| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Gustave Doré: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Så här gick det till när han sade: Varde ljus! (1 Mos. 1) Likheten med Pappa var påtaglig.
Kapitlet handlar om den kristna tron, om världens historia
från skapelse och syndafall, om krig och elände, men
också om att Jesus blev människa, lärde oss om
Fadern, led och dog för oss, om Andens vård av de trogna,
och om Jesu återkomst och det eviga livet. Läran om
Gud som allsmäktig Skapare och uppehållare av världen
gick inte ihop med mina erfarenheter.
Söndag kväll. Mamma visade bibliska bilder ur Dorés Bibel, ett jätteverk med teckningar ur bibliska historien. Det började med skapelsens första dag, då Gud uttalade orden Varde Ljus! och det vart ljus. Sedan kom resten av skapelsen, syndafallet, Noaks ark, Babels torn och andra spännande historier. Mamma berättade med egna ord, långsamt och övertygande.
De stunderna var en tillgång i en bildfattig tid. Skolans läroböcker hade få illustrationer, mest svartvita fotografier med dålig kontrast. Böckerna såldes i många upplagor och var inte särskilt aktuella. Ingen TV fanns. Bio var förbjudet hos oss. Svensk Uppslagsbok och Nordisk familjebok fanns i flera utgåvor, men var efter nutida förhållanden torftigt illustrerade.
Pappa hade konstböcker. Vad var vackert med konst? Var inte verkligheten alltid mycket vackrare? Var all konst religiös? Jag tyckte konst var konstig. Modellerna hade tillgjorda miner. Det var skada att man inte hade kunnat fotografera i stället för att måla.
Mamma hade en lådkamera, köpt på 20-talet, stor och åbäkig. Den gick att använda i solsken utomhus. Mina syskon hade fotograferats, men sällan jag, för det var krig och ransonering, och jag var inte lika intressant som de första barnen. Färgfoton började komma. På Pappas skrivbord låg två bleknade diapositiv, tagna på Mammas 50-årsdag av någon tekniskt intresserad.
Jag gjorde inga resor. Under hela sommarlovet var vi på landet, bortsett från något enda besök i staden. Ändå var det bara tre mil dit. Först vid 14 års ålder fick jag åka till Lund, för att hälsa på Karin, som flyttat hemifrån.
Sverige hade en homogen befolkning. Det var långt före arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande. Första gången jag såg en neger på gatan, vände jag mig om och stirrade. Mamma drog i min hand, och sade, att jag inte skulle titta, för då blev han generad, och han kunde inte hjälpa hur han såg ut. Annars bjöd Pappa ibland främmande talare både till sin kyrka och sitt hem, och då släpades jag fram att hälsa på negrer, indier, biskopar och andra intressanta människor.
Böcker saknades inte. Pappa köpte vad han ville ha, mest teologisk litteratur. Romaner var inte helt förbjudna. Mamma läste poesi. Vi hade Svenska Dagbladet, riksupplagan med en dag gamla nyheter, och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Svenska Dagbladet var gediget konservativ och kyrkvänlig, medan Handelstidningen var kristendomsfientlig. I gengäld var den antinazistisk och frossade inte i mord som Göteborgsposten.
Motståndarna fick komma till tals. Grekiska och nordiska gudasagor, Koranen, Mormons bok och Hitlers Mein Kampf fanns alla i Pappas bibliotek. Vi kunde läsa Ingemar Hedenius, och en debattbok om Tro och Vetande.
Tidskriftsbordet var imponerande. Där fanns allt från Ignis, eldbegängelserörelsens tidning - trots att Morfar hade ansett, att likbränning var en hednisk sed, som skulle försvåra Guds arbete på den Yttersta Dagen - till den rikt illustrerade Life, och Idun, vars bh-annonser jag ivrigt studerade när den tiden kom, i brist på mera upphetsande läsning.
En idol var C. S. Lewis, den engelske litteraturvetaren, teologen och författaren, känd från TV för sina berättelser om Narnia. Han var trovärdig: inte född i kyrkan, utan omvänd, och dessutom intellektuell, resonerande, klar, uppriktig, humoristisk och poetisk.
Övriga teologiska källor var en söndagsskollärarkurs och Pappas predikningar och konfirmationsundervisning. Mammas berättade för mig om Darwins utvecklingslära, och jag fick avbryta med frågor. En viktig länk saknades dock: en förtroendefull dialog med Pappa. Han anförtrodde mig inte något personligt i trosfrågor, utan jag fick dra mina egna slutsatser.
Inom denna ram kunde de eviga frågorna ställas.
Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas,
en övertygelse om ting som man icke ser.
Hebr. 11:1
Verbet tro har olika betydelser:
- Förmoda, men inte vara säker. Ex.: Jag vet inte om det skall bli vackert väder i morgon, men jag tror det.
- Satsa på, möjlig att tjäna pengar på. Ex.: Jag tror på den nya produkten. Jag satsar på idén och jag tycker den är intressant. Jag kan tjäna pengar på den.
- Förtrösta, lita på. Ex.: Jag tror på min nye chef. Han skall ta hand om enheten och klara biffen.
- Hålla för sant. Detta var vad Hebréerbrevets
författare menade.
Det är värt att notera skillnaderna. Pappa vände sig med kraft mot att den religiösa tron var en osäker förmodan. När en predikant sade: Jag tror på Gud, så menade han inte heller, att han kunde tjäna bra med pengar på sin verksamhet, även om detta var möjligt. Eftersom jag varken litade eller förtröstade på någon människa, så var också den betydelsen utesluten. Det som återstod var tro i meningen att hålla för sanning. Funderingarna blev därför teoretiska och intellektuella.
Finns Gud? Har han skapat världen? Dessa frågor engagerade mig mycket under min ungdom.
Det fanns mycket att fundera på, innan jag
fick på mig konfirmationskostymen. Foto: Jonason 1954
Frågan ställdes under konfirmationsundervisningen. Jag var glad att Pappa tog upp ämnet, så att jag för en gångs skull fick en sammanhängande framställning av trosläran.
Det fanns olika källor till kunskap. Den första var naturen. Det räckte att iaktta och tänka efter. Någon måste ha satt igång det hela. Universum var vist uppbyggt, både i stort och smått: Solen var så väldig, stjärnorna så långt borta, jorden var så vacker och djuren så optimalt utformade, att någon med enorm fantasi och intelligens måste ha skapat världen.
Man fick inte veta särskilt många av Guds egenskaper på detta sätt. Det fick man däremot genom Guds uppenbarelse. Gud hade frivilligt lämnat ut en liten del av sina hemligheter, sått en tanke här och givit ett ord där, för att människorna i någon mån skulle lära känna sin Skapare.
Uppenbarelsen hade givits till alla, även till hedningarna. Religion finns överallt. Redan stenåldersmännen begravde sina döda. Medvetenheten om livet och dess slut är religionens kärna. Detta skiljer oss från djuren och gör oss till människor.
Tar man bort en religion, så kommer en annan i dess ställe. Även i vår tid upplysta tid finns vidskepelse. Försvinner kunskapen om den Ende Sanne Guden, så dyker livets stora frågor ändå upp, men som villoläror. Den universella religionen var ett starkt gudsbevis.
De flesta av oss har haft mystiska eller religiösa upplevelser. Varsel om framtiden, känslan av Guds närhet i helgedomen, musiken, konsten eller i naturens skönhet och väldighet, bönhörelse, vägledning i livets olika skiften - allt detta är välkänt för varje kristen. Dessa känslor predikar om Gud.
Uppenbarelsen hade givits särskilt tydligt till Egendomsfolket, judarna. De hade fått Ordet. Klarare och klarare, ju längre tiden gick, som en kör med många stämmor i ett verk som stiger mot en dramatisk höjdpunkt, lärde Bibeln om Kristus. Redan på dess första blad förutsågs Messias, kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud (1 Mos 3:15).
Kronan på verket var Guds enfödde Son, som har uppfyllt
skriften och förkunnat Faderns vilja för hans olydiga
och vilsna barn. Efter Sonens offerdöd, som försonat
oss med Fadern, följde den Helige Andes utgjutande på
den första Pingstdagen, och Andens fortsatta vård av
Guds folk, under den korta tiden före Herrens återkomst.
Uppenbarelsekällorna var olika mycket värda. Naturen berättade inte om Gud var ond eller god. Den gav ingen närhet till honom. Åsikten att man kunde dyrka Gud i naturen var dessutom farlig: Den kunde lämna människor vind för våg i svåra situationer, splittra församlingar och tömma kyrkor.
Hedningarna hade motstridiga och felaktiga föreställningar. Våra religiösa upplevelser måste misstros: All erfarenhet visar, att känslor och upplevelser förbleknar. Om man envisas att hålla dem kvar, återstår bara falskhet. På ett Maranata-möte hörde jag predikanterna bokstavligen krysta för att få upp det starka, om än inte sanna, uttrycket. Det var oklokt att lägga beviset för Guds existens inom det egna hjärtat.
Det låg också kyrkopolitik bakom misstron mot personliga upplevelser. Om tron grundades i känslor och inte på Guds Ord, och om den troende bara behövde hänvisa till det egna omdömet och samvetet, så undergrävdes prästernas auktoritet, och församlingen blev omöjlig att styra.
Judarna var själviska och centrerade på sig själva.
Detta var djupt orättvist. Kristendomen gällde hela
världen. Gamla Testamentet hade en tvivelaktig moral och
var fullt av våld och sex. Även om barnen tyckte det
Gamla var spännande, så innehöll det Nya den slutgiltiga
sanningen. Den sanna kunskapen fick man genom hela Bibeln, Gamla
och Nya Testamentet.
Hela Bibeln var Guds Ord. Detta inskärptes kraftigt, men i olika tonlägen.
Bibeln skulle läsas uppmärksamt, i frälsningsavsikt, inte som en historiebok, inte som ett forskningsobjekt att undersöka eller döma, eller som någon annan profan text, med tillämpning på sig själv, så att man förde över budskapet till sin egen tid och sin personliga situation, med flit, d.v.s. minst ett kapitel varje dag, under bön, och i ordning, utan att hoppa från ställe till ställe, i tron att Gud skulle styra fingrarna rätt och ge en särskild ledtråd, när boken slogs upp slumpmässigt. (Jag har faktiskt träffat en varm och god kristen människa, som gjorde så, men han var tyvärr schizofren, vilket märktes även på andra sätt.) Enligt detta synsätt stod Bibeln över alla frågor.
Hemma låg en tjock bok som hette Und die Bibel hat doch Recht. Den behandlade historiska vittnesbörd om Bibelns berättelser: Det fanns arkeologiska spår av syndafloden och andra fantastiska händelser i Gamla Testamentet. Döda Havs-rullarna, gamla manuskript som gav ny belysning åt Jesu undervisning, hade just hittats. Andra nyfunna handskrifter pekade på en förvånande stabilitet hos Bibelns texter, med hänsyn till hur många gånger de skrivits av. Bibeln var inte en bok av sägner. Den redogjorde för verkliga händelser, och var skriven i nära anslutning till dessa.
Detta försvar var realistiskt, men defensivt. Det räckte inte för att hålla värmen uppe i en vinterkall kyrka. Var fanns elden från den brinnande busken, bitterheten hos Job, hänryckningen i Psaltaren, hoppet om evigt liv? Vad hjälpte objektiv forskning en tvivlande yngling?
De konservativa hävdade däremot, att varje ord i Bibeln var exakt sanning i alla bemärkelser. De hade svårigheter med skapelsens sex dagar (1 Mos. 1) och idisslande harar (3 Mos. 11:6). Bo Giertz ansåg, att Gud hade en mening med allt som stod i Bibeln, om så bara för att vi skulle få det litet svårare och tvingas tänka efter. Även han måste haft det svårt med släkttavlorna och med krigen i de historiska böckerna.
Från en historisk utgångspunkt är det ännu svårare att försvara verbalinspirationen. Det fanns många texter, somliga har bevarats, andra har försvunnit. Somliga har blivit heliga, andra anses inte pålitliga. Varför valde man de fyra evangelierna? Hur redigerades de? Har den Högste suttit med i de ändlösa sammanträden, som bestämde Bibelns innehåll? Att Gud kunde stå ut med sådant, det övergår min fattningsförmåga som byråkrat.
Med imponerande mod tog fundamentalisterna strid på två områden: om skapelseberättelsen - mer om den nedan - och om kvinnliga präster. Det senare ämnet är uttjatat. Man förnekade allt kvinnoförakt med hänvisning till Bibelns många ädla kvinnor. Det sades vara en ren auktoritetsfråga. Ingen tilläts trotsa Paulus, särskilt som regeln kvinnan tige i församlingen stod mitt emellan kärlekens höga visa och utläggningen om de dödas uppståndelse. Hit men inte längre fick debatten föras. Om man gav efter på en enda punkt, så rasade hela det bräckliga systemet samman. Jag köpte argumentet, fastän ångesten lyste igenom.
Annars undrade jag, varför just detta var så viktigt. Apostlarna hade bestämt, att den urkristna församlingen skulle avhålla sig från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt (Apg. 15:29). Avgudaoffer avstod jag gärna ifrån, men varför åt vi blodpudding, när otukt var så hemskt? Varför fördes striden just om kvinnans plats? Vilka dolda motiv låg under?
Jag kan bara gissa. Ville prästerna värna om sin ställning?
Borde damerna stängas ute från Ämbetet, eftersom
kvinnoyrken är sämre betalda? Kanske ville prästen
vara som tuppen på en hönsgård? Kyrkgummor eller
kyrktjejer dög också till förälskelse eller
mer - det vore dumt att hävda något annat. Men motståndet
låg nog djupare än så. Många tyckte säkert,
att kvinnor var farliga. Grunden till kvinnopräststriden
var kvinnoskräck.
Likheten mellan Pappa Anders Block och Gud var slående, även om jag inte som komministerns pojke trodde, att jag hade sett den Helige Ande och i trosbekännelsen läste Vi tro ock på den helige Anders. Både Pappa och Gud var äldre män. Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma (1 Tim. 6:16). - Pappa hade sina rum, där barnen inte fick vara. Jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud (2 Mos. 20:5) - Pappa var väldigt sträng och arg. Du förstår mina tankar fjärran ifrån (Ps. 139:2) - Pappa hörde på långt håll när jag spelade falskt. Gud skulle döma levande och döda - Pappa fördömde de okyrkliga från sin höga predikstol.
Frågan var bara, vad likheten berodde på. Var människan skapad till Guds avbild? Blev vi dessutom allt mera gudalika genom gemenskapen med Kristus? Eller var det högmod, en dödssynd, ja själva ursynden, att människan ville likna Gud, genom att söka förstå Guds verk, avvärja åska (se Kellgren, Ljusets fiender), hindra skapelsen av nya barn, bota sjukdomar (sjundedagsadventister med flera vill inte ha blodtransfusioner), avbilda, kommunicera (bio var synd hos oss och radio hos Farbror Sixten), ändra arvsanlagen och tämja atomkraften? Eller hade Freud rätt när han sade, att gud inte fanns, utan var skapad av människans fantasi och endast var bilden av den egna fadern?
Syndafallet, fritt efter Lucas Cranach d.ä.,
1530/35. Eva lurar Adam att äta av kunskapens träd.
Vilka frukter var förbjudna? Bland äpplena hängde
åskledare, antenner, mediciner, bildäck, kondomer,
atomer. Kyrkan har ofta varit skeptisk mot nyheter. Själv
var jag liten och fick inte veta mycket om världen.
Vägen till badet var oändligt lång, säkert tre kilometer. Den tog en dryg timme att gå för en stor tung Mamma med små barn. När de andra väntat på mig och jag hann upp dem, så gick de igen. Jag fick inte den paus jag väntat på. Jag var lika varm och svettig, när jag kom tillbaka från badet, som när jag gick dit. Tiden måste utnyttjas. Pappa var van att gå och äta, gå och läsa, gå och skriva predikningar. Han ville läsa högt medan vi gick, men sådana förslag avslogs regelmässigt.
När han inte hade semester, gick vi med Mamma. Det var mera lättsamt, men inte så omväxlande. Hon tittade och undrade och försökte hitta något spännande. Hon hade fantasi, älskade dramatiska historier och sökte djärva förklaringar till enkla fenomen. En gång såg vi en konstig himmel och undrade, om det var moln eller rök. Mamma gissade på rök, vi på moln. Hennes önsketänkande hade inte lurat henne den gången - det var en av de största industribränderna i Göteborg vi hade sett spåren av.
Så intressant var det inte i vanliga fall. Mamma och Karin tittade på växter. Karin var nyfiken och kunde många arter. I skolan skulle eleverna samla in, examinera och pressa ett antal arter under sommaren. Floran var logiskt uppbyggd i en mäktig hierarki. Varje växt hade sin plats, som man med litet tur kunde hitta.
En berättelse förekom ofta under badpromenaderna: sagan om hur berget blev klätt. Problemet var lättbegripligt: Vissa berg i Bohuslän var helt kala efter 1500-talets miljöförstörande krig, medan andra var skogklädda. Hur kunde skogen få fäste på ett kalt berg? Det ropade på en förklaring. Mamma gav den, inte särskilt vetenskapligt. Men hon hade en teori, som stöddes av iakttagelser. Frågan tangerade andra, större problem: Hur har livet uppkommit? Hur har människan utvecklats?
Detta hade Mamma tänkt igenom. Hennes far hade varit en konservativ präst, som predikat för stora åhörarskaror om de yttersta tiderna, och även i övrigt tolkat Bibeln bokstavligt. Mamma tyckte inte som han. Skapelseberättelsen skulle tydas symboliskt. Mamma var fascinerad av fynd av urtidsmänniskor och läste och berättade om allt hon kom över i ämnet. Vi fick höra om hästens utveckling och om jätteödlorna. Vi fick en aning om hur en gissning blev en teori, och hur teorier kunde bekräftas eller vederläggas.
Eskil hade läst ärftlighetslära. Han gjorde försök med balsaminer, ett slags ettåriga krukväxter. De kunde ha vita, skära eller röda blommor. Balsaminerna fyllde vissnande våra fönster, tills fröna var mogna att sås nästa vår. Experimenten gav inget slutgiltigt besked om Mendels ärftlighetslagar. Det var för få plantor, för få generationer och inget skydd mot okontrollerad befruktning. Men jag förstod frågan, och hur man skulle göra för att besvara den.
Eskil gjorde också komposter i blomkrukorna, och slog långa serier tärningsslag för att bekräfta de stora talens lag. Jag fick låna hans elektriska prylar. Jag såg hur elektromagneter fungerade. Med hjälp av 110 volts likström och vanliga glödlampor som skyddsmotstånd gjorde vi elektrolys och förkopprade järnfemöringar. Vi köpte salpeter i kemikalieaffären, officiellt för julskinkan, men i verkligheten för att göra krut i kakelugnen. Jag provade att bränna vätgas genom att tända en ballong på festen efter min studentexamen. Pappa löste linjära ekvationssystem 3x3 när han satt på toaletten. Med Mammas intresse för poesi och Pappas musik täcktes en del humanism och naturvetenskap.
Våra projekt var teoretiska. Vi fick ingen direkt utdelning av vårt arbete, t.ex. genom att laga mopeder. Däremot skulle cyklarna underhållas. En gång i veckan hela vintern igenom skulle vi gå ner och pumpa dem, fastän de aldrig användes, för Pappa trodde, att tomma däck blev förstörda. Eftersom det var så tråkigt, gick jag miste om en värdefull färdighet att reparera fordon.
Jag hade aldrig rest och upplevt, att jorden var rund. Mamma och syskonen berättade för mig, vilka som först upptäckt detta, och hur man förstått att solen och inte jorden var i centrum. Någon gång i gymnasiet ville jag därför mäta jordradien. Karin och jag gick upp på ett berg, vars höjd jag kände, stack glasrör i ändarna på en två meter lång gummislang, satte upp den i ett stativ och fyllde den med vatten, så vi fick ett vattenpass. Jag mätte vinkeln mellan våglinjen och horisonten och kunde bestämma jordens storlek med ett fel på +/-10 %. Columbus trodde att han var framme i Indien, när han inte ens var halvvägs. Tänk om han haft tillgång till mina mätningar! Tänk om han hade varit lika smart som jag!
Realskolan var rätt bra. I fjärde klass, d.v.s. under åttonde skolåret, läste vi euklidisk geometri. Vi serverades ett antal axiom, som verkade helt självklara, fick bevisa några satser, som var nästan lika triviala, och mötte till slut några teorem, som inte alls var uppenbara. Det var nästan som om man skapat ur intet. Många av mina kamrater förstod inte varför man gjorde sådant, andra orkade inte följa med i bevisen eller memorera dem, men jag tyckte det var fantastiskt. Tänk att alla höjderna i en triangel gick genom en och samma punkt! Samma för triangelns medianer! Även när man förstod bevisen var det häpnadsväckande. Tänk att jag kunde sitta på mitt rum och tänka ut en sak, som sedan stämde hela tiden, allt bättre ju noggrannare man ritade! Hade Gud skapat världen så att jag skulle förstå den? Hade jag kommit Guds hemligheter på spåren?
Ju mer jag läste, desto mer optimistisk blev jag. Tänk att en gymnasist som jag fått veta sanningar, som lärde män i Grekland och forskare i Västerlandet före Newton förgäves hade grubblat på! Mycket var okänt in på 1800-talet! Tänk om jag bara kunde få berätta! Jag ville bli lärare, föra dessa sanningar vidare och berätta om differential- och integralkalkylen, mänsklighetens eviga följeslagare inom matematiken, som professor Gårding i Lund kallade dem. Tänk om jag fick resa i tillbaka i tiden, kanske till 1500-talet, och hålla föreläsningar på universiteten, så folk skulle få sitta och anteckna och lära av mina sanningar! Då kunde jag inte bli utkonkurrerad av mer intelligenta och belästa kamrater.
Senare har drömmen blivit blygsammare och mera krass: Tänk om jag hade åkt med en tidsmaskin till 30-talet, och fått med mig en enda persondator! Tänk vad jag hade tjänat pengar på att lösa folks beräkningsproblem!
Bortsett från min barnsliga högfärd var hemmets intellektuella klimat inte så dumt. Jag fick en inblick i vetenskapligt tänkesätt: Jag började med att fråga, ostrukturerat som tvååringens Va' e' de? eller treåringens Vafför de' då? Det fortsatte med klassificering, av växter på väg till badet eller av spårvagnar i Göteborg, så att jag inte behövde generalisera lika grovt som min knappt tvåårige son, som kallade elefanterna på Skansen för Hund! Hund! Iakttagelserna buntades ihop till teorier, exempelvis om hur berget blev klätt eller om människans uppkomst, renodlades med experiment och mätningar, om balsaminer eller jordradien, och systematiserades genom matematiska teorier, till exempel enligt Euklides. Om jag inte hade varit så skrämd för ovisshet och arbete, så hade den naturvetenskapliga bakgrunden kunnat leda mig till något intressant.
Den ljusnande framtid är vår. Tid för
mig att lämna hemmet, tid för Pappa att pensioneras.
Familjens studenter fotograferade strax efter min examen. Övre
raden fr. v. Eskil, Cecilia, Per. Nedre raden fr. v. Pappa,
Karin, Hans. Mamma fick inte vara med, för hon var inte student.
Foto: Jonasons ateljé 1959
Jag blev 19 år och tog studenten. Det var otänkbart att bo kvar hemma. Jag hade syskon i Lund, och jag flyttade dit. Jag ville lära mig mera. Jag ville få reda på Sanningen.
Jag ville inte tro på något, bara för att folk sade hur det låg till. Jag ville följa resonemangen, gå tillbaka till axiomen eller till de grundläggande experimenten, och steg för steg få läroböckernas påståenden bevisade. Jag skulle själv döma om vad som var sanning. I detta syfte började jag läsa matematik och teoretisk fysik. Experiment var jag för opraktisk för. Sanningen skulle ta ett par år att få fram, och sedan kunde jag läsa något matnyttigt och praktiskt.
Även om det inte gick så bra för mig, så
har jag behållit intresset för naturvetenskap. Jag
har prenumererat på Scientific American så ofta jag
har haft råd, och stavat mig igenom många artiklar.
Det har varit underbara år för naturvetenskap och teknik.
Minst hälften av alla tiders vetenskapsmän lever och
verkar i dag. Aldrig har vi vetat så mycket som nu, aldrig
har kunskapsmassan ökat så fort som nu. Under min livstid
har jag fått bevittna genombrott efter genombrott i det
ena ämnet efter det andra. Det som förvånat mig
mest är:
När jag långt senare avslutade min utbildning med en
kurs i vetenskapsteori blev jag tvungen att formulera min syn
på kunskap och verklighet. Jag skrev en vetenskaplig trosbekännelse:
Jag tror på en yttre värld, som har egenskaper, oberoende av mina och varje annan människas tankar om den.
Jag tror, att människan kan nå kunskap om denna värld och om sig själv, genom teoribildningar, iakttagelser och experiment, och att denna kunskap kan vara sann, nästan sann eller sannolik.
Jag tror, att naturen styrs av ett fåtal enkla principer, och att dessa principer gäller överallt i universum.
Jag tror, att det inte är någonting särskilt med mig, mitt land, folk eller ras, min planet, solsystem eller galax, eller med den tidpunkt vid vilken jag lever, och jag ser med största misstänksamhet på teorier som bygger på sådana antaganden.
Jag iakttar med häpnad och beundran de resultat som framkommit genom forskningen, och förvånas över hur matematiska konstruktioner direkt kan tillämpas för att beskriva den yttre världen.
Kunskapssökande ingår i människans natur. Den kunskap som nås är hela mänsklighetens egendom. Den skall födas under öppen och kritisk debatt, och bör förmedlas utan politiska, nationella, klassmässiga eller snobbistiska hinder. Den skall, lämpligt populariserad, meddelas till folket. Barn har rätt att så snart som möjligt bygga sin världsbild på vetenskapens senaste rön.
Vetenskapligt sanningssökande bör vara en ledstjärna även i dagligt liv.
Min stolthet och glädje över att få ta del av
mänsklighetens stora upptäckter blandas med ödmjukhet,
då jag inser hur förfärande litet jag själv
kan, hur stor den samlade kunskapsmassan är, och hur mycket
ytterligare vetenskapen har att utforska.
Innan jag hunnit så långt, hade jag blivit besviken många gånger om. Att läsa matematik för att finna Sanningen med stort S var inte opportunt. Livet hann i kapp mig och gav mig angelägnare problem att lösa. Några erfarenheter var särskilt smärtsamma:
Matematikens syfte var inte Sanningen, och bara sällan att ge fysiken ett språk. (Trots detta träffade jag senare en teologistudent, som avbröt sina kurser för att läsa ett betyg i matematik, och därmed kunna bevisa Guds existens. Han var isolerad och blev akut schizofren.) Matematik var bara en lek med symboler, som matematiker tyckte om att leka med. Matematik var konsten för dess egen skull. Tyckte jag inte det var roligt, så var det bara att hoppa av, ju förr dess bättre.
Matematikens grundvalar var inte fasta. Jag hade genom träget arbete lärt mig en någorlunda acceptabel teori för reella tal, genom att ta existensen av en övre gräns som axiom. Sedan hade jag sett hela tal skapas ur naturliga, rationella ur hela, och reella ur rationella, och axiomet om övre gräns bevisas. Efter ytterligare ett år hade axiomen för naturliga tal härletts ur några axiom för mängdläran. Jag var belåten med den vackra teorin. Men så fick jag veta, att mängdläran kunde ge motsägelser, att logiken var tvivelaktig, att man i varje system kunde hitta satser som var omöjliga att bevisa eller motbevisa. Tog det aldrig slut? Jag ville komma fram till fysik och teknik. De var väl inte beroende av sådana spetsfundigheter? Var jag fortfarande för godtrogen? Var mitt vetenskapliga credo för optimistiskt?
Kunde man över huvud taget nå sanningen? Och om man hade funnit den, hur skulle man veta det? Utvecklingen gick i sick-sack. Gamla teorier visade sig inte bara vara ofullständiga, utan helt falska. Varför var dagens teorier sanna?
Jag var inte så smart som de andra. Flera av mina kamrater begrep saker fortare, arbetade hårdare och hade färre intressen vid sidan av. Jag var inte bäst i klassen.
Mitt sanningssökande hade brister. I grunden var jag auktoritär. Jag ville inte söka sanningen; jag ville ha den serverad på ett fat. Jag gladde mig åt färdiga resultat, men kunde inte själv fundera ut några satser. Barndoms kunskapsideal spelade in: Bibeln var oföränderlig och skulle studeras vördsamt. Den perfekte judiske rabbinen skulle vara som en tvättsvamp: Under studierna skulle han suga åt sig mycket vatten, som skulle pressas ut fullständigt under hans yrkesgärning. Det var inte rätt inställning på ett dynamiskt forskningsfält.
Jag var rädd. Jag begärde visshet och undvek statistiken, som handlade om troliga utfall. T.o.m. i min lic.-avhandling, som jag skrev många år senare, konstruerade jag en metod, som drog slutsatser med visshet, hur tokigt det än ledde, hellre än att få resultat i sannolikhet.
Lic.-ämnena var likgiltiga. Jag fick höra, att en lic.-uppsats lästes av i genomsnitt 1,5 personer. Kontakter med näringslivet förekom aldrig vid min institution. Professorn sade: "Du behöver inte vara orolig. Vi försöker ge lagom lätta problem, men vi misslyckas ibland. Blir det för svårt, så skriver vi lic.-avhandlingen åt dig. Huvudsaken är att du utsatts för matematik i några år, så du duger till gymnasielärare."
Jag skulle naturligtvis ha bytt institution eller jobb långt innan, men jag hade hemmafru och allt fler barn att försörja. Till slut lyckades jag skaffa annat arbete. Jag skildes från professorn med orden, att hans institution var den mest neurotiska arbetsplats jag upplevt. Han svarade, att han anställt mig på formella meriter och skrivningsresultat, men aldrig ansett mig vara en forskartyp.
Jag svor att aldrig mer ägna mig åt matematik eller
forskning. Detta löfte - liksom att löftet att inte
ägna mig åt datorer efter ett halvårs odrägligt
detaljerad programmering i maskinkod 1964 - kunde jag inte hålla.
Nyfikenheten var för stor.
Men om jag inte kunde tro på matematiken, hur gick det då att tro på Gud? I förlängningen av min vetenskapliga tro låg Leibniz' modell av universum som ett urverk, där den store Urmakaren dragit sig tillbaka, när han väl satt igång alltsammans. I vår tid kunde Leibniz' tankar konkretiseras mycket mera. Det stora vetenskapliga programmet verkade möjligt: Matematiken är språket, alla naturkrafter, gravitationen, den elektromagnetiska kraften, den starka och svaga växelverkan är olika sidor av en enda naturkraft. All materia är sammansatt av några få elementarpartiklar, fysiken förklarar kemin, kemin förklarar biologin, biologin förklarar psykologin, psykologin förklarar samhällsvetenskaperna. Kan man inte förklara stora system exakt, så tar man till statistiska approximationer. Programmet drev ut Gud ur universum.
Teorin om universums lagbundenhet var oförenlig med teorin om Guds allmakt. Jag levde i två olika världar. Den första konfrontationen gällde hur jag skulle se på underverken.
Om Gud fanns, och om han verkade ännu i dag, så måste han ingripa någon gång. I Bibeln gjorde Jesus underverk, men i mitt liv hände ingenting. Hur var det hos andra, frikyrkliga och katoliker? Hjälpte handpåläggning? Skedde det under i Lourdes?
Min familj var hjärtlös mot andras falska underverk. Katolikernas reliker var business och bluff. Var inte summan av alla påstådda delar till Jesu kors mycket större än det ursprungliga korset?
Ett slag tänkte jag själv bluffa och tillverka reliker. Jag kunde ta någon av mina barns mjölktänder, som jag ärligen köpt för en krona styck, och säga, att den tillhört Jesus. När jag var trodd, och underverk sades ha inträffat, så skulle jag säga sanningen. Då hade jag avslöjat en lögn, och det fick duga som ursäkt för mitt bedrägeri.
Mitt sinne för det historiskt eller konstnärlig äkta var inte starkt. Under barndomens utflykter hade jag märkt, att ju äldre en sak var, desto tråkigare och obetydligare var den. Bohus fästning och Varnhems kloster var ganska spännande, medan skeppssättningar och gravrösen var oansenliga, om de ens var spår av en mänsklig hand och inte tillfälligheter. Varför betalade folk fantastiska summor för äkta konst? En förfalskning kunde vara lika vacker, och omöjlig att skilja från originalet. När mina barn var små, och jag var fattig, kunde jag aldrig drömma om annat än reproduktioner.
Redan som liten ville jag hellre ha informativa kopior än äkta fornminnen. Historiska filmer fick jag aldrig se. Jag drömde i stället om att tillverka, gömma och upptäcka en runsten. Varken projektet mjölktand eller projektetrunsten genomfördes dock, lyckligt nog, och konstförfalskning hade jag aldrig en tanke på.
Man måste tro på Bibeln. Underverk var möjliga. Men hur gick de till? Jag trodde på naturlagarna. Gud klarade av sådant, som jag inte begrep. Vädret, t.ex., var svårbestämt, och därför ett kärt böneämne för bönder och fiskare. Men så småningom läste jag matematik och fysik. Med hjälp av enkla differentialekvationer för gasers tillstånd kunde forskarna begripa tillståndet i atmosfären. Datorerna klarade att göra prognoser långt i förväg. Vädret var kanske inte Guds verk?
Jag såg en räddning i Heisenbergs osäkerhetsrelationer, som talar om kunskapens begränsning i det väldigt lilla, i atomernas värld. Mätningar stör verkligheten. Vi kan inte på samma gång veta exakt var en mycket liten partikel befinner sig och exakt hur fort den rör sig. Vi möter en oöverstiglig mur till vår kunskap. Kunde Gud verka bakom den muren?
Jag hade också läst om instabila differentialekvationer
och kaosteori. Det är en fysisk realitet, att små orsaker
kan ge stora resultat. Eftersom Gud var allvetande, kunde han
veta exakt var alla partiklar fanns och hur fort de rörde
sig. Han visste alla följder av sina rörelselagar. Han
kunde ha en fantastiskt liten pincett och peta till atomerna,
utan att vi kunde märka det, och sedan lugnt avvakta det
resultat, som han eftersträvade. Det kunde kanske löna
sig att be Gud om vackert väder, om man bara gjorde det 10
dagar i förväg. Fast rollen som atompetare var inte
särskilt ärofull för Världsalltets Härskare.
Man vann kunskap om Gud och om naturen på helt olika sätt. Kunskapen om Gud var uppenbart osäker, illa genomtänkt och motsägelsefull. Kunskapen om naturen kunde inhämtas noggrant, systematiskt och med framgång. Visst var vetenskap svår ibland, visst kunde lärobyggnader innehålla fel, men de var inte bara lösa teorier om människor och apor, som Jehovas vittnen brukade säga. Vetenskapen var så nära sanningen man kunde komma i denna onda värld.
Jag ville vara lojal mot Pappa och Mamma, men hur skulle gudstron hålla i längden? Varken vetenskapen eller den gråa verkligheten gick ihop med min bibeltolkning. Ständigt tvingades jag till kompromisser och bortförklaringar. Att pressa in Gud i ett hörn bortom kvantmekaniken var i grunden oärligt.
Min långa utflykt till naturvetenskapen är central.
Där fick jag tänka fritt. I princip fanns inga auktoriteter,
utan bara en yttre verklighet att undersöka. Vetenskapen
ledde till tvivel. Mitt sanningssökande ledde mig till slut
dithän, att jag inte längre trodde på Gud Fader
allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
I stället för Gud? Maxwells ekvationer,
så som jag lärde mig dem på gymnasiet. De säger
på sitt sätt Varde ljus! eftersom de implicerar
elektromagnetisk strålning. Hade Gud skrivit dem före
Big Bang, tryckt på knappen, och sedan lutat sig tillbaka
i sin stol? I så fall kunde han inte hjälpa mig. Eller
fanns han inte alls?
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |