Pappa
och jag januari 1945 Foto: Erik Henrikson
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Hedra din fader och din moder
för att det må gå dig väl och du må
länge leva i ditt land.
Fjärde budet
Jag var väldigt liten. Pappas och Mammas sängar stod
bredvid varandra. Jag fick leka med Pappa i sängen, balansera
på hans uppdragna knän medan han läste:
Här sitter Hasse på bergets topp
dit han har stigit så högt, högt opp.
Aldrig kan Hasse väl trilla ner,
aldrig blir det väl ett jordskred,
men ... så ...
(här började benen darra)
föll han ner!
och jag föll ner, och hamnade mellan Pappas ben, som blev en båt, som gungade våldsamt på det vilda havet, till dess jag kastades ur. Pappa lekte med mig när jag var liten! Han tyckte det var roligt! Det var så roligt, att jag själv har lekt på samma sätt med mina barn.
Senare sov jag några år i en utdragbar vit barnsäng i Lilla Rummet, där Pappas och Mammas sängar stod på rad. Det var långt till de andra barnen. Om jag var dödstyst kunde jag leka på mattan i Stora Rummet, medan Pappa gick och skrev predikningar.
Sedan flyttades jag till barnkammaren. Då blev Pappas del av huset nästan tabu. Om han var borta, kunde jag sitta där inne och läsa tidningar och uppslagsböcker. Pappa blev - fastän han ofta fanns i huset - mycket avlägsen.
Sommarlovet blev spännande när Pappa kom ut till landet. Då hände något extra. Han kunde göra långa cykelturer. Jag fick sitta i barnstol bakom Pappa. Cykelturerna gick enormt långsamt, till följd av såväl Pappas som det yngsta cykelkunniga barnets förmåga. Mamma fick inte vara med, för hon kunde inte cykla.
Ett utflyktsmål var Marstrands fästning, med en spännande
visning av en fantasifull guide, som berättade om hur livstidsfångarna
hade levat, och om hur fienden skulle hejdas av galler och kokande
asfalt. Efteråt gick vi upp i tornet med vidunderlig utsikt
över Göteborgs skärgård. Vi åt Mammas
matsäck, med ägg, som kokats tills gulan blev grön,
för att inte kladda. För mig var det roligt, men det
blev mer och mer ritualiserat, och de äldre barnen tröttnade
på underhållningen.
Pappa
och jag januari 1945 Foto: Erik Henrikson
Jag tycker lika bra om er allihopa, brukade Pappa säga till oss barn. Det var uppenbarligen lögn. Mamma sade i stället: Jag tycker om er lika mycket, men på olika sätt. Men om mina föräldrar blandade bort korten, så talade Bibeln klarspråk. Den berättade om Esaus förstfödslorätt och om Jakobs söner: storebror Ruben, favoritsonen Josef och den lille Benjamin, som sparades när bröderna for till Egypten. Jag kände igen mig.
Pappas och Mammas verkliga sympatier kunde jag däremot inte tänka på och än mindre öppet tala om. Skammen att inte vara älskad var alltför stor. Någon av syskonen kunde kasta mig i ansiktet, hur mycket mera de förstod, och hur mycket mera Pappa eller Mamma - sällan båda - anförtrodde sig åt dem, eller tyckte om dem.
Visst sörjde Mamma över att hon inte räckte till. Hon beklagade, att hon var för gammal, att hon var borta på kvällarna, att hon inte gav mig tillräcklig uppmärksamhet. Visst ville Pappa, att alla barnen skulle få likvärdig hjälp med studierna fram till en akademisk grundexamen, så som han hade fått. Chokladkartongerna delades genialt rättvist mellan syskonen. Ingen missgynnades öppet, men stora orättvisor kvarstod, som alltid i denna ofullkomliga värld. Barnen utvecklade skilda strategier för att få kärlek och uppmärksamhet.
Eskil var störst och kunnigast, och fick vara mest med Pappa. Han hävdade, att han hade rätt att ha det bäst, inte bara i kraft av sin förstfödslorätt, utan också tack vare sin vårdade uppfostran och överlägsna intelligens.
Karin var tillbakadragen och försiktig, intresserad av växter, och talade mycket och länge om sina specialintressen.
Per såg till att vara fullkomlig i skola, kyrka och kök. Han kunde alla tyska glosor, verb och prepositioner som han fått i läxa. Han gick i fler gudstjänster än nödvändigt. I köket gjorde han perfekt rent efter sig. Han gick aldrig till skolan utan att ha bäddat sin säng. Han var en värdig efterföljare till Pappa.
Cecilia, Pappas lilla snatterpanna, lindade Pappa runt sitt lillfinger. Genom gediget arbete och hängivna offer för familjens bästa ville hon vinna kärlek och uppskattning.
För mig återstod att vara söt och lustig. Folk skrattade åt mig, förhoppningsvis var det "snällskratt", men ofta nog var det hånskratt. Rollen har varit svår att komma ur.
Det fanns olika indelningar av barnen, pojkar och flickor, äldre och yngre, mellanbarn och ytterbarn. Det vimlade av okänsligt påklistrade etiketter, generaliseringar och halvsanningar, som på ett barnsligt sätt avspeglade Pappas dömande uttalanden från predikstolen. Tillmälena kunde vara mer eller mindre sårande för de drabbade. "Mellanbarnen" Karin och Per ansågs vara lydiga och plikttrogna, medan "ytterbarnen" Eskil och Cecilia hölls för dynamiska och utåtriktade. På senare tid kom påståendet, att fastän människosjälen bestod av känsla, vilja och förnuft, så saknade Eskil känsla, Per vilja och Hans förnuft.
Vissa saker gick inte att ändra på. Om än flickor var sötare, renare och oskuldsfullare än pojkar, så kunde jag inte bli flicka. Jag kunde inte heller ändra min karaktär. Men hos vem skulle jag ställa mig in? Till vem, eller till vilket parti, skulle jag ansluta mig? Storasyskon räknades inte som överhet i Bibel eller katekes, men de var det ändå. Hur skulle jag göra mitt val?
Eskil kämpade för frihet, var störst och hade reella tillgångar: spännande leksaker - mekano och elektriska prylar - som han tröttnat på, och senare också möjlighet att bjuda mig på bio, fastän det var både dyrt och syndigt. Han kunde ordna kontakter utanför hemmet. Å andra sidan var han farlig, stred mot hemmets etablerade värden och kunde när som helst ändra sig och slå tillbaka mot syskonen.
Karin lär ha vårdat mig som liten, och kallades ibland min lilla Mamma. Hennes ställning var dock alltför svag, för att jag skulle välja henne som ledare.
Per var chef i barnkammaren, och var därför det naturliga valet. Jag kunde dock inte nå upp till hans lydnad, ideal och begåvning. Jag behövde en motvikt mot hans alltför stora makt.
Cecilia stred för att alla skulle hjälpa till mera. Hon såg inte med glädje, om jag tog hem kamrater. Det skulle bli arbetsamt och tråkigt att ansluta sig till hennes parti.
Att hålla eller lyssna på föreläsningar var en viktig umgängesform. Alla syskonen hade intressanta saker att lära ut. Eskil talade om fysik, politik och historia, Karin om biologi och senare speciellt genetik, Per om arkitektur. Cecilia undervisade i litteraturvetenskap, i alla fall under senare år, under den timme som hon varje dag ägnade åt hårvård. I samtliga fall fick jag ingenting säga, utom ja, nej och hmmm. I min egen familj har motståndet mot den sortens samvaro varit massivt.
Det kom sällan till konkreta avgöranden: Skulle jag följa Eskil på hans cykelturer till släkten, fastän Cecilia ogillade dem, då de medförde risk för mera gäster att bjuda igen? Annars gällde valet mest en allmän inställning. Det var säkrast att hålla sig väl med alla, så gott det gick, huka sig under striderna, och akta sig för att själv ta upp kontroversiella frågor. Ingen räknade ändå med mig.
Kampen om Pappas och Mammas kärlek följde med ända till död, begravning och arvskifte. De som fått mycket, ville inte förstå bitterheten hos dem som fått mindre. Ändå borde det vara enkelt. Genom livet har vi alla ömsom fått känna, hur underbart det är att vara älskad, och ömsom hur förfärligt det är att bli ratad. Då borde vi också förstå både dem som älskats och dem som svikits, även om vi konkurrerat under barndomen.
Pappa drömde om den lyckliga kristna familjen. Hans far, född 1837, hade varit prost och själv drivit prästgårdens jordbruk. Det var många människor, mycket tjänstefolk och ett gemensamt produktionsmål. Pappa tyckte aldrig att hans hem var lika bra.
Förvisso var sysslorna mer omfattande i Farfars hem, men även mitt barndomshem hade fler uppgifter än en nutida kärnfamilj. Prästhemmet skulle bekosta och genomföra representation samt tillhandahålla lokaler till vigslar, dop och enskilda samtal. Prästfrun var nödvändig i verksamheten. Kvinnan tige i församlingen, men inte på syföreningarna. Mamma skulle vara med, ordna försäljningar och baka kakor till alla kafferep, fast hon inte var särskilt intresserad. Hembiträden hade funnits före kriget och litet till. När jag växte upp var de borta, bortsett från en gammal och inte särdeles smart dam, som under några år arbetade men inte bodde hos oss.
Ett annat ideal var den borgerliga familjen, där alla hade någon talang: brodera dukar, spela piano eller tala franska. Det ansågs lika prestigefyllt att göra något nyttigt - städa, tvätta eller laga mat - som att göra något vackert - skriva bra julklappsverser, dekorera julbordet eller göra verklighetstrogna marsipankycklingar. Det trodde i alla fall jag, som lyckades undgå de tråkiga jobben.
Musik hörde till i ett prästhem. Pappa var musikalisk, Mamma var det inte. Alla barnen tvingades under längre eller kortare tid att ta pianolektioner. Per var duktigast och höll i längst. Med mig hade Pappa givit upp, så jag spelade bara i två år och lärde mig alldeles för litet, vilket jag ångrat. När jag övade piano, hörde jag att det lät dåligt, men det tog tid att hitta felet. Då hördes ett irriterat FISS! från Pappa två rum bort. Han hade absolut gehör och tog aldrig fel. Hur skulle jag kunna spela med känsla, om någon lyssnade och rättade?
Den usla ljudkvaliteten i vevgrammofonen och radion från 30-talet avskräckte mig från att lyssna på musik. Vi gick aldrig på profana konserter, men några gånger hörde vi Bachs passioner och mässor. Jag tyckte det var både enformigt och skrattretande att sångarna upprepade några få ord, om och om igen, under fem hela minuter. Sopransolisterna darrade hjärtskärande och bassolisterna lät bara murrigt, tyckte jag, och det var nog sant i landsortsstaden Göteborg, före barockmusikens förnyelse. Det enda jag gillade var koralerna, som lät underbart jämfört med församlingssången i Hagakyrkan. Jag fick noter, och var stolt när jag lyckades följa med.
Jag lärde mig, att musik var fint, en plikt. Dessutom gjorde det ont i halsen om man sjöng starkt, så jag kunde nog aldrig bli bra i sång. Musiken gav mig inte mycket glädje. Den hänsynslösa utlevelsen i avslöjande sånger kom långt senare.
Konst var däremot tvivelaktig. Konsten avbildade ofta nakna kroppar, vilket var både orealistiskt och omoraliskt. Man visste, hur konstnärer levde. Dessutom var de fattiga. Kristen konst var dock undantagen från bannbullan och fanns reproducerad i många av Pappas böcker.
Jag fick följa Pappa på hans vanliga ärenden. Jag var sällan med på riktiga uppdrag, när han skulle förhandla eller göra affärer. Mest var det banken eller posten. Han ville väl göra rätt för sig och ta med något barn. Jag försökte hålla Pappa på gott humör, springa runt honom och fånga hans blick. Det kunde gå ett tag, men snart föll han in i sina tankar, och jag fick gå och tiga bredvid honom. Jag kunde inte göra något åt det. Efteråt sade han, att det var trevligt att ha mig med.
Långt senare kom min egen son till mig och berättade förtroendefullt om något svårt. Vad skulle jag göra med de dyra ord han anförtrodde mig? Visste inte den lille dumme grabben, att en far inte var att lita på? När skulle han lära sig det?
Pappa var 51 år när jag föddes, Mamma 45. Farfar var född 52 år före Pappa. De flesta kusinerna var mycket äldre än jag. Pappa var trött. Redan som 35-årig blev jag utmattad av att spela fotboll med 10-åriga pojkar. Pappa orkade aldrig göra något sådant med mig.
Den själsliga åldern var nästan värre. Pappa talade ett annat språk. Samhället hade ändrats ofantligt under hans livstid. Jag matades med gammalt språk och gamla idéer, av föräldrar som var trötta av många barn och långa år.
Pappa hade varit ungkarl länge. Han väntade sig fortfarande ett förutsebart hem. Varje dag hörde han tidssignalen i radio, och ställde och ruckade sina klockor, så de gick på sekunden.
Småbarn fick inte vara med på vuxnas tillställningar. Barn skulle lyda. De skulle sitta tysta vid maten, ta av mössan för äldre personer, och resa sig upp för vuxna på spårvagnen. Det var en annan tid, bekväm för honom, men skräckfylld och kvävande för mig.
Detta var länge mitt övervägande intryck av Pappa:
någon väldigt långt borta, instängd i egna
rum, högt uppe i en predikstol, fjärran i sina tankar.
När jag skriver detta, är jag förvånad över
att han betytt så mycket, att jag kommer ihåg så
mycket, och att allt inte var negativt.
Var och en vare underdånig den överhet som han har
över sig. ...
Ty de som hava väldet äro till skräck,
inte för dem som göra vad gott är, utan för
dem som göra vad ont är. ...
Ty överheten bär icke svärdet förgäves,
utan är en Guds tjänare.
Rom. 13:1 - 4
Pappa använde förvånansvärt få medel för att upprätthålla lydnaden. Han gav mig inte stryk. Han tog till små gester: en isande blick, tystnad, ogillande. När han kallade mig Hanse, med e på slutet, så visste jag, vad klockan var slagen. Rädslan att bli utskrattad och förlöjligad var värst. Skamvrån, den offentliga förnedringen, fanns ännu kvar i skolan. Fortfarande, under migränfyllda mardrömmar, när jag är fången i maktlöst hat, vill jag åt mina fiender skrika ordet Löjlig!
Pappas små skräckmetoder förstärktes ofantligt av den gudomliga sanktionen. Treåringens trots var inte ett steg i en nödvändig process, det var synd. Sexåringens olydnad var synd. Tonårens frigörelse var inte bara dum, oerfaren och löjligt omogen, den var synd. Jag fattig syndig människa, med synd född, som jag beskrev mig själv varje söndag - det var inte bara något sexuellt. Opposition, trots, rop som Dumma Pappa var verksynder, som lades till arvsynden. På gymnasiet resonerade jag med min kamrat pingstvännen om fjärde budet och undrade, om inte tonåringar i detta avseende hade ovanligt svåra frestelser. Kamraten var friare än jag. Han höll inte med.
Paulus angav i hustavlan (Ef. 6:1-9) regler för relationerna barn - föräldrar, tjänare - herrar, undersåtar - härskare. Barn, tjänare och undersåtar skulle vara rädda och lyda; föräldrar, arbetsgivare och politiker hade Guds uppdrag att hålla det onda i schack. Föräldrar och herrar borde visserligen inte reta sina barn till vrede och inte använda hårda ord, men vem kunde ställa dem till svars? Makten var given av Gud. Felet låg alltid hos den svagare. Luther citerade Paulus, när herrarna slog ner ett bondeuppror. Svenska Kyrkan använde under 1800-talet hustavlan för att försvara "måttlig" husaga gentemot barn och tjänstefolk. Det fanns mera stöd i Bibeln för det: Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag (Upp. 3:19), och detta gällde både den himmelske Fadern och jordiska fäder. Flitig användning av riset var ett tecken på såväl klokhet som kärlek, och gav beröm från bekanta (Hebr. 12:6 f, Ords. 3:12, Ords. 13:24, Syr. 30:1 f).
Synen på överheten demonstrerades under nyåret. Helgen inleddes i bot och vemod. På nyårsaftons kväll hölls nyårsbön i kyrkan. Den blev en tillbakablick på det gångna året, tack för vad det gav, tack för arbete och hälsa, tänk på dem som gått bort, förlåt vad vi brutit, lämna framtiden i Guds hand. Efteråt gick vi hem till te, smörgås och kakor, och så småningom nötknäppning, sextonspel och lekar, så länge jag orkade vara med, eller till klockan halv tolv, då vi åter satt i Hagakyrkan på nyårsvaka. Ämnena från nyårsbönen återkom, men tystare, inför mindre folk och under mer förtätad stämning, som stegrades fram till tolvslaget med Fader vår och tyst bön, som bröts av fartygens hesa siréner och alla Göteborgs kyrkklockor. Det var fjärran från mina barns nyår med Grevinnan och betjänten på TV, mousserande vin, fyrverkeri och dans hos grannarna.
Nyårsdagens högmässa var stramare. Böndagsplakatet lästes upp. Det var en obetydlig förordning, som angav några predikotexter. Ändå inleddes den - liksom alla andra förordningar på den tiden - med Vi Gustav Adolf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung, göre veterligt, att ..., och avslutades: Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungliga sigill bekräfta låtit. När Konungens befallning och ärkebiskopens maningsord lästes upp skulle det enkla folket stå upp, på samma sätt som när Guds evangelium lästes, och jag stod länge, länge på trötta, värkande ben.
Haga församlings demografiska läge redovisades också under högmässan: antal födda, döda, inflyttade, utflyttade, försvunna, ingångna och genom döden upplösta äktenskap. Siffrorna studerades med intresse. Haga församlings invånarantal minskade ständigt, genom att medelåldern ökade och folk flyttade från de mörka, kalla och omoderna lägenheterna. Förortsförsamlingarna växte enormt. Församlingens fortbestånd, och därmed Pappas position, var i fara.
Efter högmässan gick man på nyårsuppvaktning hos sina överordnade. Alla församlingens anställda och aktiva kom upp till oss på kyrkkaffe, men Pappa bröt upp tidigt för att uppvakta biskop och landshövding. Pappa skulle visa upp sin plats i provinsstadens hackordning.
Kyrkan smorde konungen, räknade hans folk och uttalade hans befallningar, i utbyte mot beskattningsrätt och ekonomisk trygghet för de sina. I böndagsplakatets ord, i Pappas önskningar och i min fantasi kvarlevde traditionen från kejsar Konstantin och Gustav Vasa.
Eskil berättade om en underlig ideologi. Enligt den skulle alla ha det lika bra, arbetare och direktörer, småsyskon och storasyskon. Jag tyckte, att det lät fantastiskt. Då utbrast han hånande: Hans är kommunist! Vill Hans beordra utrensningar? Det var en förfärlig anklagelse mitt i det kallaste kalla kriget, när Stalin ännu levde. Det fick långtgående följder för våra lekar. I fortsättningen fick jag i alla tävlingar som syskonen ordnade - olympiader, båtkamper, tärningsspel - representera Sovjetunionen. Min mest älskade nallebjörn Jeddy-Leddy, (som förlorat ett ben, men i stället fått en amputerad arm från den något mindre älskade Nalle-Malle) var i själva verket son till Stalin. Cecilia gjorde röda hängslebyxor åt Nalle-Malle, för att markera björnens politiska hemvist, medan Karin sydde upp en elegant, helröd rysk generalsuniform med gyllene gradbeteckningar till Jeddy-Leddy, och Per berättade andlöst spännande sagor om hans flykt från ryska fängelser. Mina sympatier för jämlikhet och rättvisa höll i sig.
En far kan säga: Du skall göra som Pappa säger, eller möjligen: Gud har sagt att man skall göra som Pappa säger, men säger han: Gud har sagt att du är dålig, för att du aldrig kan göra som Pappa säger, och om Gud dessutom är både allsmäktig och god, så blir det mycket tungt för en liten pojke.
Ingen normal grabb klarar att reda ut den smörjan. För vem skulle lära honom att säga så här: Det finns en vis ordning i världen, som gör att små pojkar en tid måste lita på sin Pappa och Mamma. Oftast måste de också lyda dem. Men för att bli vuxna och lika bra som Pappa eller Mamma, måste de också pröva sina vingar och göra på ett helt annat sätt. Pappa och Mamma tycker om dem i alla fall, även när barnen gör tvärt emot, och även när de måste hindra sin lille pojke att skada sig genom att skrika till eller gripa tag i en arm. Kalla gärna denna visa ordning för det fjärde budet!
Pappa
och jag Foto: Jonasons ateljé 1954
Föräldrar har större frihet än barn att bestämma över sina liv, så det vore klokare att ge budorden åt föräldrarna. Man kunde vända på fjärde budet och säga: Föräldrar, respektera era barn, så kommer de att vårda och respektera er, och ni får länge leva i ert land, och barnen blir lyckliga och får länge leva i sitt.
Men mitt fjärde bud var de vuxnas och mäktigas chans att behärska och trycka ner de små. Den egoistiske härskaren tog sin auktoritet från högsta ort.
Det vore dumt av mig att klaga eller förneka mitt ansvar
för mitt vuxna liv. Ändå finns ett samband mellan
min uppfostran och mina nuvarande svårigheter. Jag har haft
svårt att hitta ledare att följa, lita på och
lära av. Min strategi i arbetslivet blev att smita, ljuga
och hålla mig undan chefer. Själv har jag inte kunnat
bli chef. Jag har haft svårt att bestämma mig, vilja
någonting, leda människor. Men vantolkningar av fjärde
budet har ställt till värre saker än så.
Sektledare har av sina medlemmar krävt pengar, sexuell avhållsamhet
och lydnad ända till döds. Generaler har i Guds namn
skickat hela arméer till döden. Blind lydnad under
föräldrar och överhet är livsfarlig.
Du skall icke dräpa.
Femte budet
Var och en som vredgas på sin broder,
han är hemfallen åt Domstolens dom,
men den som säger till sin broder: 'Du odåga',
han är hemfallen åt Stora Rådets dom;
och den som säger: 'Du dåre',
han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.
Matt. 5:22
Mamma
och jag. Foto: Erik Henrikson 1945
Som straff blev jag inlåst i badrummet. Det var stort, och det fanns vatten att dricka, men ljuset släcktes utifrån. Jag fortsatte skrika ett tag, lugnade mig, och funderade på om jag skulle be om förlåtelse, för jag var inte övertygad om att jag hade gjort fel. Jag kom aldrig på idén att anklaga Mamma för någon skuld till konflikten. Till slut åstadkom jag det hycklande Snälla Mamma förlåt mig! som behövdes för att få normala relationer. På så sätt hade jag uppfyllt bibelordet: Låten icke solen gå ned över eder vrede (Ef. 4:26).
Hemma fanns en lång korridor, som gick bakom tre stora rum. Jag brukade använda den för att köra mig själv i en gammal barnvagn. Huset hade satt sig, så barnvagnen rullade sakta av sig själv åt ena hållet. Korridoren hade belysning i ena ändan och strömbrytare i båda.
En kväll hade Per retat mig. Jag var väldigt arg, och sprang efter honom i korridoren. Det var tänt. När jag kommit halvvägs, släckte Per med den andra knappen och skrämde mig genom att viska ett spökaktigt: Ziou-Zaou med lömskt tonande s. Jag var tvungen att vända tillbaka för att tända igen, och Per gick fri. Knepet upprepades gång på gång. Vreden var maktlös.
Jag gick med mina bröder på söndagspromenad. Jag var väldigt arg, kanske skrek jag, kanske irriterade bara mitt kroppsspråk. Per sade: Du ser så konstig ut! Se vad folk tittar på dig! De undrar säkert, vad det är med dig! Vi får skämmas för dig! Vreden var skamlig.
Femte budet gällde inte bara mördare. Det var blodigt allvar också för mig. Samma dag som konflikten ägt rum, måste fienderna försonas. Hat mot någon annan var dråp. Vreden var dödssynd.
Problemet var, att försoning var omöjlig. Jag kände bara min familj. Mina konflikter gällde föräldrar och storasyskon, som alla var i överläge. Det gällde att förklara bort de hemska känslorna, att försöka förstå, och att vända vreden inåt. Enda möjligheten var att ge små nålstick här och där.
De andra kunde håna och smäda mer öppet. Ville man vara extra elak, kunde det låta: Smäd, smäd, cykel-gyckel! Man kunde också ge syskonen öknamn: Fläskil, Gag-Spi, Pelle-Drälle, Hupp, Snusse. Namnen kräver en förklaring. Det ansågs fult att vara tjock. Cecilia förlorade sin barnsliga rundhet litet senare än de andra. Storabröderna menade, att enda sättet att härma Cecilia vore att blåsa upp båda kinderna med all kraft, och då lät det Hupp! Snusse uppstod genom kedjan Hans - som bakvänt blir Snah - Snus - Snusse. Namnet antydde såväl underklassens nikotinmissbruk som snusk. Somliga öknamn användes bara under gräl, och uttalades då med intensivt hat, medan Hupp och Snusse användes dagligen av syskonen i sliten elakhet.
Aggressiviteten dök ibland fram på andra sätt. Jag hade byggt en stad av klossar i barnkammaren. Pappa kom in och skulle leka med mig. Han lekte bombning, och förstörde med stor inlevelse allt jag hade byggt. Per och jag skulle uppfostra våra nallar. Vi gav dem däng-i-väggen-straffet, kastade dem med all kraft i väggen. Systrarna kunde sitta i långa, spända, tårfyllda seanser, där en bra replik var: Visste du allting, så skulle du inte säga så.
Regelrätta slagsmål förekom däremot sällan. Själv var jag för liten för att kunna slåss. En gång slogs Per och Eskil i barnkammaren. De använde livremmar. Jag blev så rädd, att jag sprang till Pappa och skvallrade, vilket aldrig hände annars.
Budet motverkade sitt syfte. När vreden förklarades som synd, miste föräldrarna alla möjligheter att finna orsaker och reda ut konflikter, så att en ärligare och varmare gemenskap kunde växa fram efteråt. Våra problem sopades - liksom barnkammarens dammtussar -energiskt in under mattan.
Jag kan förstå den djärva tolkningen av femte
budet: Missförstånd föder hat, hat föder
mord, mord föder krig. Klara ut konflikter så tidigt
som möjligt! Visa andra respekt! Förakt för andra
kan aldrig försvaras! Att nära hat är fruktansvärt.
Det tar all kraft och gör den hatande olycklig, det vet jag
av gedigen erfarenhet. Men bördan som lades på mig
var omänsklig. Den innebar förnekande i stället
för accepterande av känslor, förtryck i stället
för försoning. Hatet djupfrystes i 20 år, men
smakade vid upptinandet friskt och starkt.
Det mesta dödandet sker i krig. Frågan om krig är aktuell för varje kristen.
Kanske inte för Pappa. Hans mor kom från en adlig officersfamilj. En kopparkastrull från slaget vid Svensksund hängde på väggen. Pappa var stolt över vår historia, och att hans förfäder - bland dem Engelbrekts mördare - hade spelat en roll i den.
Mamma gillade inte militärer. I Indien hade hon mött hinduismen och dess vördnad för livet. Somliga hinduer ville inte utsläcka något liv, inte ens trampa ihjäl en myra. Myror och flugor klarade jag av att döda, om än med vissa betänkligheter, men jag avskydde att rensa fisk. Jakt var otänkbar. Mina kusiner från landet visste mer om livets realiteter och förstod, att man dödade och åt upp sina lekkamrater bland djuren, men vi stadsbarn behövde inte tänka på sådant. Mamma ville att vi skulle bli snälla och komma till himlen. Vi skulle inte slåss och döda eller dödas. Vi fick inte bli soldater.
Vi pressade henne på den punkten. Fanns det inte goda soldater? Behövde inte Hitler bekämpas? Kunde inte en god kristen vara med om det? Var det inte bättre att bli en duktig general för en god armé i ett rättfärdigt krig, än en misslyckad pastorsadjunkt? - Jo, kanske det. - Generallöjtnant då? Per fortsatte att pruta, och fann till slut, att överste och komminister kunde vara likvärdiga. Vi lärde oss, att samvetet kan köpas.
Min bäste kompis på gymnasiet var pingstvän. Hans far var lokförare. Umgänget gillades inte riktigt, men det struntade jag i. Pappa hade mist greppet över mina kamrater. Min vän och jag förde livliga gymnasiala diskussioner. Jag älskade att slänga käft. Han argumenterade för vapenvägran, jag var emot, liksom Pappa och storabröderna.
Inom mig tyckte jag, att kompisen var ärligast av oss två.
Men jag vågade aldrig säga något sådant.
Jag var glad att jag fick göra min militärtjänst
med pistol som enda vapen för nödvärn. Jag lärde
mig om fredsbevarande underrättelsetjänst och tystade
mitt samvete med det, och blev upprörd bara när jag
fick öva närstrid med träattrapper av gevär
och bajonett. Det skrev jag hem, men jag tog aldrig konsekvenserna.
Alltid gjorde jag vad släkten förväntade. Aldrig
tog jag ställning efter mitt samvete.
Jag satt i barnkammaren. Jag hade tråkigt. Jag kom inte
ut. Jag hade inga kamrater. Jag visste inte vad jag skulle hitta
på. De ärvda leksakerna gav inget. Jag rimmade:
Vad skall jag göra
i mitt kära lilla öra?
Jag gick till Mamma. Kanske satt hon på toaletten och läste, eller låg hon i migrän. Jag frågade vad jag skulle göra. Hon blev förargad. Hon tyckte, att jag skulle hitta på något själv, eller hon föreslog någon omöjlig sysselsättning. Jag har ofta känt så: Jag vet inte vad jag skall göra. Jag kan inte påverka någonting. Jag har tråkigt.
Förbudet att dräpa, förbudet att hata, förbudet att konkurrera tog död på någonting annat. För att lösa ett problem måste man ha djävlar anamma, men det var ett svärord. Den goda aggressiviteten, som kastar sig över ett problem för att lösa det, dog med det onda hatet.
Pappa kom från Överheten. Farfar hade varit prost och bonde, med makt och inflytande över sitt pastorat. Kyrkan skulle styra och ställa i samhälle och skola. Pappa ville ha fina och framgångsrika barn. Efter varje skolavslutning ringde han sin bror i Stockholm för att skryta och jämföra betyg.
Mamma miste sin far vid 11 års ålder. Hennes hem blev fattigt. Hon kände medlidande med fattiga och svaga och tog ett socialt ansvar. Dessutom tyckte hon om små barn, som behövde henne och inte var för besvärliga. Hon ville ha mig liten. Mitt barnspråk rättades inte. Själv tyckte jag, att de vuxnas språk var förkonstlat, och att de använde svåra ord bara för att visa sig duktiga. Mamma var snällast mot mig, när jag var sjuk och tyst och svag. Då bjöd hon mig åter på varm mjölk, om än smaksatt med eukalyptustabletter och inte serverad som förr. Hennes kärlek till mig var höjd över varje tvivel, men den hotade att kväva mig.
Hurdan skulle jag bli? Fick jag vara stolt och glad över min begåvning och mina betyg, eller skulle jag inte låtsas om dem? Skulle jag arbeta hårt, och i så fall varför, eller borde jag kasta bort mitt anförtrodda pund? Vad skulle driva mig till arbete: ärelystnad, pliktkänsla eller sunt intresse för ämnet? Var jag kallad att kämpa och bli framgångsrik, eller var ödmjuk väntan min lott? Skulle jag bli överhet, som Pappa önskade, eller lydig undersåte och lillebror, som jag var van vid, och snäll, som Mamma ville? Jag kunde inte uppfylla allt. Min vilja var omöjlig att lita på, krossad, kvävd, dold under många skikt av lögner och förbud. Jag visste varken ut eller in.
Den bristfälliga motivationen räckte till för att jag - med fjäsk för lärarna och hjälp från syskonen - blev näst bäst i klassen. Plikten räckte fram till studenten och något år till, men förvirringen förebådade kris.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |