Lille Hans 1941
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Lille Hans 1941
Jag satt i högmässan ensam med Mamma. Storasyskonen hade varit i söndagsskolan och behövde inte gå i kyrkan mer på förmiddagen. Det fanns inte längre hembiträden, som kunde passa mig. Början av gudstjänsten var rolig, fast jag måste vara tyst. Man böjde sig ner, reste sig upp, folk sjöng och läste. Sedan kom predikan, som var långtråkig. Jag satt still i Mammas knä. Mamma hade en svart yllekappa. Den kliade. Men kragen av persianpäls var skön. Den kunde jag luta mig mot, och jag somnade gott.
Så var jag i kyrkan, gudstjänst efter gudstjänst. När jag blev litet större, blev det söndagsskola i stället. Jag gick där maximalt, fick Nya Testamentet efter 4 år, och ett litet träkrucifix efter 8 års lång och trogen tjänst. Sedan blev det konfirmation och högmässa varje söndag, förutom ett antal aftonsångar och passionsgudstjänster.
Från Bibeln lärde jag mig läsa högt. Psalmboken kunde jag till stora delar utantill. Jag blev söndagsskollärare. Från pärm till pärm har jag läst åtskilliga andaktsböcker, Gamla Testamentet ett par gånger, Nya Testamentet och Psaltaren många gånger. Jag blev tvåspråkig och kunde både åldrig bibelsvenska och den tidens göteborgska. Jag har sjungit i kör från ett otal orgelläktare, och några gånger solo. En gång fick jag erbjudande om venia, rätt att predika, i en lantkyrka. Utan formell utbildning är jag expert på kyrkans lära. Jag är född i Svenska Kyrkan och var hemma där.
Det hemmet blev trångt, farligt och nedbrytande. Jag lämnade det vid 27 års ålder, alldeles för sent. I dag är mina barn utflugna, och jag har tid till eftertanke. Nu kommer uppgörelsen.
Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat,
och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret
bliva hört i ljuset,
och vad I haven viskat i någons öra i kammaren,
det skall bliva utropat på taken.
Luk. 12:2 - 3
Hela min barndom och ungdom bodde jag på Sprängkullsgatan 5 i Göteborg. Huset står kvar, reparerat och K-märkt. Mitt emot står Hagakyrkan, då som nu, i nygotisk stil, med grågult tegel och ljusgrönt koppartak. Annars är allt förändrat.
Klappret av hästar, som drog kärror med frukt och grönsaker till Skanstorget, eller bårvagnar till kyrkogården, har för längesedan tystnat. Spårvagnarna är större och plingar annorlunda. Gatstenen är dold av asfalt med breda vita streck för den allt hårdare trafiken. Stadsdelen Haga har först förfallit och sedan lyxsanerats.
Schartauanismen är död. Svenska Kyrkan har infört ny bibelöversättning, ny psalmbok och ny ritual. Prästerna predikar mycket kortare än förut. De säger andra saker. Jag känner knappt igen mig. Det jag kritiserar finns inte längre kvar. Det är lätt att avfärda mina tankar.
Själv har jag bara en fjärdedel kvar av mitt yrkesliv, mindre om hälsa eller arbetsliv krisar. Mitt behov av klarhet är inte akut. Mina föräldrar är döda sedan mer än tio år tillbaka. Mina barn är vuxna och behöver inte befrias från mina neuroser. Mina möjligheter att påverka kyrkan är minimala. Inifrån kyrkan kan jag inte tala, eftersom min grundinställning är kritisk. Jag saknar en politisk plattform att angripa kyrkan utifrån. Religion ligger inte i tiden. Ändå skriver jag.
Vissa frågor är eviga. Finns det en allsmäktig och nådig Gud? Problemet är lika olösligt som i min barndom. 90-talets värld är inte mycket bättre än 40-talets. Unga människor frågar fortfarande vadan och varthän? Födelsen, kärleken och döden är fortfarande det väsentligaste i våra liv, och många vill ha kyrkans välsignelse, råd och tröst vid de stora händelserna.
