| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Gustave Doré: Moses nedstiger från Sinai med lagens tavlor. Lagen var sträng, skrämmande och svårbegriplig.
Jesus sammanfattade lagen: 'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv' (Luk. 10:27). Moses hade tio bud. Mycket var enkelt och naturligt, lätt att förstå och sunt att leva efter. Väckelserörelserna eftersträvade sammanhållna familjer, hederlighet i affärer och en enkel livsstil utan lyx och droger.
Lagen byggdes ut och blev krångligare och strängare.
Den krävde experter för att tolkas. Den påverkade
sina efterföljare och stärkte deras gruppkänsla.
De, som kunde följa lagen, blev stolta och såg ner
på de otrogna. Andra, som inte klarade uppgiften, blev rädda,
skuldmedvetna och lättledda. Hur det gick för mig, framgår
nedan.
Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Första budet
Ty fastän de hade lärt känna Gud,
prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud,
utan förföllo till fåfängliga tankar
och så blevo deras oförståndiga hjärtan
förmörkade. ...
Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser
åt orenhet,
så att de med varandra skändade sina kroppar. ...
Männen övergåvo ock det naturliga umgänget
med kvinnan
och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse,
man med man.
Så fingo de på sig själva uppbära sin
villas tillbörliga lön.
Rom. 1:21, 24, 27
Mamma hade varit missionär. Hon hade bott i Indien i fem år, innan hon gifte sig och fick barn. Det fanns någonting helt annorlunda utanför vår trånga verklighet. Hon hade spännande berättelser därifrån, men tyvärr blev historierna mer och mer slitna allt eftersom åren gick, och jag tröttnade att titta på de tummade fotografierna.
Mamma hade gått ut för att hjälpa och helst också omvända hedningar. Hon hade levt under ytterst små omständigheter, om än bättre än de infödda. Hon hade undervisat, avlusat skolflickor och gjort alla sorters udda arbeten. En gång hade hon lyckats hindra en man att slå ihjäl sin fru.
Hon tyckte, att England hade skapat ordning och effektivitet. Annars fanns en oändlig nöd och fattigdom. Kvinnans ställning i Indien var bedrövlig. Änkorna hade det fruktansvärt, även om änkebränning började bli sällsynt. Den största sociala reform Mamma kunde tänka sig var att höja äktenskapsåldern för flickor från 12 till 13 år. Vid själva templen förekom prostitution, en hemsk följd av avgudadyrkan. Mamma upprördes och ville inte lämna sådant elände åt sig självt, lika litet som hon ville utsätta Afrikas svårt sjuka människor för okunniga medicinmän.
Det var inte lika fint att vara missionär på 50- och 60-talet som när hon var aktiv i slutet av 20-talet. Nu fick hon höra, att hon varit ett verktyg för den gamla kolonialmakten, medverkat till utsugningen och hjälpt till att utplåna gammal kultur. Hon kunde inte hålla med.
Berättelserna om Indien och dess många gudar stärkte min barndoms föreställning, att vi kristna visste bäst. Vi trodde på den ende sanne Guden och inte på något vidskepligt, ovetenskapligt eller löjligt. Grekernas gudar var - som framgår av Odysséen - alldeles för mänskliga och försedda med samma ynkliga svagheter som vi. De liknade närmast seriefigurer som Stålmannen. Samma sak gällde de nordiska gudarna. Muhammed var en obildad beduin, som missuppfattat många händelser och skrivit en uselt redigerad bok, med orimliga påståenden och tarvlig moral. Koranen var mycket sämre än Bibeln. Det var synd om dem som inte dyrkade den ende Sanne Guden.
Paulus skriver i Romarebrevets första kapitel om avgudadyrkare.
Dessa borde veta bättre. De hade en aning om sanningen och
kunde följa sitt samvete. Straffet lät inte vänta
på sig. De blev lågtstående, perversa, homosexuella.
Pappas slutsats: avgudadyrkan i alla former skulle bekämpas.
Varken hinduismen eller muhammedanismen var några verkliga alternativ i 40-talets Göteborg. Utlänningar var sällsynta. Folk reste inte, inga ungdomar gick omkring på gatorna och rabblade Hare Krishna!, inga hippies åkte till Indien för att pröva österländsk mystik och knarka på stränderna.
Den vanligaste synden mot första budet var i stället ateismen, att inte tro på någonting. Mer om den synden, och bemötandet av den, kommer under första trosartikeln.
Asaläran var stendöd, nationalromantiken omodern. Det fanns kuriösa undantag. På landet fanns en sten, Glosheds altare , som sades ha anor från hednatiden. Där offrade de förbigående ännu på 1800-talet någonting, vore det blott en knappnål. Hästkött fick vi inte äta, därför att hästar hade offrats åt Oden till minne av dennes åttafotade Sleipner. Fortfarande är det vanligt att kasta småmynt i dammar vid sevärdheter. Det fick inte vi. Det var inte bara lättsinnigt slöseri, det var avgudaoffer.
Spökhistorier var en annan hednisk kvarleva. Var det orätt att lyssna på dem? De dödas andar kom till himmelen eller helvetet, men det var ovisst, om de därifrån kunde återvända till jorden och störa de levande. Om detta var möjligt, skulle de trogna i alla fall överlämna sig i Guds hand, och tro på Honom mer än på djävulens verk. För övrigt verkade sådant lantligt och gammaldags, även om den goda, kristna författarinnan Selma Lagerlöf skrev om spöken. Mamma förstod, att spökhistorier var ett sätt att skrämma små barn. Jag ansågs vara liten och känslig.
Bibeln berättar på flera ställen om kontakter med avlidnas andar. Saul lät frambesvärja Samuel hos häxan i En-Dor (1 Sam. 28). Men detta var inte tillåtet. Den dristige överskred den av Gud utstakade gränsen mellan liv och död: han ifrågasatte Guds domslut.
Telepati låg närmare bön och bönhörelse, men eftersom man sökte kontakt med andra människor, så var Guds finger inte med i spelet. Alltså var det avgudadyrkan.
Rädslan att lägga nycklar på bordet, att gå under en stege, att tro att något ont skulle hända fredagen den 13, var mera dum än syndig. Att bli skrämd när en svart katt gick över vägen var begripligt, eftersom även gammaltroende präster medgav, att den Onde kunde ikläda sig en svart katts gestalt. Men den som trodde på Gud, han hade också Guds beskydd, och behövde därför inte frukta ens djävulen själv. Om en människa tog till andra medel, som att spotta, säga Tvi! eller lättsinnigt korsa sig, så visade hon sin vantro.
Inte heller fick man tro, att ens öde bestämdes av stjärnorna. Ingen vettig människa kunde anta, att stjärnor eller planeter hade något som helst inflytande på vanliga händelser på jorden. Varje sund eftertanke, varje erfarenhet talade mot astrologin. Astrologin hade förvandlats till astronomi redan genom upptäckten av Keplers lagar för planetsystemet. Newtons rörelselagar och matematiska härledningar befäste astronomins ställning. Efter dessa landvinningar hade vetenskapen firat oräkneliga triumfer. Ingenting fanns kvar för astrologin. Om en människa trodde på den, var hon inte bara otrogen och syndig, utan också dum och obildad.
(Jag har en anekdot om detta: jag berättade om min syn på astrologi och spådom för en framgångsrik dataförsäljare.
"Du har missförstått alltsammans", sade han. "På en dans vill tjejen prata om astrologi och stjärntecken. Fortsättningen är naturlig. Man går in på vilka stjärnbilder som passar för varandra, och det brukar alltid vara min och danspartnerns. Så är kvällen räddad."
Jag tänkte på detta tips en gång under en månskenspromenad, men min avsky för astrologi var så stark att den förstörde mina chanser, och bäst var det.)
Som synd mot första budet räknades också att spå i kort och att på andra sätt söka utforska det som komma skall. Kunskapen om framtiden var farlig och otillåten, en förbjuden frukt från Edens Lustgård. Gud styrde, och hans rådslag fick inte utforskas eller ifrågasättas. Gud kunde kullkasta alla människans planer. I Torsby pastorat annonserades alltid högmässorna: På söndag blir högmässan, om Gud så vill, i Torsby och Harestad klockan 10, och i Lycke klockan 1. Planeringen brukade alltid hålla.
Jag vet fortfarande inte, vilken händelse man var mest rädd
för: att någon präst skulle bli sjuk, att kyrkan
skulle brinna upp, eller att Yttersta Dagen skulle komma före
nästa söndag. Jag lutar åt det sista alternativet.
Pappa angrep vidskepelsen rationellt. Sådana läror hade ingen begriplig teori och inga rimliga förklaringsmodeller. Inga försök - med tillräckligt stora försöksgrupper och kontrollgrupper, i vilka utslagen avvek från varandra på ett statistiskt signifikant sätt - bekräftade de ogrundade teorierna. Inga djupgående motbevis behövdes. Bevisbördan lades med rätta på företrädarna för dessa åsikter.
Visst är övertron ren humbug, eller i bästa fall humbug uppblandad med små doser människokunskap. Vad telepatin beträffar, har jag aldrig funnit någon dataöverföring med högre felfrekvens och färre transmitterade bitar per sekund. Samvetslösa försäljare ljuger medvetet. Folk låter lura sig. De använder inte förnuftets gåva, som är dem given, utan föraktar mödosamt framtagen vetenskaplig kunskap.
Att vidskepelse överlever och frodas beror på att den tillfredsställer ett behov. Astrologin ger banal verklighetsflykt och hopp om romantisk kärlek. Vanliga forskare tar sig an problem, som de klarar av att lösa med hög grad av visshet, men värjer sig ibland för komplicerade och väsentliga frågor. Vidskepelse kan förklara oförutsedda händelser, när vetenskapen inte lämnar någon tröst.
Människan vill bli lurad. Under tunga psykologiska förhållanden kan sakkunnig hjälp vara dyr eller svåråtkomlig. Den drunknande griper det räddande halmstrået. Men mycket onödigt lidande skapas, när människor bjuds på humbug i stället för vetenskap och beprövad erfarenhet, och får äta stenar i stället för bröd.
Pappa ville sätta en gräns mot vidskepelsen. Han ville inte dela makten över sinnena. Han fördömde svärmarna, men argumenten kunde riktas mot hans egen religion. Vilka religiösa upplevelser hade han egentligen haft? Om han inte trodde på någonting mystiskt, trodde han då på Gud?
En intressant slutsats av Pappas inställning mötte jag långt senare. En socialdemokratisk lokalpolitiker ansåg, att Svenska Kyrkan var bra, för den höll tokiga troende i schack, så att dessa inte ställde till elände och fick väljarna att längta efter något annat än folkhem, framåtskridande och god ekonomi. Folkkyrkan var det främsta hindret för verklig tro!
Redan första budet gav alltså en motsägelse: Tro
inte på andra gudar, för de kan inte hjälpa! Men
då låg tanken snubblande nära, att Gud och Jesus
inte heller kunde hjälpa. Var kunde lösningen ligga?
Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn,
Ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad,
som missbrukar hans namn.
Andra budet
Säll är den man
som icke vandrar i de ogudaktigas råd
och icke träder in på syndares väg,
ej heller sitter där bespottare sitta,
utan har sin lust i HERRENS lag
och tänker på hans lag
både dag och natt.
Ps. 1:1 - 2
Mamma tyckte, att jag hade tråkigt på sommarlovet. Jag hade inga jämnåriga lekkamrater, utan bara mina syskon. Nu hade några pojkar kommit och slagit upp ett tält uppe i bergen. Skulle jag inte leka med dem?
Det var ett konstigt förslag. Kamrater bedömdes hårt
av Pappa och storabröderna. Jag var blyg. Ändå
gick jag dit. Jag satte mig i tältet, lyssnade förstummad
och tittade med stora ögon. Jag var nervös. Jag satte
händerna under stjärten och gungade fram och tillbaka.
De undrade, om jag ville kissa. Plötsligt sprang jag ner
det fortaste jag kunde. Mamma, sade jag, jag kan inte
vara där. De svor. De sa minsann. Mamma
försökte trösta mig. Hon bekräftade, att minsann
var en förkortning av min sanna själ eller min
sanne Gud, och att det därför var missbruk av Guds
namn, en vårdslöshet med det heliga, men att jag inte
kunde klandras för att jag varit där, och inte heller
borde jag förebrå mina jämnåriga, som inte
visste bättre. Jag gick inte dit igen.
Så
här fick man inte skämta om Själafienden
Både Guds och djävulens namn kunde nyttjas tanklöst. Båda missbruken var allvarliga synder, men på olika sätt. Det var inte lätt att styra tungan undan alla kraftord. För att undgå synd, krävdes kunskap. Jag hade den.
När man missbrukade djävulens namn, ställde man sig på fiendens sida och åkallade Lögnens Furste. Man riskerade att för alltid förskriva sin själ till den Onde. Minsta ord kunde vara farligt. Det gällde att veta alla synonymer till Satan. Kärt barn har många namn, och farliga saker skrivs om. Prästerna hade sina omskrivningar, folket sina.
Satan, Fan, Djävulen förstod alla. Den Ondes boning helvetet fick heller inte nämnas. Särskilt fula var svordomarna Herre djävlar! och Djävlar i min själ! Mera krångligt var det med ordet Hin!, vilket numera fallit ur bruk. Det var en förkortning av hin Onde, eller hin Håle, d.v.s. hin Hårde. Hin var alltså en gammal form av den bestämda artikeln, men man visste vad folk menade, när de sade hin.
Mina klasskamrater på läroverket var smarta. En av dem blev professor på KTH. Han ville pressa mig på reglerna för svordomar. Fick man säga järnvägar eller järnspik? Det hade väl ingenting med djävulen att göra? Jag erkände det, men uttalet hade likheter. När man sagt så, hade man med nöd och näppe undgått att förskriva sin själ till Mörkrets Furste, bara för att man hade tappat en tallrik. Även pseudosvordomar måste därför undvikas.
Under svordomarna låg en farlig synd: vreden! Felet var att inte behärska sig. Att känna vrede över en tappad tallrik, när det var ens egen skuld, det var mer än slarv och dumhet, det var dödssynd! I stället borde man stanna upp, ångra sig, be om förlåtelse och lära sig att undvika problemet nästa gång. Men där kunde jag inte övertyga mina klasskamrater, som trodde på snabbt övergående känsloutbrott.
Jag gick och läste för Pappa tillsammans med arbetargrabbar från Haga, helt olika överklassgossarna på läroverket. En läskamrat rökte cigaretter som luktade krita, och hade redan tagit värvning på en båt och varit där paradiset hade legat. (Han menade Aden.) Deras språk var inte vackert. Pappa angrep svordomarna också med motiveringen, att språket blev fult och enahanda om man svor jämt och samt.
Jag tyckte det var fegt och högfärdigt att säga
så. Skönhet var en sak, etik en annan. Kyrkan behövde
väl inte lära mina kamrater att tala som professorer
eller poeter? Om det lät litet fult, vad var det jämfört
med att försvärja sig åt djävulen, eller
att tanklöst ta den Högstes namn i sin mun, namnet på
Honom, som seraferna tjäna? Att ens framföra ett sådant
skäl var likgiltighet för Guds namn. Argumentera hederligt,
tyckte jag.
Guds namns missbruk var lättare att förstå och lättare att undgå. Det fanns inte så många konstiga uttryck. Att säga Kors!, Jösses! eller ännu värre Kors i Jösse namn! var naturligtvis hemskt. Det gjorde narr av Frälsarens lidande och död, som man ägnade många veckor varje vår åt att besinna.
De frikyrkliga kunde inte anklagas för missbruk, men väl för vårdslöshet. De använde orden Käre Herre Jésus! alldeles för ofta. Dessutom var uttalet konstigt. Statskyrkan använde grav accent, de frikyrkliga akut accent. I Svenska Kyrkan sjunger man Hallelujá vid ett fåtal givna tillfällen, i frikyrkor utbrister man ideligen Hallelúja. Vi skola frukta och älska Gud, sade Luther i varje förklaring till de tio buden. De frikyrkliga verkade inte tillräckligt rädda.
Hagakyrkans torn 1995
Gud är här tillstädes:
Låt oss nederfalla
Och hans höga namn åkalla.
Gud är mitt ibland oss:
Allt i oss må tiga,
Sig till Herrens dyrkan viga.
Den han här
Kommer när
Slår sitt öga neder,
Tystnar och tillbeder.
Sv. ps. 209:1
Guds namn var heligt, Guds Hus var heligt. En kyrka fick endast användas till ordet och sakramenten. HERRENS tempel var ingen föreningslokal, där man kunde dryfta världsliga frågor. En kyrka invigdes innan den kunde användas, och avvigdes vid reparationer. Prästerna talade därinne med en särskild, helig röst.
I kyrkan härskade tystnad på ett helt annat sätt än nu. (Det var för all del tystare också i biblioteken på den tiden.) Inget prat störde före gudstjänsten. Man sprang inte i kyrkan, pojkar tog av sig mössan och flickor hade håret täckt. På landet var man finklädd. De gamla kvinnorna bar svarta hucklen. I kyrkan fanns mans- och kvinnosida, bara kvinnor på norra sidan, hela familjer på södra. Inga syndiga tankar fick dra uppmärksamheten från Guds rena och klara ord. Gud krävde respekt och fruktan. Frågan om det var roligt att gå i kyrkan var meningslös.
Vid advent och jul hörde jag med undran och förakt de ovana kyrkobesökarna vanhelga Herrens Hus med sin närvaro och sitt lättsinniga tal. Jag kunde inte ens föreställa mig, att kyrkan städades. Hur skulle man kunna uppträda heligt med en skurhink, eller än värre, en dammsugare?
Ändå var Hagakyrkan något av ett hem för oss barn, nästan vår privata egendom. Ibland lånade vi Pappas nyckel. Det var roligt att gå upp i tornet, bara man var säker på att kyrkklockorna inte skulle ringa. Redan urets slag varje kvart, och än värre, vid varje hel timme, kunde skrämma livet ur en.
Ännu skojigare var orgeln. Den hade tre manualer och pedal. Det fanns en rikedom av knappar, en komplexitet, som bara överträffades av en stor telefonväxel. Vilken maktkänsla det gav att fylla hela kyrkorummet med ljud, att sätta på registersvällaren och gå från en enda svag pipa till dånet av alla de 50 stämmorna! Jag ångrade bittert, att jag inte varit flitigare med mina pianoläxor.
I kyrkan skulle friden råda. I vapenhuset skulle man lägga av sina vapen, vilket dock sällan förekom i Haga församling. Alla skulle vara lika inför Gud. Jag hade därför dåligt samvete för privilegiet med prästbänken, en bra bänk alldeles under predikstolen. Anslaget förkunnade: Reserverad: Kyrkoherden 2 platser, komministern 1 plats, klockaren och diakonissan 1 plats. Ändå var vi frikostiga och lät komministerns familj ta hela bänken när han predikade, mot att vi fick hela bänken när Pappa predikade.
Av samma skäl var jag - och är fortfarande - chockerad över förhållandena i Stockholm. Redan kyrkornas namn var hemska. De hette Gustav Vasa, Gustav Adolf, Adolf Fredrik, Hedvig Eleonora, Oscar. Var dessa helgon, som stod inför Guds tron och bad för oss? I Storkyrkan hedrade man inte bara döda, utan också levande kungar: De fick den bästa platsen under gigantiska förgyllda kronor i vräkigt stoppade soffor.
Sådant var kryperi för överheten, på gränsen till avgudadyrkan. Inför Gud är alla lika. Alla är syndare, som får nåd vid samma nattvardsbord. När kyrkan bockar för djupt för makten, sviker den sin Mästare, som vandrade omkring bland de fattiga. Det börjar i anden och slutar i Stockholm, som det göteborgska ordspråket sade.
Respekten för kyrkorummet har suttit kvar, men så småningom märkte jag, att alla inte var lika rädda i Guds hus som jag.
Första tecknet på vanvördnad för kyrkorummet såg jag i Hagakyrkans gosskör. Organisten satte sig ner i en fåtölj och läste under predikan. Jag förstod honom faktiskt. Värre var det i Linköpings domkyrka i mitten av 60-talet. Kören satte sig ner och började prata, när församlingen reste sig upp för evangelium och trosbekännelse. Under predikan gick man in i ett särskilt rum för att umgås. Jag tog upp saken under ett kafferep: Kyrkosångare skulle väl tro på Gud och inte störa gudstjänsten. Jag möttes av en kompakt, om än inte helt fientlig tystnad.
I Lunds domkyrka rådde ungefär samma förhållanden. Kyrkan var rik och kunde arvodera sångarna med 10:- per tillfälle. Domkyrkokapellmästaren tyckte, att söndagsgudstjänsterna var betydelselösa jämfört med de stora konserterna. Högmässorna krävde därför bara repetition samma dag, och att kören hade tittat på noterna innan. Under predikan satt någon och läste Dagens Nyheter.
I Österåkers kyrka chockerades jag av att kören
under repetitioner glammade och drack kaffe i själva kyrkorummet.
Det är ju skrivet:
'Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.'
Men I haven gjort det till en rövarkula.
Mark. 11:17
Med dessa ord drev Jesus ut handlarna ur templet. Sådant
förekom inte i min barndoms Hagakyrka, men väl i Uppsala
domkyrka, där det såldes vykort och souvenirer. När
jag kom dit, vågade jag dock inte följa Frälsarens
exempel och stöta omkull växlarnas bord och duvomånglarnas
säten. Senare har jag plågats av det jämna sorlet
i katedraler som Kölnerdomen och Notre Dame i Paris. Något
lugn är omöjligt att finna. Handväskor vittjas
när kvinnorna går till nattvarden. I Paris köpte
jag ett askfat med Notre Dames interiör, så att man
kunde fimpa sin cigarett rakt på högaltaret. Den handeln
var mycket långt från det heliga rum, där alla
förstummas inför Honom som sitter på tronen.
Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
säll är den som får vedergälla dig
allt vad du har gjort oss.
Säll är den som får gripa dina späda barn
och krossa dem mot klippan.
Ps. 137:8 - 9
Det fanns allvarligare missbruk av Guds namn: att använda det till egen vinning och andras skada. Varuhusen lockade kunder till jul med religiösa motiv i skyltfönstren. Nu för tiden spelas Stilla natt oavbrutet för att kunderna skall känna sig lugna, trygga och sentimentala, så att de stannar länge och köper mer. Somliga idrottsmän gjorde Korsets tecken för att besegra sina medtävlare.
Idrott var misstänkt, ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt (1 Tim. 4:8). Kroppen var oväsentlig, förgänglig och frestade till synd. Idrott utvecklade kroppen i stället för själen. Idrott gav inte mat åt hungrande, bostad åt husvilla eller tröst åt sörjande. Idrottsmän levde liderligt och söp. De var inte intellektuella och kunde inte lika många klassiska språk som Pappa. De vanhelgade vilodagen och drog folk från kyrkan. Genom sitt leverne och sin träning skadade de sig själva och låg därmed samhället till last. Själv gymnastiserade Pappa några minuter varje dag. Han märkte med tillfredsställelse, att hans idrottande klasskamrater hade dött före honom.
Varför ägnade då vuxna människor så mycket tid och kraft åt något så meningslöst, som att peta in en lädertrasa mellan ett par pinnar? Varför samlades så många åskådare kring sådant larv? Det var klart: Syftet med all idrott var att tävla och bli bäst. Idrottsmän ville vinna. Men fanns det segrare, så fann det också förlorare, som sörjde bittert. Segraren såg ner på förlorarna. Idrott var en renodling av högmodets dödssynd.
För att nå sina mål skydde idrottsmännen inga medel, inte ens att missbruka den Högstes namn. De trodde att Gud stod speciellt på deras sida! Kunde den, som har skapat himmel och jord, och som är högtlovad från evighet till evighet, vara intresserad av vem som vinner en tävling med några sekunder? Guds namn skulle användas till själens frälsning, och till ingenting annat.
Än värre var det att anropa Gud om hjälp i krig. Här finns svårigheter i själva Bibeln. I Gamla Testamentet hade judarna monopol på Gud. De dödade och fördrev filistéerna med Guds hjälp. HERREN själv var engagerad i den grymma slakten. Hur kunde Psaltarens blodtörst ursäktas?
Man försökte tiga ihjäl problemet. Gamla Testamentet lästes sällan i sin helhet. Den frågvise fick bortförklaringar: Bibeln visade människan som hon var med alla synder. I Gamla Förbundet togs en rad stapplande steg mot Guds uppenbarelse, som ännu inte var fullständig. Den fulla sanningen uppenbarades först med Jesus. Frälsningen genom honom omfattade alla folk.
Jag har rätt och alla andra har fel, för Världsalltets Skapare står på min sida! Sådant håller inte för fem minuters eftertanke, men ändå sägs det dagligen. Är det inte höjden av barnslighet, i detta ords sämsta bemärkelse? Finns det något svårare missbruk av Guds namn? Om det finns en allsmäktig och kärleksfull Gud, så får han inte bli ett redskap för personligt hämndbegär, eller för storhetsvansinnet hos en viss klass, nation eller ras.
Under min militärtjänst hölls korum med bön och psalmsång. Fältprästen predikade om att Gustav II Adolf hade gått Guds ärenden, och att Gud fortfarande stod bakom den svenska krigsmakten mot den gudlösa kommunismen. Jag blev så upprörd, att jag efteråt sökte upp honom för att framföra min kritik.
Historien överflödar av korståg och religionskrig. För några år sedan såg jag tillsammans med några flyktingar en video, där 13-åriga pojkar från Khomeinis Iran skickades till fronten i Allahs namn. De utlovades martyrers död och evigt liv i paradiset. Pojkarna blev kanske lurade, men inte deras föräldrar, som ändå inte kunde protestera under brinnande krig.
Sådant missbruk av religion är farligt, verkligt farligt
för medborgarna på vår jord. Det slår dunster
i ögonen på folk och kollrar bort det sunda förnuftet.
Jihad, det heliga kriget, i både muslimsk och kristen tappning,
har förstört oändliga egendomar, gjort otaliga
människor olyckliga, sårat, lemlästat och tagit
liv. Under heliga krig har religionen kommit så fjärran
som möjligt från sin verkliga uppgift.
Tänk på vilodagen, så att du helgar den.
Tredje budet
Helt syndigt går nu hos oss till:
Din kyrka hjälp, o Herre mild.
Giv ljus och ande med ditt ord,
Så att dess kraft må varda spord.
Du värdes, Herre, se därtill,
Att mången lärer, som han vill.
Ett självklokt vett vill mästra Gud
Och tadla på hans ord och bud.
De stolta andar dämpa ned,
Som, snabba efter tidens sed
Att föra nytt på banen an,
Förfalska så din lära sann.
Sv. ps. 175:3, 5, 6
Det hade hänt något förfärligt. Jag undrade verkligen vad det var. Stämman var beklagande och fördömande. Allt hopp var ute.
I dag invigdes en ny idrottsplats inom församlingen. Visserligen vore det både nyttigt och nöjsamt för ungdomen att utöva olika idrotter. Men frestelserna voro förvisso också stora. Faran för sabbatsohelgande i pastoratet var uppenbar. Redan denna söndag spelades en fotbollsmatch under högmässotid, trots kyrkoherdens förmaningar. Med ytterligare en allvarlig psalm avslutade han sitt tal, och under utgångsmarschen tågade en förstämd församling ut.
Det fanns skäl för söndagssederna. Veckohelgen var kortare då. Skolbarnen läste halva lördagen. Ännu 1965, på mitt första jobb efter universitetet, beordrades jag - tillsammans med hela flyg-SAAB - till övertidsarbete på lördagar, så att Viggen skulle bli färdig i tid. Semestern var kort. Söndagarna betydde mer.
På landet markerades helgen tydligt på
lördag kväll klockan 6.
Arbetet upphörde, och kyrkklockorna ringde. Inte ens under
brådaste skördetid arbetade man på söndag,
utom i absolut trängande nödfall. Det fanns en sträng
affärstidslag. Mjölkaffären fick visserligen hålla
öppet två timmar på söndag morgon, men annars
var allt stängt. På juldagen, långfredagen och
påskdagen fick man inte ordna dans. Biograferna visade bara
religiösa filmer. Kyrkans helger var sanktionerade i lag
och förordning. Men strängare än den världsliga
lagen var vårt hems stadgar.
Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.
Josua 24:15
Våra söndagar var inrutade. Under läsåret var det söndagsskola klockan 9.30, högmässa 11, och aftonsång 18. Närvaroplikten varierade.
Från fem års ålder till konfirmationen skulle vi gå i söndagsskolan och slapp därmed högmässan. Klockan 11 var alla vuxna borta och det var det lugnt i huset. Vi vågade oss in i Pappas stora rum, annars förbjudet område, och lekte Mystiska Män, som kom på besök och stal Pappas gyllene mässingsaskfat medan värdarna sov. Under en högmässa gick den gamla moraklockan sönder. Den slog oavbrutet i en kvart, ända till dess Per rådigt hotade den med ett träsvärd, som han gjort i slöjden, (och lodet kommit till botten).
När vi blev gamla nog för högmässan, åt vi gemensam frukost vid 10-tiden. Om Pappa var hemma då, ville han höra den norska högmässan i radio. Radion hade usel ljudkvalitet och stod två rum bort. Vi skulle vara tysta och inte störa.
Efter högmässan var det kaffe med vetebröd, ibland med gäster, oftast utan. Under kaffet kunde Pappa gömma sockerbitar, en lek som jag vidareutvecklat för mina barn. Efteråt gick vi söndagspromenad. Pappa försökte hålla samman familjen så länge som möjligt, och var stolt över att vi gick sju personer tillsammans, en milliondel av det svenska folket. Vi gick ofta till Katolska Kyrkan och tittade på bokbordet. Det fanns många viljor, så det var inte lätt att enas. Alla orkade inte gå lika fort. Från början var det småbarnen som inte hängde med, i slutet var det Mamma, som stor, trött och tung drog ner takten.
Till sist deltog bara bröderna i de gemensamma söndagspromenaderna, som blev allt längre. Ibland förhörde vi varandra på Göteborgs gator. Vi skulle ange i vilken församling de låg. Genom den kyrkliga indelningen fick frågesporten en religiös karaktär. Någon gång övade vi argumentationsteknik, en nyttig konst för försäljare och politiker. På bortvägen skulle vi diskutera en politisk, teologisk eller moralisk fråga, och företräda var sin uppfattning. På hemvägen skulle vi försvara motsatt ståndpunkt.
När vi kom hem, arrangerade Eskil sysselsättning. Ett slag var det Monopolspel. Han tog det på blodigt allvar. Han dominerade syskonen med olika typer av förhandlingar och affärsuppgörelser, och köpte och sålde fastigheter över mitt huvud, på det sätt han fann rättvist. För mig var det obegripligt. Jag kände mig bestulen. Systrarna tröttnade snart. Per var med av snällhet, och jag med hopp om att vinna.
Sedermera utvecklade Eskil det hemmagjorda krigsspelet, som utkämpades söndag efter söndag i månader. Striderna fördes på en gammal generalstabskarta över Skara stift. Trupperna, symboliserade av färgade blypjäser, mobiliserades vid kyrkorna. Deras styrka bestämdes av en gammal tabell över församlingarnas invånarantal. Planeringen gjorde Eskil under högmässorna. Han hade läst tidningar sedan barnsben, om Ribbentrop-pakten och annat. Stormakternas svek upprepades i vår barnkammare. Man slöt fördrag och bröt fördrag. Höll jag på att vinna, sammangaddade sig bröderna emot mig, rev upp gamla överenskommelser och slöt nya. Vän blev plötsligt fiende. Jag lärde mig att inte lita på mina bröder.
Vid fyratiden var det middag, med malet kött eller en seg och smaklös stek, och som efterrätt konserverade päron eller något liknande.
Pappa ledde aftonsången varannan söndag, komministern varannan. I det senare fallet behövde vi inte gå i kyrkan. Då kunde vi stanna hemma och nöja oss med att höra någon predikan. Den som ville - oftast Pappa eller Per - kunde gå i någon annan kyrka för att få variation i den religiösa menyn. Pappa kunde koppla av och slapp skriva sina krystade predikningar med den utsökt läsbara handstilen. Han kunde improvisera på pianot eller sjunga psalmer med vacker stämma och inlevelse.
Vi fick inte utgöra något dåligt föredöme för församlingen. Om vi var hemma från aftonsången, måste vi dra ner alla gardiner, så att ingen skulle se vår försummelse. Barnen ändrade därför kung Gustav VI Adolfs valspråk Plikten framför allt till Skenet framför allt. Att hålla skenet uppe gällde inte bara kyrkogång. Det ledde till uppgifter som att frakta undan skräpiga ytterkläder före vigslar i hemmet, att städa rummen dit gäster kom, men inte de rum där vi själva bodde, eller att dölja stora klädhögar under sängtäcket. Dessutom skulle vi le vackra leenden åt syföreningstanterna, fastän Mamma brukade gnälla över hur besvärliga de var.
Fritiden under aftonsången kunde utnyttjas på olika sätt. Ett var mörkerleken, vilket var kull (sista på göteborgska) med ficklampa i nersläckta rum i vår stora lägenhet, eller brädspel, numera kallat Back Gammon. Det spelet rättfärdigades av 1600-talsbiskopen Hakvin Spegel, som själv hade spelat bräde på söndagskvällarna för att se, huru med- och motgång uti världen omskifta.
Efter aftonsången ville Pappa ha kvällssittning. Vad den hade inneburit i hans barndomshem vet jag inte. Hos oss betydde den, att var och en satt i sin stol i biblioteket, läste var sin bok, och att ingen sade ett ord.
På söndag var allt arbete förbjudet. Matlagning och disk var beklagliga undantag. Skolan gav inga läxor till måndag. Vi fick inte läsa på till proven. Helgen kunde bli enformig. Långfredagen hette nog så för att den var så långtråkig. Vad skulle man göra?
Kortspel var förbjudna av många skäl. Mamma citerade:
| En lätting, slö till själ och kropp, fant en gång livet bli en börda; då fant en annan lätting opp att tiden genom kortspel mörda. | Välj nödigt detta tidsfördriv, om, fast av sed och ton ej menligt, är, tro mig, med ett verksamt liv och stil och känsla oförenligt. |
Anna Maria Lenngren, Några ord till min k. dotter ...
Hvitfeldtska läroverket föreskrev, att allt spel och dobbel om penningar och penningars värde vare lärjunge strängeligen förbjudet. Detta gällde alla former av spel: kortspel, tärningsspel, lotterier, tips, toto, vadhållning och vådligt spel på börsen. Ett tveksamt undantag var lotterier, ordnade av Haga församlings syföreningar. Det fanns flera skäl till förbuden:
Med all sannolikhet blev spelaren lurad av en profithungrig stat eller idrottsförening och förlorade. Spel var därför en närmast brottslig dumhet. Spelare riskerade att förslösa sina resurser. Han kunde bli bunden av Speldjävulen. Han kunde sätta sig i skuld och ruinera sin familj. Han frestades till förskingring för att betala sina skulder.
Om spelaren mot förmodan vann, var risken stor, att han i likhet med den förlorade sonen skulle förfara sin förmögenhet bland skökor i främmande land (Luk. 15:13), i stället för att använda den till utbildning, investeringar eller välgörenhet. Han kunde också upphöra att arbeta och göra nytta åt fosterlandet, och därigenom undandra sig syndafallets straff. Dessutom: Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd, hjälper oss att motstå onda begärelser och bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången (Lindblomska katekesutvecklingen).
Gick spelet jämnt upp, var det ändå skadligt, eftersom dobblaren ägnade sina krafter åt meningslös statistik över fotbollslags eller hästars tidigare prestationer.
Spel gav också upphov till en farlig verklighetsflykt, om man i stället för att planera dagens mödosamma verklighet drömde om en storvinst. (För ett par år sedan undrade mina kamrater, om jag ville bidra med 15 kronor per månad till kaffegruppens lottköp. Jag anförde - med glimten i ögat - ovanstående argument, och blev aldrig mera tillfrågad.)
En kortlek, av oss kallad djävulens bibel, kunde alltså fresta till fruktansvärda synder och olyckor. Folk kunde rent av tro, att vi spelade om pengar. Vi kunde bli ett dåligt föredöme. Spelkort förekom därför inte i vårt hem.
Men någon gemensam sysselsättning måste finnas, exempelvis under de långa julloven. I stället för patiens lades ett gemensamt sextonspel med hemgjorda kort. Pappa var inte med, så det var rätt gemytligt. För att ytterligare höja spelets moraliska halt ritade Per en lyxupplaga med alla Sveriges domkyrkor i utsökta tuschteckningar, sammanlagt 96 stycken. Det kunde väl inte vara fel att spela med sådana kort?
Jag minns en familj i upplösning. Pappa var trött och märkt av motgångar, egna och kyrkans. Mamma var deprimerad och plågad av migrän. Eskil opponerade allt mera öppet mot Pappa, men var inte alls pålitlig för oss småsyskon. Han kunde skvallra och vara besvärlig. (Han hade det säkert svårare än jag på många sätt.) Det var därför svårt att ordna någon positiv verksamhet på söndag.
Pappa var inte nöjd med våra söndagar. Han hade inte samma sabbatsro som i sitt föräldrahem, och inte ens lika god ordning som Farbror Sixten, kyrkoherde i Fjärås söder om Kungsbacka, hade åstadkommit i sitt. Där hölls alltid husandakt morgon och kväll, och på söndag rådde förbud att leka, förbud att läsa andra böcker än svarta, och förbud att arbeta i trädgård och med läxor.
De stränga men tummade buden gav upphov till hyckleri och konflikter. En sommar, när jag var 17 år, fick jag ett fantastiskt erbjudande. Gustaf VI Adolf hade på sin 80-årsdag instiftat en fond för svensk kultur. Ett antal unga stipendiater fick under tre veckor resa i ett annat nordiskt land med ett ambitiöst program. Jag hade valts ut. Jag blev förstummad av glädje vid nyheten, och upplevelsen blev också fantastisk. Jag fick för första gången i mitt liv gå på teater, bo på hotell, äta god mat och dessutom träffa begåvade jämnåriga pojkar och inte minst flickor. Jag visste, att vilodagen kunde vanhelgas, eftersom en hel söndag skulle ägnas åt tågresan mellan Stavanger och Oslo, men till mina kamraters förvåning tog jag fram en tjock postilla och läste en predikan. Innehållet har jag glömt, men inte dess lugnande inverkan på mitt samvete.
Vad jag inte fick veta var, att erbjudandet först gått till min kusin Ragnar, som var mer utåtriktad än jag. Han ville tacka nej på grund av blyghet, och han fruktade också sabbatsohelgandet. Hans far Farbror Sixten kom överens med Pappa om att det var bäst att han inte for. Men när saken gällde mig, var det inte så farligt. I skydd av tredje budet gick kungastipendiet från min kusin till mig.
Än i denna dag har jag svårt att jobba på söndag. Mina brott mot tredje budet bereder mig, och därmed min hustru, stort obehag.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |