Föregående NästaInnehåll Beställ

Om den Helige Ande och helgelsen

Vi tro ock på den Helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund,
syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Apostoliska trosbekännelsen

Icke av eget förnuft eller kraft

Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft
kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom,
utan den Helige Ande har kallat mig
---

Lilla katekesen

Vårt förnuft förblindat är,
Mörker all vår själ betäcker.

Sv. ps. 212:2

Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn,
han kommer aldrig ditin.

Mark. 10:15

Mina kamrater sade, att jag var barnslig som gick i kyrkan. Tror du på prästernas sagor? frågade de.

Kamraternas hån kunde jag tåla. Att lida förföljelse för Kristi skull gav poäng i himmelen. Visst skämdes jag, i alla fall under senare år, för att gå i kyrkan, för att inte orka bryta mig fri och bli vuxen. Men värst för självförtroendet var, att kyrkan ålade sina medlemmar att alltid lita på vad folk sade, att inte tänka själva, att vara barnsliga. Förnuftet var inte bara otillräckligt, det ledde fel. Man skulle sitta i båt och låta någon annan handla. Man skulle vara dum.

Alla i kyrkan var inte barnsliga. Det fanns maktmänniskor också. Alla präster gillade stor publik. Somliga fann det enklast att ha dumma människor omkring sig.

Kallelsen

Gud kallar några. Han hade kallat Per. Han kallar inte alla. Hade han kallat mig?

Frågan var viktig för yrkesvalet. Skulle jag bli präst som Pappa, eller skulle jag bli något annat? Det var inte så lätt. Var det inte orättvist att somliga blev kallade, men inte jag? Helgonen levde i en särskild klass, nära Gud. De var nästan fusk. Präster och munkar såg ner på lekmännen. Amatörerna behövdes kanske också, men de professionella var finare.

Här lurade predestinationsläran, även om den inte var klart utsagd. Det var förutbestämt från tidernas begynnelse, om jag skulle hamna i himmelen eller i helvetet. Gud hade i sin visdom bestämt så. Hur kunde en god Gud göra på det sättet? Det var fruktansvärt grymt.

Men Guds grymhet var för farlig att opponera mot eller ens tänka på. Kvar stod en känsla. Det lönade inte att anstränga sig. Det gick som det gick i alla fall. Allt var ganska hopplöst.

En helig, allmännelig kyrka

Förfäras ej, du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla.
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång;
Ty låt ej modet falla.

Sv. ps. 508:1

Under aftonsången var det inte lätt att se den allmänneliga kyrkan. Hagakyrkan rymde 1 000 personer. Utspridda långt från oss satt några medlemmar i de heligas samfund, mest gamla kvinnor, som inte såg särskilt heliga ut. Pappa var långt borta vid altaret, där allt flöt ihop för mina översynta ögon. Tristessen från den annalkande måndagsmorgonen bredde ut sig.

Den lilla hopen var inte bara liten, den var också grå och alldaglig. Icke många visa ... icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt (1 Kor. 1:26) fanns med. Om de okyrkliga tyckte Pappa, att detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat (Joh. 7:49), även om han inte uttryckte sig så. Vi var bäst, vi hade sanningen, de där utanför var dåliga. Det var utgångspunkten, då vi skulle följa Jesu maning Gören alla folk till lärjungar (Matt. 28:19).

Många år senare stötte jag på samma stämning i vänsterrörelsen, under dess högsäsong efter 1968. Samma inre strider, samma studier av mer eller mindre renläriga författare, samma tro på en god ideologi, som blivit tusenfalt förrådd.

Visst predikades det, att Gud verkade genom svaga redskap, och att människor inte behövde se och förstå allt som Gud gjorde. Men hur skulle jag bli övertygad, när kyrkan föreföll att vara ett både tråkigare och bråkigare ställe än världen utanför? Varför skulle jag vara kvar därinne med hoppet om en bättre värld?

Hade det varit lättare om jag varit katolik? Då hade jag tillhört en väldig kyrka med rik kultur. Det fanns en helig kyrka, heliga sakrament, heligt vatten, en helig stol, en helig bank och en massa annat heligt.

Men vad betydde ordet helig? Utan att slå upp i lexikon skulle jag säga avskild, upphöjd, syndfri, ren, vördnadsbjudande. Men katolikernas helighet verkade mest vara ett registrerat varumärke för Aktiebolaget Katolska Kyrkan.

I kyrkan skulle vi leva som bröder och systrar. Vi skulle älska varandra. Det gjorde vi uppenbarligen inte. Vad kunde det bero på?

Hade jag rätt och alla andra fel? Var det nödvändigt, kärleksfullt och barmhärtigt att bekämpa villoläror? Kunde det rädda själar från helvetet? Lärorna var väldigt olika. Här använde pacifister och soldater, högermän och kommunister, auktoritära och obundna, rädda och modiga, judar och proselyter, kretenser och araber allesammans bibelcitat för att slå varandra i huvudet med. Även inom en och samma kyrkliga riktning kunde lagen dominera här, och evangeliet där. Läran garanterade ingenting. Man fick hålla sig till bibelordet: Av deras frukt skolen I känna dem (Matt. 7:16).

Men om jag tänkte efter, så levde man faktiskt som syskon i kyrkan. Kain slog ihjäl Abel i avund för Guds kärlek, Jakobs söner ville döda Josef, Magnus Ladulås söner, liksom Gustav Vasas söner, dödade varandra under kamp om makten. Jag hade erfarenhet av syskonstrider från min egen familj. Även om vi inte slog ihjäl varandra, så misstänkte, föraktade, hånade och förtalade vi varandra, och vi slogs ibland. Men var det den sortens syskongemenskap, som Jesus hade menat?

Folkkyrkan

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
Brudgummens löfte till bruden,
Hemmet, de nyföddas kristna namn,
Kämparnas färd till den sista hamn,
Fanan och konungaskruden.

Sv. ps. 169:2

Folkkyrkotanken var på modet när Pappa var ung. Kyrkan såg tillbaka på fornstora dar. Den hade varit en maktfaktor i det svenska samhället, haft ett eget stånd i riksdagen, ansvarat för skola, sjuk- och socialvård, och i övrigt organiserat livet i socknarna. Kanske dög den fortfarande till något. Haga församling var kanske inte så ynklig i alla fall.

Pappa höll gudstjänster på sjukhem, ålderdomshem och sjukhus för obotliga, som dåtidens långvård uppriktigt kallades. Där predikade han enklare och naturligare än vanligt. Det var intressant att vara med. Efteråt gick han runt och tog alla patienterna i hand. Det såg litet tillgjort ut, men det uppskattades nog. Livet på vårdinrättningarna verkade fattigt och enahanda. När Pappa kom hem, var det första han gjorde att tvätta händerna. Var det bakterierna eller den obehagliga upplevelsen han ville tvätta bort?

En gång före skolåldern låg jag på barnsjukhuset en vecka. Jag hade fått impetigo, när jag fallit från en trappa på landet, ner på en gård där hönsen sprang omkring. Jag fick reda på att det var en skamlig snusksjukdom, straffet för att jag inte tvättade mig ordentligt. Det kliade. Mina armar spjälades, så att jag inte skulle komma åt att riva mig och sprida smittan. Mina syskon såg fram emot att själva få låsa fast mina armar med mina egna leksaker, när jag kom hem. Jag låg tillsammans med min syster Cecilia på ett rum. Varje kväll läste en sköterska aftonbön med oss. Jag hörde, hur dåligt hon läste och pinsamt hon tyckte det var, och att hon ville ha det klart fortast möjligt. Cecilia bad om lov att få läsa aftonbönen själv, och det fick hon.

Jag vet inte, om aftonbön var allmän sed på barnsjukhusen då för tiden, eller om det var en tjänst som Pappa beställt och betalat för på halvenskilt rum. Det fanns klasskillnader på den tidens sjukhus: allmän sal med 10 - 12 sängar, halvenskilt och enskilt rum. Man kunde också ligga som överläkarens privatpatient, vilket var extra fint.

Av kyrkans makt över skolan återstod några symboler. Biskopen var eforus på Hvitfeldtska läroverket, och Pappa inspektor på Rudebecks flickskola och gymnasium. Men det började blåsa snålt. De anonyma nidbreven före biskop Helanders tillsättning skakade kyrkan. Kristendomsundervisningen skulle bli objektiv och icke-konfessionell, till Pappas förfäran. De strider som angick mig gällde firandet av Gustav II Adolf och morgonbönerna.

Den första seden var mest främmande. Flera gymnastiklektioner före den 6 november övades vi att gå i takt fyra och fyra, i raka led, framåt marsch och halt. En gymnastiklärare hade varit officer och kände sig som hemma. Disciplin var alltid nyttigt. Det kunde bli krig igen. På morgonbönen predikades om Gustav Adolfs försvar av vår lutherska tro. På eftermiddagen marscherade Hvitfeldtska, Vasa, Västra och Flickläroverket ner till Gustav Adolfs torg, med musikkårer och svenska fanor. Där utbringade en gymnasist i fjärde ringen Ett fyrfaldigt leve för hjältekonungens, Gustav den andre Adolf, minne - genitivändelsens placering var viktig - alla huvuden blottades, och hela torget sjöng Vår Gud är oss en väldig borg. Därefter gick alla hem litet tidigare än vanligt. Vi fick Gustav Adolfs-bakelser och åt upp hjältekonungens bild i ljusgrön marsipan.

Skulle flickor få marschera? Flickorna hade inte varit med vid Lützen, och för övrigt kunde de nog inte gå i takt. På Flickläroverket blev man upprörd. För kvinnosakens skull borde alla delta. Kritiken måste tystas, så tjejerna övade mest och gick bäst.

Några liberaler ville göra slut på traditionen, i religionsfrihetens och pacifismens namn. Ingen skulle tvingas sjunga en psalm eller läsa en bön. Redan tidigare hade registrerade judar och katoliker sluppit vara med. Nu ville flera hoppa av. Det låg i tiden, seden blev frivillig och försvann snabbt.

Likadant gick det med skolornas morgonböner. De var inga roliga tillställningar. Jag brukade alltid vänta med att läsa läxorna och i stället plugga halva natten, och var därför ständigt sömnig. Jag cyklade hemifrån i absolut sista minuten, och kom in i skolan med andan i halsen just innan vaktmästarn stängde dörren. Böneförsummelse var visserligen inte lika farlig som sen ankomst till lektion, eftersom det krävdes fem böneförsummelser mot tre vanliga anmärkningar för att få nedsatt ordningsbetyg, men det var illa nog. Ordningsmän kontrollerade att man hade psalmbok med sig till aulan.

En elev spelade riktig piporgel, en psalm före och en efter andakten. Sången var inte lysande, för de flesta var i målbrottet och repertoaren var liten. Betraktelserna minns jag ingenting av, utom att en kristendomslärare läste högt ur en indianbok och avslutade med Amen - vilket betydde Stå upp! - Fader vår och välsignelsen. Efter den sista psalmen hade rektor någonting att säga, kanske om oseden att köpa wienerlängd i stället för att äta i barnbespisningen, men förhoppningsvis något dramatiskt om allvarliga brott, som tjuvrökning på toaletterna. Jag brukade sova gott fram till avslutningen.

De liberala, anförda av Peter Jagers, numera professor i statistik, gick till angrepp mot morgonbönerna. De kallade dessa för kulthandlingar, vilket jag fann svårbegripligt, när jag stod och gäspade, medan någon läste en bön som han inte trodde på. I en offentlig diskussion försvarade min bror Per seden med slående argument. Jag var stum av beundran.

Fast nog tyckte jag att morgonbönerna var konstiga. Det var inget allvar med dem. Ville Gud verkligen ha det så? Bönen kom inte från hjärtat. Skulle man inte bedja i ande och sanning? Skolans morgonandakter borde bli mycket bättre, eller avskaffas helt. Men Per och Cecilia stred på den rätta sidan. Vi skulle göra en namninsamling för morgonbönernas bevarande. Jag skrev ett upprop om allvarligare och mera kristna andakter. Om folk inte ville skriva på, så var det Guds dom över kristenhetens förfall. Pappa skulle mångfaldiga skriften på församlingens spritduplikator. Han gillade inte texten, utan ändrade den till Jag anser att det kristna inslaget i morgonbönerna skall bevaras.

Jag rodnade, av skam för att Pappa hade läst vad jag skrivit, för att han säkert föraktade mig för att jag skrivit fel, och för att han hade föreslagit ett så utslätat och urvattnat budskap. Skulle jag verkligen samla ihop namn till indianberättelserna?

Morgonbönerna blev frivilliga redan under min skoltid. Jag gick aldrig dit mera, utan tog tacksamt emot en kvarts extra sömn. I stället besökte jag några mycket frivilliga middagsböner under lunchrasten. Det var inte tusen pojkar i aulan, utan två, tre gymnasister i ett klassrum högst upp. Man läste tidegärden, så exklusivt och långt från folkkyrkan som man kunde komma.

En av bedjarna blev föreståndare för ett protestantiskt kloster utanför Sala. Jag har hälsat på honom några gånger i klostret och talat om deras regler. De ber under dygnets alla timmar och sjunger vackert, efter en rik ritual med alla tänkbara variationer. De iakttar tystnad och läser inte dagliga tidningar. De utför under knappa ekonomiska omständigheter ett socialt arbetet bland människor från när och fjärran. Vad har drivit honom till ett så speciellt liv?

Rojalismen, som fanns med i folkkyrkotanken, var mig särskilt förhatlig. Den var orealistisk och föråldrad. Kungen bestämde inte längre. Men jag hade ett mera personligt skäl: Jag var avundsjuk på lillprinsen Carl Gustaf. Alla tanter sade att han var söt. De köpte vykort med honom på. Jag var också söt, men ingen tryckte upp vykort med mig. Dessutom bodde han i Stockholm, och alla stockholmare var snorkiga och jäktiga och talade konstigt och låtsades inte om att det fanns något utanför huvudstaden. Konungadömet var djupt orättvist. Jag ville inte sjunga psalmer om det.

Folkbokföringen var kvar inom kyrkan, och bara ett fåtal valde att gå ut, även när detta blev lättare. En hög procent av befolkningen använde kyrkliga förrättningar. Ändå tyckte jag, att folkkyrkotanken var falsk. Skulle alla svenskar vara med, blev förkunnelsen ett utslätat sammelsurium. Det var högfärd att anta, att allt var som förr. Det var förmyndarmentalitet att påstå, att hela folket i djupet av sitt hjärta längtade efter Svenska Kyrkan, även om de inte var medvetna om det. Psalmen Fädernas kyrka i Sveriges land fyllde mig med äckel.

Behåll oss vid ditt rena ord

Det var inte många som tänkte som vi. Mina beresta och belästa föräldrar såg, att det gamla arvet inte höll intellektuellt och mänskligt. De gammaltroende var för stränga och enkelspåriga. Tron bjöd på många svåra val.

De rättrogna schartauanerna hade det enklare. De gjorde precis som deras föräldrar hade gjort. De kunde känna sig nöjda med sin lilla värld, även om de var misstrogna mot det mesta utanför:

Behåll oss vid ditt rena ord,
Förhindra satans själamord,
Så att din kyrka i all tid
Må se, att du är henne blid.

Sv. ps. 175:4

På andra sidan fanns liberalteologerna. Men vad ville de egentligen? Betydde kristendomen någonting för dem? Syntes Gud i deras liv? Bad de bordsbön? Vågade de bekänna Kristi namn? Avstod de från dans och världsliga nöjen? Skilsmässor förekom, till stor olycka för barnen, och av deras frukt skolen I känna dem.

De frikyrkliga var för lättsinniga. Visst gjorde de mycket socialt, men alla fick tala på mötena och det var ingen ordning. Men till slut gick det nog lika mycket rutin i deras oordning som i Svenska Kyrkans ritual. Var det mest socialgruppen som skilde?

Pappa lockades av katolicismen, men att konvertera var ett stort, farligt och ekonomiskt helt otänkbart steg.

Ekumenik var inte särskilt gångbart, synkretism än mindre. Alla parter pekade ut vad som skilde. Pappa ansåg sig radikal, eftersom han en gång hade besökt en frikyrkolokal i prästdräkt. Det var så långt han kunde gå. Trycket av vikande åhörarskaror och försämrad ekonomi behövdes för att gräva ner stridsyxan.

Pappa stod ganska ensam. Det var bråk till och med om ett betydelselöst vikariat som kontraktsprost. Mamma var lojal till det yttre, men tänkte annorlunda. Bara Pappas lära dög. Vad skulle jag tro?

Syndernas förlåtelse

Det var mattelektion under mitt sjätte skolår. Magister Widell var snäll, fast han inte kunde hålla disciplin. Jag var bra, jag kunde talen, men hade långtråkigt. Bänkgrannen A. var beundransvärd, mer erfaren än jag och suverän i teckning. Jag föreslog ett parti luffarschack. Ja visst, det var han med på. Jag var rädd och försiktig, men A. blev allt djärvare. På grund av hans otålighet åkte vi fast.

Widell var besviken på mig, sin gullegris. Han skrev en bock i kanten på klassboken för oss var, och dessutom för en pojke till. Jag blev stel av fasa. Om klassföreståndaren fick veta, så skulle hon tala om det för Pappa, med oöverskådliga följder. Vad skulle jag ta mig till?

I kyrkan fick man förlåtelse genom att ångra sig, känna sig förkrossad, böja huvudet djupt och bekänna synden. Jag föreslog detta för A., som genast ville prova. Vi gick till Widell och bönföll om förlåtelse, särskilt A., även om hans gråt och löften om evig förbättring klingade falskare än mina. Med hjälp av min ruelse lyckades vi ändå få bort bådas anmärkningar.

Saken kom ändå fram. Den tredje anmärkningen hade inte suddats bort av några tårar. Rättvisan krävde, att våra bockar också skulle bli kända. Klassföreståndaren såg var skon klämde. Hon berömde vår djupa ånger, hotade med föräldrakontakt vid minsta kommande förseelse, men lät saken bero för denna gången. Kamraterna visade mig förakt. Det hade varit ärligare att stå för sitt ofog. Jag förstod, att Kristi blod inte utplånade alla synder.

Ibland ropade Pappa i sina predikningar: Gud stryker ett streck över alltsammans! Vi kan gå vidare! Jag var alldeles tyst och tittade ner.

Det var meningslöst att dra ett streck över det gamla, för allting fortsatte ändå på samma sätt. Jag uppförde mig inte annorlunda, mina syskon förlät ingenting, utan behandlade mig som förut. Det mesta jag kunde hoppas på var, att somliga synder glömdes bort ett slag. Om Gud förlät, så märktes ingenting av det. Synden fanns kvar, tung och oförlåten.

De dödas uppståndelse och ett evigt liv

Farbror Carl dog när jag var 8 år. Jag minns honom knappt. Han var förnäm biskop som bodde i en fin våning med vävda tapeter mitt emot Domkyrkan. Jag ser några snabba bilder: en ståtlig begravning, kyrkan full av folk, som på en prästvigning, någon ceremoni på kyrkogården, arvskifte i halvtomma rum, jag fick två böcker, fast inte dem jag först pekat på. Sedan en sten på kyrkogården, Faster Lisa änka i en vanlig lägenhet, synd om henne.

Lycke kyrka utanför Göteborg. Här helgade vi vilodagen under min barndoms somrar. Före högmässan gick vi runt på kyrkogården och tittade på rikas och fattigas gravar. Jag fick min första påminnelse om döden. Foto: 1994

På sommarsöndagarna brukade Pappa gå runt Lycke kyrkogård före högmässan och titta på gravarna. Söndagspromenaderna i staden gick förbi kyrkogården vid Stampen. En port pryddes med texten Tänk på döden. Pappa visade oss en förfallen och glömd kolerakyrkogård. Mamma berättade om första världskrigets spanska sjuka, som hade skördat så många liv, och som ännu för några år sedan syntes som ett hack i Sveriges befolkningspyramid. Så fast jag aldrig behövt sörja någon nära anhörig, påmindes jag ändå ofta om livets slut.

Ibland var tanken på döden så outhärdlig, att jag helt visade den ifrån mig. Jag kunde inte fatta, att någon över huvud taget kunde acceptera sin egen död. Det var inte bara dålig syn, som hindrade mig att läsa skönlitteratur. Jag orkade inte läsa färdigt en bok, där någon dog.

Uppståndelsen då? Till att börja med var den självklar. Döden var långt borta. Jag kunde ta saken lätt. Bara gamla människor dog, och de kom nog till himlen. Dog jag ändå, så kom jag till himlen, det hade Mamma sagt.

Hjälper kristen tro mot dödsångest? Så här var det för Pappa: Jag hade fått mina fyra barn. Britta och jag försökte tala om människolivets väsentligheter med barnen, så jag hade berättat att gamla människor dör. Pappa och Mamma hälsade på hos oss. Tobias frågade sin farfar: Hur gammal är du? Dör du snart? Jag hade ingenting att förebrå Tobias. Han ville verkligen veta. Pappa svarade, utan både realism och kristen tro: Nej, jag skall leva i 300 år. Han ville leva, så länge han kunde. Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning (Fil 1:21), det var ingenting för Pappa.

Medan jag förträngde fasan för död och förtappelse, började jag i stället fundera kallt naturvetenskapligt. Gud skulle återskapa alla som de var när de dog, fast han skulle ta bort sjukdomarna. Hur var köttets uppståndelse möjlig?

Jag visste, att allt bestod av atomer. Vilka atomer skulle de få? Bara människor och inga djur skulle uppstå, men skulle atomerna ändå räcka? Dessa cirkulerade runt, och människan blev till stoft. Särskilt tydligt och fort gick cirkulationen vid kannibalism! Hur skulle det gå på Yttersta Dagen? Hade Gud reservatomer till sitt förfogande? Eller var det som fysikerna sade, att det aldrig gick att skilja på två atomer? Köttets uppståndelse krävde fortsatt tummande och vridande på min vetenskapliga världsbild.

Är det visserligen sant?

Luther avslutade sina förklaringar till alla tre trosartiklarna med orden Det är visserligen sant. I högmässan uppmanades hela församlingen att högt och gemensamt bekänna sin kristna tro. Det var inte lätt alla gånger. Jag började tvivla.

Tvivlet märktes. Jag kände mig bevakad. Värst var det i psalmerna. Om folk inte var tysta, så sjöng de falskt, i otakt och hade svårt att klara de höga tonerna. Jag svek både Gud och Pappa, om inte min vackra röst klingade som vanligt. Det började med folkvisan:

En herrdag i höjden är vorden besluten,
Av Konungen uti det himmelska land,
Att han skall hitkomma med mång sinom tusen
Och kalla till doms både kvinna och man,
Med änglarnas röst,
De trogna till tröst,
Med svidande styng i de otrognas bröst.

Sv. ps. 591:1

De rätte lärarna förkunnade, att man inte fick be för döda. Man fick inte vara barmhärtig mot dem, som Gud i sin allgodhet redan hade dömt, och som därför måste ha gjort något förfärligt. Detta kunde jag finna mig i. Men psalmens två sista rader gick för långt. Skulle de trogna tröstas av de otrognas svidande styng? Till ren skadeglädje höjde jag inte min röst. Jag höll tyst i slutet av versen. Oblida ögon lade märke till min slutna mun, men ingen gav mig ett ord. Ett litet, litet utrymme hade öppnats för mitt eget omdöme.

Sammanfattningen av tredje artikeln blir dyster: Den Helige Ande kom aldrig min svaghet till hjälp (Rom 8:26). Kyrkan var varken en, helig eller allmännelig. Gemenskapen i samfundet var inte särskilt varm eller tolerant, och än mindre helig. Syndernas förlåtelse erfor jag aldrig, de dödas uppståndelse verkade komplicerad och otrolig, och ett evigt liv var antingen omöjligt eller fruktansvärt grymt. Det fanns inte mycket kvar att tro på.

Föregående NästaInnehåll Beställ