Behovet av religion finns kvar. Det är lätt att skratta åt Svenska Kyrkans förfall, men helgedomarna fylls fortfarande till advent och jul, kyrkomusiken lockar skaror av besökare, och körerna är många och bra.
Bokhandelsdiskarna dignar av astrologi. Sverige fylls av nya sekter. Livets Ord lockar stora skaror med framgångsteologin. Fundamentalisterna inom den muslimska världen är mycket värre än västkustens schartauaner någonsin var. Bland många sekulariserade eller måttfulla muslimer kommer även några bokstavstrogna muhammedaner till vårt land och etablerar sig här, med sina regler, förbud och anspråk på blind lydnad. Jag vill tala om vart bokstavstro kan leda. Vårt folk får inte mista vad ett fritt och vetenskapligt tänkande har uppnått. Andra skall inte råka lika illa ut som jag.
Men mitt främsta skäl är personligt: jag har lidit. Genom religionen har jag blivit lurad, fängslad, bunden, förtryckt. Under förtrycket ställde jag frågor, som jag inte vågade yppa för någon enda människa. Frågorna verkar dumma eller rent av lustiga, när de dras fram efter så många år, men jag kan inte leka med vad jag kände. Gör jag det, blir jag sjuk.
Förr ville jag skrika och ge igen. Det har jag kommit över. Nu vill jag dokumentera. Jag är så gammal att minnena är svåra att verifiera. En del verkar så fruktansvärt avlägset. Mina barn måste få höra.
När jag har skrikit av mig, vill jag veta mera. Har kyrkan haft ett positivt inflytande på familjeliv och affärsmoral? Saknar samhället detta inflytande? Vad står kyrkan för? Hur ser kristendomen ut i dag? Hur formuleras de eviga frågorna på 1990-talet? Vad tror folk på? Bryr de sig över huvud taget?
Min tid är kort. Jag hinner inte gå den långa vägen som ödmjuk deltagare i kyrkans studiecirklar. Jag är misstänksam mot präster och fasar att fångas i barndomens fållor. Därför berättar jag först och formulerar sedan mina frågor med skärpa.
Jag kunde skriva en teologisk pamflett. Den skulle bli kort, oläslig och ganska meningslös. Vår gudsbild färgas av personliga erfarenheter, och resonemangen blir obegripliga utan dessa. Jag beskriver i stället varje dogm utifrån en bestämd händelse, som inskärpt just den läropunkten.
Under hela min barndom och ungdom bodde jag i samma hus. Hela tiden var jag mindre än mina syskon Eskil, Karin, Per och Cecilia. Pappa hade samma jobb som kyrkoherde. Samma religion utövades. På avstånd verkar min barndom lika grå och enformig som Bohusläns kala berg. Jag har svårt att ordna och datera händelserna. Formen för min undersökning är svår att hitta.
Jag låter Martin Luther stå för dispositionen. Han citeras ofta nu för tiden, som buse eller som bas för den svenska nationalkaraktären. Så känner jag honom inte. Jag har hört hans mustiga predikningar med djärva liknelser och drastiska uttalanden om Gud och djävul. Jag lärde hans lilla katekes utantill. Den blir skelettet i min historia.
Luther menade nog inte vad jag säger, och kanske ingen annan heller. Ändå uppfattade jag budskapet så här. Någon i kedjan från Jesus, Luther och Schartau, någon i släktleden av Guds barn och barnbarn måste vara ansvarig för den tro som brändes in i mig. Någonstans på vägen har den frihet, som tillhör Guds barns härlighet (Rom. 8:21), förvandlats till Guds barnbarns träldom.
Jag citerar mycket. De flesta citaten minns jag korrekt ännu idag. Texterna skrivs enligt 1917 års bibelöversättning, 1937 års psalmbok och 1942 års kyrkohandbok. De ger tidsfärg åt min historia och ovedersägliga belägg på det budskap som då förkunnades. Annars har jag inga anteckningar, inga dagböcker från denna tid. Jag visste inte mycket om den yttre världen. Jag uppfattade saker fel. Min roll var inte vacker. Jag var inskränkt och högfärdig och tvivlande och elak. Men nu försöker jag vara ärlig och känna sympati för det lilla rädda barnet inom mig.
Sanningen är dyrbar, men den kan skada. Bara de döda berörs inte, hur man än tror. Om de avlidna inte mera finns, eller om de vistas i Guds himmel, omslutna av Hans godhet - i ingetdera fallet mår de illa av mina skriverier. Man kan också tycka, att om föräldrar har gjort sina barns uppväxt till ett elände, så har barnen rätt att tala om det, när föräldrarna dött. Jag står på barnens sida. Jag hyllar inte principen Om de döda ingenting annat än gott.
Jag har inte velat skriva någon biografi över Pappa, och än mindre över mina syskon. Mina syskon lever. De skymtar fram i berättelsen. De var offer för samma uppfostran, även om våra villkor har varit mycket olika. De har inte tvingat på mig någon religiös uppfattning. De är inte ansvariga för vad de gjorde mig som barn.
Skrivandet har varit ömsom mödosamt, ömsom roligt.
Jag har tagit fram händelser som jag hemlighållit i
alla år, många helt utan religiös anknytning.
Den ena tanken gav den andra, och jag lät dem komma, som
snacket från en gaggig gubbe. Jag har upptäckt mer
och mer. Jag hade ingen aning om att jag mindes så mycket.
Jag har stoppat in så mycket jag kan av mitt liv i denna
bok. Med stolthet och glädje överlämnar jag den
till er. Hoppas ni finner nöje!
Martin
Luther (Lucas Cranach d. ä. 1526). En frihetshjälte,
som brottades med sin ångest, sina överordnade och
sin Gud. Hans arv har förvaltats illa.
Några förklaringar skall lämnas till läsare utanför kyrkan. Luthers lilla katekes trycks fortfarande sist i Svenska Kyrkans fullständiga psalmböcker. Den består av grundläggande texter: bibelord och trosbekännelsen. Till dessa lade Luther frågor, som han själv besvarade. Katekesen användes länge i konfirmationsundervisningen. Olika präster byggde på med egna förklaringar, men Luthers lilla katekes låg som grund. Konfirmanderna måste lära sig texten utantill. En generation tidigare utsattes även vuxna människor för husförhör på Luthers lilla katekes.
Katekesen behandlar alla aspekter av det kristna livet. Första huvudstycket, Tio Guds bud, handlar om regler för ett gott liv, om kärleken till Gud och nästan. Andra huvudstycket, Trons artiklar, utvecklar trosbekännelsen i fråga om skapelsen, synden, Jesu gärning som frälsare, hans död, uppståndelse och återkomst som domare, och om den Helige Ande, Hjälparen, som är hos oss till världens slut. Tredje huvudstycket, Herrens bön, utgår från Fader vår och Jesu undervisning om hjärtats samtal med Gud. Fjärde och femte huvudstyckena beskriver dopet och nattvarden, de heliga handlingar, som Jesus själv instiftade, genom vilka Gud på ett särskilt sätt kommer oss nära.
Henric Schartau (1757 - 1825), som nämndes ovan, var komminister i Lund. Han krävde personligt engagemang och hög moral, men betonade att Guds förlåtelse och nåd behövdes för ett rättfärdigt och lyckligt liv. Hans läror gav upphov till en inomkyrklig väckelserörelse, lika sträng som många frikyrkliga. Han har påverkat kristendomen på Västkusten in i våra dagar.
Min bok handlar om en hård kristendomstolkning, och om vilka problem denna ställde till för mig. Den som enbart vill läsa en barndomsskildring, får bläddra förbi de teologiska partierna. Den religiöst intresserade kan läsa citaten, ta fram Bibel och psalmbok och övertyga sig själv att man har förkunnat så.
Till sist: Jag trodde på det här, barnsligt, konkret, med stora ögon. Jag kämpade en ensam kamp för att bli en god kristen. Det var inte bra.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |