är född - det var den roligaste punkten i trosbekännelsen. Ingen berättelse om en religiös barndom kan förbigå julen. Men före den lyckliga händelsen hade kvinnorna i Göteborg mycken möda och stort besvär, nästan i klass med Maria själv.
Julen krävde enorma förberedelser. På landet var det än värre. Jag upplevde en höjdpunkt av hushållsarbete i Krokstad, Bohuslän år 1954. Där höll man fortfarande husförhör. Prästen åkte runt i församlingen och prövade sockenbornas kunskaper i Bibel och katekes. Deltagarna skulle undfägnas. Värdinnorna tävlade med varandra i matlagning, och tävlingen hade trappats upp till en farlig höjd. Motvilligt hade bondmororna enats om vapenvila på kaffenivå, men vilket kaffe! Åtminstone 14 sorter fanns, plus tårta, alltsammans bakat på riktigt smör och färska ägg, jämte ostkakor, som var på gränsen till fusk. Var får man sådant idag?
I stan fanns andra sätt att hävda sig, men Haga församling hade många syföreningar, som skulle bjudas på kaffe under helgerna. Mammas kakor hade exotiska namn som judebröd (stansade ur sexuddiga kakformar), negerbollar, klenätter, herdinneminnen. Kakrecept ärvs på spinnsidan, så jag får aldrig mer smaka min Mammas pepparkakor med äkta smör och speciell kryddblandning i degen. Till julbaket användes pottaska, vilket var min särskilda skräck, när jag skickades att handla, eftersom det var långt före streckkodsavläsning och till och med snabbköp, så ingrediensens oanständiga namn måste viskas fram över disken. Recepten hade angivit gammaldags mått, som inte ens förekom i folkskolans räkneundervisning, där man annars övade sortförvandling mellan tjog, dussin, ris och val. I vår upplaga stod däremot 213 gram smör, eftersom det var omräknat från skålpund av någon samvetsgrann kvinna.
Pepparkakor skulle alla, oberoende av ålder, vara med att baka. Om än lynne, skönhet, begåvning, uppmärksamhet och kärlek hade fördelats ojämnt mellan barnen, så fick detta inte ske med pepparkaksdegen. Mammas opålitliga fjädervåg, graderad i såväl gram som skålpund, ersattes för en stund av Pappas brevvåg, och barnens privata degklumpar vägdes och kontrollerades minutiöst.
Därefter gjordes allt på eget ansvar, för en gångs skull. Var och en fick blanda i valfri mängd mjöl, kavla tjockt eller tunt, skära kakor efter fri fantasi eller färdiga former, dock inte som hjärtan eller stjärnor, för att inte de inte skulle förväxlas med de massproducerade och därmed leda till beskyllningar om stöld. Man fick äta upp sin andel som deg eller som färdiga kakor, när som helst och i vilken takt som helst, under en viktig förutsättning: Hur man än gjorde, fick man inte tigga gemensamma pepparkakor före jul.
Takten i konsumtionen sade något om syskonens aptit på livet, tålamod eller karaktär, hur man vill uttrycka saken. Eskil åt upp sin ranson samma dag, jag tog ett par dagar på mig, Per och Karin höll ut något längre, medan Cecilia kunde spara sina kakor till långt efter nyår och återfinna dem bleka och mögliga. Detta ansågs fint.
De gemensamma pepparkakorna räknades samvetsgrant. De skulle räcka till många kafferep. Alla var stolta, om man fick ut fler än receptets tredubbla sats angav.
Brända kakor spolierade det gemensamma målet, och tydde på otacksamhet för Guds gåvor. Dessutom fruktade Pappa, att allt bränt var cancerogent, och han skrapade bort det svarta med en kritisk anmärkning om sjukdomsrisken. Så småningom fick han ändå cancer i tjocktarmen, men det blev inte hans död. Vi barn åt däremot gärna de brända kakor, som inte kunde bjudas åt främmande.
Mamma orkade inte jobba så mycket. Flickorna tog mer och mer ansvar. En gång hade Karin bränt en plåt, en av många, många plåtar den kvällen. Mamma gick emellertid ut hårt om värdet av det förlorade och bristen på uppmärksamhet, fastän Karin väl förstod olyckan och skuldfrågan inte var glasklar. När förebråelserna tog för mycket, började Mamma förklara bort det hela, och tala om förlåtelse och förståelse, och att det var bäst att inte tala mer om saken, att Karin skulle tröstas, för det var ju inte så farligt, och kakorna var bara litet mörka. Bristen på raka besked och snabbt avklarade domslut gjorde alla förvirrade.
Julbord betydde inte mat utan julkrubba. Den andra betydelsen närmade sig hädelse. Någon dag före jul hämtade pojkarna en låda sten från vinden. Om marken inte var frusen eller täckt av snö, gick vi ut, inte utan dåligt samvete, för att hämta mossa i skogen. Det skrangliga strykbordet bars fram, och kanterna täcktes av ett utslitet lakan. Så byggdes ett landskap. Högst upp på en sockerlåda stod stallet, krubban med barnet, Maria och Josef, oxen och åsnan, (som var uppvridbar och kunde snurra på svansen,) och herdarna med sina får. De vise männen avvaktade längre bort, men flyttades fram till Trettondedagen. Ett år anskaffades Flykten till Egypten, en extra Maria med Jesusbarn på en åsna och en Josef, som ledde åsnan. Till den scenen hörde lejongrottan, uppbyggd med stenar och sand, som i öknen. Lejonet symboliserade de faror, som Jesus redan som litet barn utstod för allas vår skull. Men Ordets människoblivande var inte bara exotisk historia. Jesus hade kommit till världen för att frälsa också göteborgare, och därför fanns på julbordet en gipsmodell av Lundby gamla kyrka och ett svenskt hus, tyvärr i fel skala. Till och med djuren skulle få del av julens under: Vi veta ju, att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas ... Också vi själva sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning (Rom. 8:22 - 23). En svensk ren fanns därför med vid stallet. Landskapet dekorerades med mossa. Gömd i mossan blänkte en spegelblank sjö, gjord av en fickspegel. Vi var stolta över vårt julbord.
Detta var dock fattigt jämfört med Farbror Herders julkrubba i Örby prästgård. Det bordet fyllde ett halvt rum. Där fanns större figurer och fler scener, bland annat Bebådelsen och de vise männens tillbedjan med ett extra, äldre Jesusbarn. Några hus var byggda av stenklossar, slipade med stor precision, ett arv från Farbror Henrik. Att Guds mandomsanammelse hade räddat även det samtida Sverige visades där ännu tydligare: I ett hörn av bordet, på behörigt avstånd från de bibliska scenerna för att inte störa eller profanera, slingrade sig ett riktigt elektriskt tåg genom tunnlar och mellan hus. Sådant kunde göras, för prästgården var stor, och Farbror Herder och Faster Gertrud hade inga egna barn.
Vår gran hade levande ljus, glitter och flaggor. Flaggorna
visade, att frälsningen gällde alla folk. Eskil var
noggrann med placeringen. Sverige tronade högst under stjärnan,
sedan kom de nordiska länderna och England. Sovjetflaggan
sattes på grund av Stalins grymheter upp- och nervänd
på nedersta grenen, medan hakkorsflaggan var totalförbjuden.
Natten före julafton orkade jag inte vara uppe lika länge som de andra. När jag lade mig, rådde förvirring och trötthet. När jag tassade upp, var allt förvandlat. Jag höll på att springa på julbordet, som var otroligt vackert. Granen var klädd och väldigt fin. Köket var städat. Ljusrampen mot Hagakyrkan satt på plats. Julstjärnan var hopsatt, som vanligt byggd i tre dimensioner enligt en egendomlig, aristotelisk kropp, som tilltalade min geometriska fantasi. (Eskil hade en brevpress av glas, slipad efter samma princip, och jag var stolt när jag själv, trettio år senare med matematisk utbildning, kunde reda ut vilka kroppar av denna typ som verkligen existerade.) Vi hälsade varandra med God Jul, en sällsynt artighet. Till julaftons frukost fick vi för första gången hemlagad julkorv med stekta ägg och kollektiva pepparkakor. I dag skulle vi få paket.
Dagen gick långsamt, men så småningom kom middagen. Den var kraftig, utan att vara sofistikerad. Huvudrätt var julskinka och dopp i gryta. Bitar av vörtbröd doppades i spadet från skinkan. Ingen tyckte det var särskilt gott, men det var tradition från Pappas hem, där ingenting fick förfaras. Efterrätt var riktiga hallon, inte utspädda med potatismjöl, utan rena konserverade hallon, litet gråa i färgen och sönderkokta, men ändå hallon. Feta klenätter serverades till. Efter kriget tillkom vispgrädde. Då lådorna med äpplen från farbrödernas prästgårdar sedan länge var slut, var konserverad frukt härlig. Den påminde om sommarens ljuvlighet och möda.
Konserveringen hade varit arbetsam. De kokta bären hälldes i noggrant rengjorda glasburkar, och man lade på en tätande gummiring och ett glaslock. Burkarna staplades i konserveringskitteln och kokades i ånga under så lång tid, att luften drevs ut och ersattes av vattenånga. Det hela fick svalna långsamt, vattnets ångtryck minskade, och locken pressades ner av atmosfärstrycket. Om ringarna var smutsiga eller ojämna, kunde luft sippra in, och då måste proceduren göras om. Till jul fick vi smaka arbetets frukter.
Efter middagen var det julbön i en överfylld Hagakyrka. Beredelsen var slut, julen hade börjat, stämningen var hög, och kören sjöng kända melodier, som inte hörts på nästan ett år, för på den tiden spelade inte varuhus och tomtar O helga natt för att öka försäljningen.
Två väldiga granar med elektriska ljus, stora stakar med levande ljus, och så småningom också en julkrubba prydde kyrkan. Varje julböns predikan innehöll punkterna:
innan prästen kom till sak. Men vad gjorde det? Det var jul.
Efter julbönen släcktes matsalens alla elektriska lampor, utom de som var dolda i julstjärnor och lyktor. Från kakelugnens nisch hördes det spröda pinglandet av pinnarna från den roterande ängeln, driven av stearinljus. I granen tindrade till de vuxnas nervositet levande ljus. Alla de sju sorternas kakor lades upp, en till var, plus färsk sockerkaka. Kaffe dracks och dukades av, nötter kom fram - inte dagens överflödande variation, utan bara hasselnötter och litet valnötter - russin, svenska vinteräpplen och några apelsiner. När Pappa hade knäckt sin första nöt, släcktes granen, tändes ljuset, och två barn bar in mangelkorgen med julklappar.
Alla slags tomtar var bannlysta i vårt hem. Tomtar var hedniska gudaväsen, som inte hade någonting att göra med Ordets människoblivande. Pappa ville inte anpassa sig till några nymodigheter från 20-talet, som dessutom bara tjänade kommersiella intressen. Inte heller skulle man skrämma barn, eller luras och dölja, vem som i själva verket köpt presenterna.
Den sista synpunkten tänkte jag på långt senare, när jag blev ombedd att spela tomte i en grannfamilj. Jag kunde inte förstå, hur någon ville släppa ifrån sig den rollen och gå miste om tacket för de stora ekonomiska uppoffringar, som julen innebar. En annan gång, när vi bytte tomtetjänster med en annan familj, blev jag generad, när mannen läste upp min vers till Brittas nattlinne:
Du är bra när det är på
utan är du bäst ändå,
och jag sedan fick läsa motsvarade vers till hans fru. Sådant förekom inte i mitt barndomshem.
Pappas ideologiska renhet räckte inte ända fram till julfesten på Menlösa Barns Dag. Då fick församlingens fattiga och olyckliga barn julklapp och gottpåse av en tomte från Sarektjåkko, medan vi syskon fick enbart gottpåse.
Våra julklappar delades ut av Pappa, som också läste verserna. Mammas poem gick aldrig att läsa, men hon undrade, om inte Pappa medvetet förvrängde och försämrade dem. Alla rimmade efter förmåga, tränad av de många psalmer och dikter vi kunde utantill, av Fröding, Karlfeldt, Tegnér, Runeberg och andra. Jag har haft nytta av denna lilla talang, när jag hyllar jubilerande chefer på min arbetsplats, en genre som kräver en balansgång mellan att göra chefen glad och låta de underställda skratta.
Efter julklappsutdelningen lämnade Pappa matsalen för att skriva predikan. Stämningen blev mer avspänd, inte bara för att julklappsnervositeten var borta. Olika typer av "intelligenslekar" genomfördes. Man skulle rita och gissa i kapp, spela olika roller, där man visste motspelarens identitet men inte sin egen, och dikta verser med givet rimord och ämne, där man fick rimordet från höger och ämnet från vänster. Jag kommer med viss stolthet ihåg en vers jag skrev om ämnet studier, med rimordet julskinka:
Det var en gammal juleskinka,
som kommit till polisens finka.
Steg upp och sade då så här:
"Jag är en gammal julgris skär,
som mördat både en och flera.
Nu får jag tid till att studera,
när ingen äter upp mig mera."
Under helgerna sjöng vi Christmas Carols i kör. Framförandet bjöd inte på någon lysande kvalitet, men innebar en nyttig övning att ensam hålla sin stämma. På julnatten rattade vi ibland den gamla radion för att höra julmusik från hela Europa. Jesu födelse besjöngs på många språk. Kyrkan var inte så liten och ynklig i alla fall.
Julen är familjekonflikternas tid. Gamla neuroser värms upp i ugnen tillsammans med pepparkakorna, och det är alldeles klart, vad som bränns mest och luktar värst, när ugnsluckan öppnas. Omedvetet vill man göra vuxenlivets jul lika bra som barndomens. Det är dömt att misslyckas, eftersom man får det dubbelt så svårt som föräldrarna, om man skall följa båda sidors traditioner. Plötsligt blir man barn igen, och gnäller över att allt inte är som förut. Mina barn får skriva en bok om sina jular.
I mitt barndomshem märkte jag inte mycket av sådana konflikter, eftersom den äldre generationen var borta och all släkt bannlyst. Annars har inte mycket ändrats. Samma julmusik som då spelas till leda i varuhusen långt före första söndagen i advent, och unga kvinnor - styrda av tradition, hormoner eller gener - julpyntar med en gåtfull, sömgångaraktig säkerhet. Barnaögon tindrar, kyrkor fylls, och julklappar delas ut. Varför alla spelar med är obegripligt. Jag kan inte förklara för mina invandrade vänner, vad våra seder beror på. Jag nöjer mig med att konstatera, att så här gör vi, för att våra föräldrar har gjort så. Jag förmår inte längre pressa in våra traditioner mellan Bibelns pärmar.
Efter julaftonens mat, dryck och lekar var det svårt att orka upp till julottan. Den var följaktligen attraktiv och drog fulla hus. Församlingen reste sig upp och stod i fyra verser. Tröttheten var berusande, blodet kom knappast upp till huvudet, och vi sjöng, sjöng Var hälsad sköna morgonstund och fortsatte:
---
Värma,
Närma
Till varandra
Dem som vandra
Kärlekslösa
Och ur usla brunnar ösa
Han tårar fälla skall, som vi,
Förstå vår nöd och stå oss bi
Med kraften av sin Anda,
Förkunna oss sin Faders råd
Och sötman av en evig nåd
I sorgekalken blanda.
---
Sv. ps. 55:2 - 3
Jag nästan grät. Någon visste, att jag vandrade kärlekslös, fällde tårar och drack ur sorgekalken. Men nu hade Pappa köpt några rätt bra julklappar. Jag hörde sagan om att någon älskade mig. Detta var julens kärna.
Efter jul kom passionstiden, så säkert som vårvintern
ljusnade efter vintersolståndet. Lidandeshistorien var lika
viktig som islossning, semlor och påskris. Meningen med
Frälsarens offerdöd förkunnades om och om igen.
Psalmerna var allvarliga. Fastän alla visste hur dramat slutade,
frossade vi i medlidande hela tiden:
---
Så som Jesu smärta var
Aldrig någons varit har.
Sv. ps. 92
Jag tänkte inte den hädiska tanken, att många
har lidit värre tortyr och dött mer övergivna än
Jesus.
Jag tror, att Jesus Kristus
[... har] förlossat, förvärvat och vunnit mig,
förtappade och fördömda människa,
ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens
våld,
icke med guld eller silver,
utan med sitt heliga och dyra blod
och med sitt oskyldiga lidande och död
---
Lilla katekesen
Lagen var sträng. Den skulle inte bara begränsa det onda, för det var ändå omöjligt, utan också tvinga oss att se vårt behov av frälsning. Vår nöd inpräglades ständigt.
Jag är dålig, och skyldig till Jesu död. Det är mera rättvist, och mindre aggressivt än att hävda - med mycket ondska och lidande som följd - att judarna dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och ... äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor (1 Tess. 2:15). Men Jesu död var en tung börda för en liten pojke.
Jag förvånades inte över den grymme Fadern som offrade sin egen Son för världens frälsning, liksom Abraham var beredd att göra, fast han slapp till slut. Missionärer tog med sina värnlösa barn till Afrika för Guds skull. Pappa offrade oss och vårt privatliv i sina predikningar för en högre sak. Då kunde Gud göra likadant.
Jag slukade biskop Bo Giertz' romaner Stengrunden och Tron allena, som gång på gång behandlade upplysningen genom lagen, förtvivlan över synden och försoningen genom självinsikt och förtröstan att man trots allt var älskad. Men det räckte inte för mig. I min omgivning såg jag inga som erfarit detta, inga, som blivit förvandlade till glada och tjänande människor, inga, som kunde dela med sig av sådana upplevelser. Jag såg bara vanliga ledsna tanter och farbröder som satt fast i religionen, och folk utanför, som verkade glada att slippa den.
Försoningen utnyttjade jag på mitt sätt. Eftersom
Kristus hade sonat alla mina synder, så kunde jag gå
litet längre. Jag måste visa mig förtappad. Jag
kunde t.ex. skjuta upp läxläsningen till absolut sista
stund. Med Guds hjälp, min fantastiska intelligens och starkt
te kunde jag läsa in vad jag behövde under sista natten.
Jag visste att psalmen
---
Att icke syndens minne
Vårt hjärta klagar an,
När aftonen är inne,
Och ingen verka kan.
Sv. ps. 421:2
hade fel, för Pappa kunde arbeta och skriva sina predikningar nattetid. (Jag missade psalmens verkliga poäng!) Gud skulle förlåta mig, för Kristi skull, och göra allt väl igen. Visserligen blev det kanske ett AB på provet, i stället för ett litet a eller ett stort A, men det räckte. Pappa, som krävde att se alla skrivningsresultat, var inte helt nöjd. Han var aldrig riktigt belåten med mig, men hade mer eller mindre givit upp. Jag var honom ganska likgiltig. Dessutom hade han höjt taxan för skrivningsbelöningar från tidigare 1 krona för a och A, och 75 öre för AB, så att även AB gav 1 krona, med hänsyn till den avskyvärda inflationen. Ibland påminde han mig om det, när han delade ut sina kronor. För övrigt spelade belöningen inte så stor roll, för jag var ändå redovisningsskyldig för vartenda öre.
Budskapet om försoningen lärde mig att synda på
nåden. Det var inte någon cynisk handel med avlat,
så att jag glatt kunde fortsätta med ljuvliga överträdelser.
Jag var hela tiden ledsen och bekymrad, men trodde att allt ändå
skulle ordna sig genom Guds godhet. Jag fick dåliga arbetsvanor,
som jag behållit intill denna dag. Problemen har snarast
förvärrats, eftersom jag inte längre orkar jobba
på kvällarna, och får ont i hjärtat när
jag pinat mig för hårt. Retfullt vad ovanor från
barndomen hänger i!
Ty talet om korset är visserligen en dårskap för
dem som gå förlorade,
men för oss som bliva frälsta är det en Guds
kraft.
1 Kor. 1:18
Läran om försoningen är tydlig och klar. Alla människor har en odödlig själ. Jesus har lidit döden för alla, även dumbommar och syndare. Han kan göra under med vem som helst. Frälsningen finns runt hörnet, om omgivningen bara älskar tillräckligt.
Av och till har jag försökt att leva i Kristi efterföljd och ägna mig åt syndare. Jag har hoppats att ändra på dem, antingen de har velat det eller ej. Jag har aldrig orkat ända fram. Jag vet inte, vad mina offer egentligen tyckt om min behandling, som blivit plågsam för båda parter och inte lönsam för någon. För mig har det varit lärorikt.
Här stöter vi på en fundamental fråga i allt praktiskt arbete med människor, i all politik. Skall vi använda den gamla judiska regeln öga för öga och tand för tand, eller skall vi som Jesus förlåta sjuttio gånger sju gånger? Skall vi bedöma folk efter vad de är just nu, eller efter vad de skulle kunna bli, sedda med Jesu kärleksfulla ögon?
Den frågan möter oss, när vi skall hantera personer med grava alkoholproblem, när vi skall avskeda olönsamma medarbetare, och när vi i Sverige tar emot invandrare, som inte är uppenbart nyttiga för vårt land. Skall vi lyda marknadskrafterna och ge lön efter prestation, eller föra en solidarisk lönepolitik, eller till och med ge alla lika lön, som vissa vänsterpartier säger sig vilja göra? Skall vi omskola någon som inte gjort ett nyttigt handtag på 20 år och ge honom en rejäl utbildning, medan den förlorade sonens storebror fortfarande sliter och släpar i samma jobb? Hur mycket sociala hänsyn skall vi ta?
Här är vi nära kristendomens kärna. Herrens
lidande tjänare är långt borta från dem
som endast söker förverkliga sig själva och som
hävdar, att försoningsläran är oekonomisk,
orättvis och djupt omoralisk. Jag är glad att jag tidigt
mötte Jesus. Men den falska förkrosselsen hade jag velat
slippa.
En ljuvlig vårdag, helg, klockan 8 på morgonen. Klasskamraterna kallade ledigheten i hädiskt hån för Flygareda'n, men jag visste bättre. Jag hade nödtorftigt stigit upp. Trafikbruset var borta. En brasskvartett spelade de gamla psalmerna från Hagakyrkans torn. Jag böjde huvudet bakåt, tittade upp och nynnade med: Till härlighetens land igen …
Syskonen hade lämnat hemmet, den ene efter den andre. Det var tomt. Vad hade jag för roligt? I kyrkan kunde jag sjunga ut min sorg och förtvivlan över ensamheten. Var kunde jag göra det annars? Var det bättre i himmelen?
En dag gick jag till Västra kyrkogården för att tänka på döden. Tänk om jag hade fått följa Jesus på hans himmelsfärd!
Gån bort ifrån mig, I förbannade,
till den eviga elden,
som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
Matt. 25:41
Fruktade jag den Yttersta Domen? Var jag rädd för helvetets kval? Längtade jag från denna världs elände till himmelens harpospel?
Inte som helt liten. Då var det självklart, att just jag skulle komma till himmelen någon gång. Men senare, ja faktiskt. Mina föräldrar skulle ha blivit ledsna, om de hade fått höra det, för de ville verka upplysta och inte skrämma små barn. De försökte skona mig för svåra upplevelser och berättelser om sjukdom, lidande och död, och särskilt historier om terror, tortyr och massutrotning, som de tidigt fick höra från Tyskland och tidigt trodde på. Något fick jag ändå höra om hemskheterna, och jag uppfattade, att Pappa och Mamma önskade Hitler åt helvete. Men därmed bekräftade de att helvetet fanns, och då kunde även jag hamna där, så ond som jag var. Ingen dementerade någonsin, att jag eller mina klasskamrater riskerade att pinas i den eviga elden.
Folk utanför kyrkan tyckte, att helvetespredikningar var grymma och obarmhärtiga. Det ansåg inte de konservativa. Eftersom helvetet faktiskt existerade, och människor kom dit varje dag, så vore det oförlåtligt grymt och likgiltigt att inte varna dem. Att varna människorna, att med vilka ord som helst skrämma dem undan de eviga fasorna, det var den verkliga barmhärtigheten.
I domssöndagstexten lärde Jesus, att grunden till förtappelsen var brist på barmhärtighet och medkänsla mot dessa mina minsta bröder (Matt. 25:40). Högmässan var hårdare: Alla människor var syndare, värda att förkastas från Guds ansikte, om han så skulle döma dem, som deras synder hava förtjänt. Synden måste inses, erkännas och begråtas. Det fordrades ett särskilt sinnelag för att få förlåtelse genom Jesu blod. Denna insikt och detta sinnelag var omöjliga att förvärva, om man inte regelbundet gick i kyrkan. Därför väntade helvetet de okyrkliga. Jesu förmaning att mätta hungrande och besöka sjuka och fängslade hade ersatts av ett formellt krav på organisationstillhörighet.
Tidigt tänkte jag på Yttersta Domen. Vad skulle inte upptäckas då? Gud var allvetande. Han hade en stor bok, där alla mina tankar, ord och gärningar stod uppräknade. Avsikterna och de dolda motiven skulle också bedömas. Vi visste, att våra motiv inte var rena. Gud visste också vad en liten pojke gjorde med handen under täcket, fastän gossen hade fått veta, hur mycket sundare och nyttigare det var att ha händerna ovanpå.
Säkert skulle han också upptäcka apelsinkärnorna, som jag slängde i det trånga utrymmet under bokhyllorna, hellre än att lämna en rolig bok för att gå och lägga dem i slasken. Ingen såg dem, ingen städade där, men både kärnorna och min lättja måste uppenbaras antingen vid Yttersta Domen, eller när Pappa skulle pensioneras och lämna sin tjänstebostad. (Jag klarade av det mindre hindret utan bannor!)
Fast tänk om Jesus kom redan före nästa skrivning! Då skulle alla problem lösas automatiskt. Jag skulle slippa allt arbete, allt syndastraff, som jag sparat på hög. Tänk om jag räddades av gong-gongen och kom till himlen!
Fast det var inte mycket att hoppas på. Ingen där hemma räknade med Jesu snara återkomst, så som den tidens pingstvänner gjorde, eller så som min morfar hade predikat runt sekelskiftet i samma Hagakyrka.
Men trygg kunde jag ändå inte vara. Den Dagen skulle komma som en tjuv om natten. Man måste ständigt vara beredd. Det dög inte att leva lättsinnigt. På grund av Yttersta Domen fanns ingen chans att någonsin få något roligt här i livet.
Rädslan för de eviga straffen satt kvar länge. Efter en domsöndagspredikan i Österåkers kyrka för 20 år sedan fick jag en ovanligt elak migrän. Jag insåg orsaken, sökte upp kyrkoherden och förebrådde honom milt för hans åsikter i ämnet.
Ändå kunde myten om en slutlig rättvisa vara vacker.
När jag skriver om Pappa, är jag ensidig och partisk.
Jag kan inte bedöma hans goda gärningar i tidig mannaålder.
Jag har svårt att förstå den tid, då han
växte upp. Jag vet nästan ingenting om hans problem
som barn. Jag känner inte hans innersta tankar. Jag kan inte
be de döda stå upp och vittna. Tänk om en god,
förlåtande Fader skulle samla ihop alla vittnesmål,
gå igenom Pappas liv tillsammans med honom och lyfta fram
den slutliga Sanningen! En sådan Yttersta Dom skulle jag
unna Pappa.
När vi skola hem till vårt fädernesland
Och skiljas vid detta elände
---
Sv. ps. 424:9
Jag älskade psalmen Den signade dag. Den hade en ljuvlig folkmelodi i trektakt, och sjöng om julens under och om träd och fåglar. Men varför slutade alltid församlingssången där? De sista tre verserna var mer spännande. Jag brukade läsa dem under väntan före gudstjänsten eller under en tråkig predikan. De handlade om döden. Varför ville kyrkan bara släta över? Trodde inte prästerna på uppståndelsen, eftersom de inte vågade tala om livets slut och det som komma skall? Varför fick vi inte sjunga de "heta" verserna?
Barnen fick följa med Pappa på jordfästningar. Sleipners begravningsbyrå hade hästar. Vagnen med kistan och två blomstervagnar drogs med häst, och därefter kom taxibilar och några privatbilar med sörjande. Pappa åkte ofta i en egen taxi, eller droska, som han kallade hästdroskans sentida efterföljare. Då kunde ett barn få följa med. Jag gjorde det gärna, för taxiresor var sällsynta, och det var långt till Kvibergs kyrkogård. Jag var med i kapellet och när kistan sänktes i graven, och fick sedan gå den långa vägen hem tillsammans med Pappa. Jag undrade, varför Pappa var så tam. Han borde passa på, när människorna var mjuka. Han kunde säga: Sorry, den här människan gick åt helvete, men det kan ingen hjälpa nu. Ni får se det som en varning. Låt det bli en läxa och börja ett bättre liv i dag! Gå i kyrkan och hör mina predikningar!
Han sade inte så, men jag har hört talas om sådana
begravningar.
Jag kan inte tycka illa om Dig, vad än teologerna säger. Du välsignade barnen. Du var radikal, brydde dig inte om konventioner och skämdes aldrig för att umgås med syndare. Du var fräck och körde ut månglarna ur templet. Du var glad som liljorna på marken. Du lyfte fram det väsentliga ur all bråten. Jag vill gärna bli som Du.
Men det där med Guds Son, jungfrufödelse, uppståndelse och himmelsfärd, det tror jag inte på. Det är enklast så.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |