| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Jag anklagar Svenska Kyrkan för att ha:
Jag vill veta, om dessa brott fortfarande pågår.
Människor reagerar mycket olika på min historia. En präst säger:
"Synd om dig, men inte synd om oss. Vi har den rätta läran. Vi tror på riktigt. Tråkigt att du inte gör det! Din kritik är barnslig. Du står på en 14-årings nivå. Skada att du inte fattar, vad religion är för något."
"Skulle jag inte fatta!" svarar jag. "Jag har levat i kyrkan i 50 år. Kyrkan har haft all tid i världen att förklara sin lära för mig. Har den inte klarat av det hittills, så får det vara. För övrigt är 14-åringar också människor, och det är en sådan jag har beskrivit."
"Du bara överdriver" säger en annan. "Ingen sade det du påstår. Var har du fått dina tolkningar ifrån?"
"Nej, detta var budskapet. Vartenda ord är belagt. Ingen rättade mina missförstånd, om det nu var missförstånd. Någonstans menade de säkert så, även om de inte vågade säga det."
"Synd om dig grabben, att du gick på det där!" säger de därutanför. "Jag genomskådade de skurkarna för länge sedan. Du var dum som inte gjorde det, och feg som inte vågade säga till."
"Jag kanske var feg", svarar jag, "men protester var farliga för mig. Ingen förstod mig, och ingen kunde jag fråga. Alla jag kände tillhörde kyrkan. Varför skulle jag inte anstränga mig och göra mitt bästa?"
"Du verkar frisk och sund. Du har väl inte tagit någon skada!"
"Jag fick en snäll fru och fyra barn. Barnen artar sig fint. Men lagen har gjort mitt liv mycket tråkigare än nödvändigt. Barndomens religion har låst mig i fruktan och ångest."
"Med din bakgrund kan man inte bli normal!"
"Få människor är helt normala", svarar jag. "Jag kan arbeta och älska, och har uträttat en hel del i mitt yrke. Trots min barndom kräver jag att bli tagen på allvar."
"Din barndom är din barndom. Det är något helt annat än min, som var bra. De världarna har ingenting med varandra att göra. Skall jag taga vara på min broder?"
"Askungen och de elaka styvsystrarna skulle vid vuxen ålder skriva om mycket olika barndomsvärldar", svarar jag. "Ändå förutsätter dessa varandra. Det kan vara lärorikt att se tillbaka och jämföra."
"Oss tyckte Pappa eller Mamma om. I alla fall intresserade sig någon av dem för mig. Du var alldeles för liten. Du var inte tillräckligt begåvad. Därför förstod du ingenting. Allt viktigt hände innan du blev född eller medveten. Orkade inte Pappa och Mamma med dig, så var det beklagligt. De kunde ju ha använt preventivmedel. Världen är inte perfekt. Men finner man sig inte i villkoren, så behöver man inte vara med."
På sådant orkar jag inte svara.
Vilket var värst: två knepiga personligheter, ett spänt äktenskap, Nya Testamentets texter, kyrkans tradition, en omodern världsåskådning eller fyrtiotalets barnuppfostran? Sammanblandningen var total. Jag skall ändå försöka rangordna.
Värst var motsägelserna, de helt skilda kraven från Pappa och Mamma, som aldrig belystes i öppna diskussioner eller gräl. Ingen stod för någonting. Hade vi varit rättrogna schartauaner, så hade jag varit trygg någonstans. Nu var vi helt och hållet ensamma, inte godkända av någon.
De hårda kraven var omöjliga att uppfylla. Jag gjorde mitt bästa för att vinna Pappas kärlek, men det var omöjligt. Om jag hade insett det, så hade jag kanske orkat protestera och söka kärlek på annat håll.
Lagens gudomliga sanktion gjorde mitt läge mycket svårare. Vem talade, Gud Fader allsmäktig, en kyrkoherde på ämbetets vägnar, eller en far på dåligt humör? Jag hade ingen chans att reda ut det.
Fixeringen vid lagen gjorde allt annat betydelselöst. Lagens krav blev viktigare än verklighetens uppgifter. Rädslan hindrade mig att angripa problemen rationellt.
Pappa och schartauanerna var rädda för naturliga drifter, aggressivitet och sexualitet. Dessa undertrycktes och förnekades, och livet berövades sitt mesta värde. Jag bands i ständig skuld.
Olika typer av lögner, skillnader mellan lära
och liv, förvirrade mig. Väckelsen på västkusten
var levande - i början på 1800-talet. Jag har aldrig
betvivlat det. Men i min barndom var den förstenad.
En och en vi måste stiga
Till det kors, som allt försonar
---
Sv. ps. 241:2
Många hade i stället flugit till Korset med en billig charterresa, betald av föräldrarna, och hade därför inte mycket att berätta, vare sig om moraliskt liv, rätt tro eller äkta bön. Jag serverades för mycket av tidigare generationers skåpmat, som aldrig piffats upp av Pappas eller Mammas erfarenheter. Hyckleriet lurade mig. Teologin krävde anpassning och tummande på sanningen, och hindrade mig att lösa intressantare problem.
Jag var praktiskt taget isolerad från omvärlden. Jag hade inga vänner att jämföra med, ingen som kunde avslöja mitt hems lögner. Jag hade inget perspektiv på min situation, ingen språngbräda att hoppa ut ifrån mitt fängelse.
Mycket långt ner på listan kommer att mina föräldrar var gamla och fysiskt svaga.
Bibeln vill jag knappast nämna. Den kan tjäna till utgångspunkt för vad som helst, och tolkas i vilken riktning som helst. Min tolkning har varit nedbrytande, andras befriande. Men om Bibeln inte kan ställas till ansvar för nedbrytande läror, så kan den heller inte användas som rättesnöre för människors liv. Jag tycker fortfarande, att Bibeln bitvis är väldigt bra. Men den är inte min enda auktoritet.
Varför gjorde de så mot mig? Det var så tungt. Jag vill ha en förklaring, eller åtminstone en gissning.
Frågan är dubbelbottnad och har många svar. Varför kan betyda både till vilket ändamål och av vilken orsak. Först: Alla människor får lida. Det ingår i livets villkor. Det är synd om människorna.
Varför hittade de på så stränga bud? Eller hittade ingen på dem? Tolkade jag buden på egen hand, när jag ville vinna Pappas kärlek och uppmärksamhet? Eftersom detta var omöjligt, upplevde jag också buden som omöjliga.
Var jag utsatt för pedagogiska överdrifter? Var Jesu ord till den rike mannen bara ett retoriskt grepp, som jag tolkade alltför bokstavligt? Var jag för naiv?
Eller ville man hota? Om man vill ha bra yrken till ungdomarna, ståndsmässiga makar och rätt far till barnen, så måste man använda krafttag. Sexualiteten är svår att tygla. Under svåra omständigheter kan man inte ta hänsyn till gnäll. I krig måste man lyda.
Jag tror mera, att mina föräldrar och deras likar själva
lidit som barn och inte gjort upp med sin barndom. Omedvetet förde
de sin egen ångest vidare.
Gud finns inte. Det finns absolut ingenting som talar för det. Varför har människor hittat på Gud? Hur har myterna uppkommit?
I en obegriplig värld ropar vi på förklaringar. Finns ingen riktig kunskap, så måste vi nöja oss med gissningar eller okritisk tro på vad andra har sagt. Religionen har diktat, när forskningen tigit.
Vi är svaga människor. Vi misslyckas ständigt. Vi behöver hantera våra misslyckanden. Kristendomen förnekar inte det onda, utan målar det på väggen, och erbjuder förlåtelse, tröst och hjälp.
Några pekar på likheterna mellan våra drömmar, som har sitt eget språk, myter, som tycks säga samma sak i alla kulturer, och sagor runt om i världen. Alla dessa medier uttrycker mänsklighetens djupa erfarenheter av årstidernas växlingar, kärlek och hat, födelse och död. Kristendomen har en del av sanningen, främmande religioner har andra delar. Vi behöver ett språk för att tala om det väsentliga. Kristendomen är ett sådant språk.
Konstnärligt skapande förstår jag. Man väver sina drömmar och ordnar sina upplevelser, som blir till musik, dikt, målning, skulptur. För att göra känslorna begripliga för andra, måste man arbeta i en tradition. De egna erfarenheterna blir tillgängliga för fler, när man gömmer dem bakom kända berättelser. Visst är Bachs H-mollmässa skapad ur praktiskt taget ingenting, personlig, genialisk, förfärande konsekvent. Ändå är texten välbekant. Kyrie eleison har sjungits i tusen år. Musikformen var given. Kyrkan har tillhandahållit en klangbotten av gemensamma associationer, över vilken geniernas mästerverk klingar.
Jag förstår, att man byggde katedraler i små fattiga medeltida städer. Att anta en utmaning, att bygga högre än fäderna, större än i grannstaden, vackrare än någon kunnat tänka, att upprätta något som står i generationer - det är inte tokigare mål än vår tids katedraler, som kan vara att sätta en man på månen, eller att med 20 000 manårs ansträngning bygga ett operativsystem till en dator.
Religiösa upplevelser finns, det erkänner jag. Det finns också schizofrena människor. Förr i tiden ansågs de inte galna, utan heliga. Jag har träffat en varmt religiös människa med den sjukdomen, som öppet trodde på alla legender jag hörde som barn. Är det heliga vanvettet kristendomens källa?
Jag tror som Freud, att Gud är en projektion av barnets fantasier
om sin far. Undra på att det finns många gudsbilder!
Men allt är inte musik och dikt. Det finns konstiga religiösa teorier, bud och förklaringar, som inte har stöd i verklighet eller erfarenhet. De är så fruktansvärt detaljerade: lärorna om treenigheten, försoningen, de eviga straffen, Marie Himmelsfärd. Änglarna har rangordnats, tidegärden utvecklats till vetenskap, urkunderna klassificerats som kanoniska eller apokryfiska. Somliga dogmer är oförargliga, andra har bundit och skrämt människor. Hur har de uppstått? Varför har munkar och präster vigt sina liv åt att utveckla dessa teorier? Vilka behov har konstigheterna svarat mot?
Inga alls, tror jag ibland. Detaljerade dogmer har kommit fram, för att kyrkan har haft mycket pengar och mycket makt. Eftersom klostren var rika, hade munkarna gott om tid. De måste hitta på något nytt. Kristenheten fick nya dogmer. Eftersom kyrkan var mäktig, var det nödvändigt att sätta gränser mellan dem som var inne i kyrkan och dem som var utanför. Makthavarna samlades till konferenser, pratade, grälade, trivdes och bestämde. Så gick det kanske till på kyrkomötet i Nicea, när treenighetens natur klargjordes. Man skapade ett regelverk mot kättare och villoläror. Kyrkan hävdade sitt revir.
Jag hade ingen aning om hur kyrkan erövrade och behöll sin makt och sina pengar. Jag läste nästan bara Nya Testamentet. Jag använde det som utgångspunkt för kyrkans existens och som enda bedömningsgrund för kyrkans arbete. Ändå är Jesus bara en episod i kyrkans historia. Konstantin den store gjorde kristendomen till statsreligion i det romerska imperiet. Sedan dess har kyrkan varit förenad med den världsliga makten.
Kyrka och kloster fick donationer. Under medeltiden drog biskoparna runt med stora följen av soldater. I min hemförsamling ligger ruinerna efter biskop Trolles ståtliga borg. Sverige har haft statskyrka sedan Gustav Vasa. Kyrkan har skött väsentliga samhällsuppgifter. Någon måste styra. Ibland har det varit kyrkan. Men det är väldigt långt från Jesus.
En adelsätt dör ut efter ett antal generationer, under rimliga antaganden med sannolikheten 1. Det går att supa upp även stora arv, om man anstränger sig. Stater kan gå i krig och förstöra sitt kapital på några få år. LO har spekulerat bort sina fonder. Kyrkan däremot har bestått under sekler. Förmögenheten har placerats konservativt i fast egendom. Ingen lämnar frivilligt ifrån sig makt och pengar.
Mina marxistiska bekanta tyckte det var enkelt. Tronen, altaret och penningpåsen tävlar om att förtrycka den fattige, dit man i nödfall också får räkna småsyskon. Jag kom från en opålitlig akademisk överklass och fick skylla mig själv. Prästerna ville ha makten, nu som på 1800-talet. De ville trycka ner och behärska människorna med deras egna skuldkänslor. De och mina syskon ville få mig att tänka på himmelen och inte kräva något på jorden, varken mer betalt, rättvisa eller lika del av Pappas och Mammas kärlek.
Ibland har jag tänkt ännu svartare. Prästerna säger kanske så här: Skuldkänslor ger beroende. Låt folket känna synden! Finns ingen synd, uppfinn den! Sexualiteten är en naturkraft. Spärra in den! Överträdelserna blir många, syndakänslan verklig! Gud själv har givit oss de nycklar, som löser människor från deras synder eller binder dem vid dem. Böj ner de armas huvuden djupt i bänken! Hör deras bekännelser! Låt dem vänta på våra lösenord! Sedan får de resa sig på darrande knän. Låt dem sjunga lovsången 'Allena Gud i himmelrik'. Den är inte glad, har tråkig rytm, slutet i moll, och långsamt går den, men de där nere är tacksamma för vår förlåtelse. Visst är det mest fattiga gamla gummor som tror på oss, men maktkänslan är densamma. Bara vi slipper kvinnliga präster, så sitter vi trygga.
Det är nog en överdrift. Ändå har jag blivit lurad. Jag accepterar inte, att prästerna tar sig makt, och säger att makten är av Gud. Eftersom Gud inte finns, är deras ställning illegitim. I Sverige skall all makt utgå från folket. Dessutom lever inte kyrkliga makthavare som Jesus.
I religionen söker man barnslig trygghet. Detta ger en paus från vuxet tänkande och vuxet ansvar. I det tillståndet är det oklokt att lämna bort makt, särskilt till dem som söver förnuftet. Gudsstaten är en farlig utopi.
Som lillebror hade jag inget inflytande och förstod inte
maktspel. Jag läste inte historia. Jag lämnar med varm
hand frågan om kristendomens uppkomst och utveckling till
någon annan. Men jag förvånas fortfarande över
hyckleriet om makten. Jag känner mig mera hemma i Luthers
härligt barnsliga julpsalm:
Därmed du oss på hjärtat lagt,
Att världslig rikdom, makt och prakt
Ej någon salig göra kan.
På dem förtröste ingen man.
Sv. Ps. 63:12
Sats: Hans Leo HasslerTukt och aga
Varför just jag? Andra har reagerat på helt annat sätt på samma Bibel, psalmbok och katekes. Jämnåriga prästbarn njöt av vackra melodier, medan jag skrämdes av samma psalmers hemska texter. Religionen ger tröst och styrka åt somliga, men tvång och hot åt andra. Några ser bara yttre spel och riter, andra ser fördelar för egen del och nonchalerar Jesu höga krav på det egna livet. Varför band de ihop tunga bördor åt mina skuldror, utan att vilja röra ett finger för att flytta dem (Matt. 23:4)? Jag däremot satt med lagens Svarte Petter på hand, och tvingades lyda. Jag fick en mystisk hatkärlek, som var omöjlig att reda ut. Varför vi ser så olika på religion?
En skamlig hemlighet inom min familj var, att Pappa slogs. Han slog inte alla. Han slog inte mig. Jag visste inte ens om att han slagits.
Det är väl känt inom socialvård och psykiatri, att våld skadar barn, förödmjukar dem, gör dem hatiska. Alice Millers studie av Hitlers barndom ger ett fruktansvärt exempel på, hur ett grymt och förnedrande våld förs vidare av nästa generation. Själv hörde jag en före detta arbetskamrat berätta, att blivit slagen av sin far, och se, han tog ingen skada, utan blev lyckad och framgångsrik! Samtidigt såg jag honom inblandad i en ovanligt infam, grym och lågsint intrig för att stöta ut sin chef. Föräldrars våld skadar värre än många vill medge.
Våldet drabbar alla inblandade. Det drabbar den som blir slagen, och tidigt tvingas lära sig, att fadern är fienden. Det drabbar den som ser på, och som fruktar slagen mer än något annat, och gör allt för att undvika dem. Det drabbar den, som lierar sig med våldsverkaren, och tvingas bortse från hans hemska sidor, för att själv få känna den kärlek, som han trots allt förmår att ge. Det drabbade också mig, inför vilken det onda tystades ner, och som bara anade våldet i form av ett mörkt åskmoln, som laddade den obegripligt stränga lagen med sin fruktansvärda högspänning.
Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag (Upp. 3:19)
citerades inte i mitt hem som legitimation för våld
mot barn. Jag fick inte höra, att misshandel var ett särskilt
starkt bevis för kärlek. Ändå bidrog det
obestämda hotet om våld, tillsammans med det kristna
kärleksbudet, till min stora förvirring. Är det
religiösa budskapet fullständigt betydelselöst
jämfört den emotionella barndomsmiljön?
När du var yngre,
omgjordade du dig själv och gick vart du ville;
men när du bliver gammal,
skall du nödgas sträcka ut dina händer,
och en annan skall omgjorda dig
och föra dig dit du icke vill.
Joh. 21:18
Till det yttre var min uppfostran inte dålig. Ingen söp, ingen slog mig, pengar fanns alltid, det blev ingen upprivande skilsmässa. Pappa fanns hela tiden i närheten. Intellektuellt var mitt hem ganska stimulerande. Jag fick en hel del kärlek. Många har haft det mycket värre.
Mamma 1968
Man skall hata synden men älska syndaren. Även om läran var konstig och nedbrytande, så hittar jag ändå inte några riktigt ondskefulla motiv hos förkunnarna. Varför gjorde Pappa och Mamma som de gjorde? Hur blev de som de blev?
Mamma tyckte om att träffa folk i all enkelhet. Hon kom att gilla min fru. Hon hade ett socialt patos. Hon trodde på Gud och ville att vi skulle bli snälla och komma till himlen. Jag skulle vara kvar hos henne och vara liten och lätthanterlig. Hon var ledsen över sin situation och tidvis deprimerad. På slutet tillkom Parkinsons sjukdom.
Hennes önskan om ett bekvämare liv blev inte uppfylld. När hon inte klarade av de dagliga sysslorna, rycktes hon från Göteborg, där hon fötts, vuxit upp och fostrat sina barn, till Lund, där hon aldrig bott. På ålderdomshemmet ansåg personalen, att hon och Pappa hade dåligt inflytande på varandra, så de fick bo på olika våningar. När hon gjorde sig litet tröttare än hon var, väckte det bara irritation.
Sista gången jag träffade henne var på lasarettet i Lund. Hon var änka, trött, såg tillbaka och växlade i tankarna mellan de olika epokerna i sitt liv, fortare än vi andra hann med. Jag frågade henne, vilken tid i livet som varit bäst. Hon viskade knappt hörbart, men utan tvekan: När barnen var små. När jag rest, bad hon Cecilia se till, att jag inte låg och skrek. Varför skulle jag hata Mamma?
De, som själva blivit skrämda, fortsätter att skrämma andra. Pappa var hårt hållen av sin pappa. Han trodde nog inte så starkt. Han tyckte om intellektuellt arbete och trivdes med undervisning. När han reste hem till sin fars dödsbädd och ville visa Farfar sitt nyss vunna licentiatbetyg, som Farfar skulle vara den förste att se, så möttes han av obegripliga ord, tolkade till en uppmaning att lämna vetenskapen för predikningar och själavård.
När han gifte sig, funderade han på att bli läroverkslärare. Det gick inte Mamma med på. Hon ville inte överge Guds verk i hednamissionen för en lärare. Under min ungdom hade Pappa inte så många vänner bland kollegerna. Det är inte lätt vid 60 års ålder, när folk längtar att få bort gubben. Han saknade säkert sin fars position. Han var besviken.
Han brukade säga, att jag aldrig gjort honom ledsen. Jag trodde honom inte. Men om jag tog hans ord på allvar, blev saken mycket värre. Om man bryr sig om en människa i denna onda värld, så blir man ofrånkomligen ledsen ibland. Pappa hade mycket annat att tänka på. Brydde han sig egentligen om mig?
En sommarkväll på landet under mina sena tonår vrickade Pappa foten, när han och jag var uppe i bergen. Jag stödde honom på nervägen. Han sade, att jag skulle komma ihåg att jag hade varit snäll mot honom när han var död. Jag fann gärningen och tacket helt orelaterade, men lade hans ord på minnet.
Något av de sista åren i tjänsten kom han hem efter en aftonsång med gråten i halsen. Det hade varit ovanligt litet folk. Kanske tänkte han på avkristningen, som berövat honom uppgifter och inflytande, eller på biskopen, som ville dra in Haga församling för att kunna satsa mer i Göteborgs växande förorter. Pappa hade kanske haft någon konflikt med komminister eller klockare. Jag kände med honom. Jag höll mig nära honom, och kanske till och med tog honom i handen, vilket var en exceptionell ömhetsbetygelse.
Enligt en nyare tradition, som inte ransonerade sakramentet så strängt, firade Pappa nattvard fredagsmorgnar klockan 8. Man kunde gå dit fastande, i likhet med goda katoliker. Det var inte många som kom, men det var stilla och värdigt.
En sådan fredag hade jag sovmorgon. Cecilia och jag kallades brådstörtat till kyrkan. Pappa låg nedanför altaret, i vit alba, violett mässkrud och rött blod efter ett sår från huvudet, där han slagit sig. Det var vackert.
Han reste sig själv, ambulansen kom och körde iväg med tjutande siréner. Jag var ensam kvar. Pappa levde inte för evigt. Någon gång skulle jag bli vuxen och reda ut saker själv. Jag kände en ilning av spänning.
Jag besökte honom på sjukhuset utan agg. Han levde tjugo år till.
Pappa och Mamma utanför mitt hem i Handen, kanske vid Jonatans dop 1972. Foto: Författaren
Han blev gammal. Hans värld hade ändrats många gånger om, från en instängd, naturahushållande prästgård på landet till en anonym, teknikberoende förortslägenhet. När jag en gång körde honom hem till mig, och motorvägen blev sexfilig och svängde förbi Danderyds kyrka, utbrast han: Storslagna naturscenerier!
En gång lurade jag honom att ackompanjera mig på pianot. Det gick riktigt hyfsat, innan han åter tog de ackord som han brukade fastna i. Han gav mig ett uppriktigt och spontant erkännande för min sång. Det var trettio år för sent, men ändå!
När han var 86 år, fick han blödande magsår. Ingen av barnen trodde att han skulle klara sig. Jag reste ner från Stockholm till Lund, och fann honom vid medvetande, men svag. Han kände igen mig och viskade knappt hörbart: Jag går mot livet och inte mot döden. Han klamrade sig fast vid jordelivet. På kvällen tog läkarna en sista chans och opererade. Till allas förvåning klarade han sig. Hans stund var ännu inte kommen.
Efteråt blev han litet blidare. Han kunde till och med modifiera sina mest dömande uttalanden och erkänna, att andra kunde ha rätt. Han var glömsk, men fysiskt stark. Han gick ute på stan och handlade så gott det han kunde, efter lappar, som han tyvärr inte hittade. Nu var det han som fick följa med mig, i stället för att jag följde honom. Expediten vände sig till mig, och jag fick reda ut frågorna. När han fick varorna och växelpengarna sade han: Tack! Tack så mycket! Tack för din outsägliga godhet! precis som i kyrkan. Det religiösa språket hade blivit det enda verkliga.
Länge gillade jag misslyckade människor bäst. De hade tid och rackade inte ner på mig. De behövde mig. Jag kunde lära mig något av dem. När Pappa blev svag, kunde jag acceptera honom. Jag fick en positiv kontakt med honom när han hade vrickat foten, misslyckats i yrket, nästan förblött av magsår och blivit senil. Behövdes verkligen sådana olyckor? Visade jag skadeglädje? Var det vackert av mig?
Det vet jag inte, och jag bryr mig inte. Så var det. När
Pappa slutade att förmana och döma mig, så kunde
jag vara tillsammans med honom. Någon sorts försoning
inträffade till slut. Jag ropar inte förbannelse över
hans minne.
Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader
I härlighet och ljus,
Där ville jag ock vara,
Uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem
Ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem.
Sv. ps. 579:1
Ibland längtar jag. Jag längtar efter kyrkan, som efter min barndoms Göteborg, efter att åter få höra dialekten, känna igen gatorna och glädjas åt de hus som ännu inte är rivna. Jag längtar till gudstjänsten, som präglat mig, alltsedan jag sov i Mammas knä.
När jag är utomlands och ingen ser mig, smyger jag in i kyrkor. Ibland funderar jag till och med att gå till Herrens bord, som den ringaste och siste.
Jag drömmer om en fullsatt högmässa. Sången stiger mot de gamla valven. Jag läser med i bön och bekännelse och går fram till nattvardsbordet. Alla skillnader utplånas. Jag blir ett med de andra.
Eller ännu ett steg: Jag sjunger åter solo, en sång jag själv har valt, med varmaste övertygelse, bästa teknik och djupaste koncentration. Temperaturen i gudstjänsten stiger. Jag betyder något för andra.
Det skulle räcka. Det är inte makt och inflytande jag vill ha, inte raffinerad teater i välregisserade möten, utan bara en enkel, naturlig gemenskap, öppna samtal om livets svårigheter, ett ställe att mötas.
Ibland vill jag tala med en levande kristen människa, värmas av hennes tro och själv övertygas. Det brukar sluta med att jag vill riva ner, men undertrycker bitterheten och lyssnar artigt och meningslöst som förr.
Jag känner avund mot de trogna. Tänk om jag fortfarande kunde vara aktiv i en rörelse som jag tror på, och som uträttar något vettigt. Tänk om jag fick lämna ett verkligt, vuxet bidrag! Tänk om jag hade sluppit överge min barndoms och ungdoms värld!
För ett tag sedan satt jag med en föräldralös flykting. Han var ensam i välden, utlämnad, och bekände sin barnsliga tro på Gud. Han berättade med stora ögon att han träffat folk som sa att Gud inte fanns! Han visste, att Gud hjälpte honom. Om han behövde en tröja, så sände Gud en människa i hans väg, som gav honom en tröja, och tröjan var Guds gåva. Han trodde nog, att jag också var Guds gåva, eftersom han fick bo hos mig. Jag visste bättre. Skulle jag hålla med honom? Jag ville inte ta ifrån honom hans tro. Jag ville inte göra det svårare för honom, eller skada honom. Det var lockande att ta med honom till kyrkan, men hade det varit ärligt? I längden hade jag inte hjälpt honom med det.
Min uppgörelse i tidig medelålder blev inte färdig. Jag blev tvungen att flytta till Stockholm, fastän mycket var ostädat i mitt inre. Religiösa tankar låg överallt och skräpade.
Det är svårt att byta arbete, land, språk och religion. Jag bytte undervisning mot programmering, småstad mot storstad, göteborgska mot stockholmska, och schartauanism mot något mycket flummigare. Hur skulle jag anpassa mig?
Min isolerade uppfostran hade satt sina spår. Jag kunde
inte umgås i stora världen, men visste väl, hur
det gick till i kyrkan. Kyrkkaffet var detsamma i Stockholm som
i Göteborg och Lund. Visst var det uttunnat och svagt, visst
var kakorna köpta och inte hemlagade, och av ynkligt få
sorter, men annars var allt som förr. Vaktade jag bara min
tunga, blev jag åter upptagen i församlingens gemenskap.
Så har jag ibland varit med i kyrkan, och ibland stått utanför. I Lunds Domkyrkas Oratoriekör lärde jag mig, att Bachs musik var genial, och inte ett ovanligt illasinnat tvång av Pappa. Musiken utvecklades från en tråkig läxa, något som jag gjorde för att Pappa tyckte det var fint, till ett sätt att uttrycka mig, ett glädjeämne, om än inte ett behov.
I en kyrkokör uträttar jag något. Det är roligt att läsa noter, uppfatta verkens struktur, känna rösten bära och klangen fylla kyrkorummet. Ingen frågar efter mina åsikter, ingen prackar på mig sin övertygelse, ingen tittar snett på mig, när jag inte går till nattvarden. Jag träffar uppriktigt fromma kristna, och sådana, som är med av helt andra skäl. Ibland har det varit god kvalitet i kören, en utmaning att sjunga, ibland har jag fått skämmas över att vara med.
Jag får en förevändning att gå i kyrkan under advent och jul. Annars kommer jag aldrig iväg. Genom att sjunga mässor och andra större verk lär jag känna några kompositörer ordentligt. När barnen var små, hade jag aldrig råd att bygga upp en skivsamling eller gå på konserter. Huset var fullt av ljud, så jag hade aldrig ro att lyssna till musik. Eget utövande var enda möjligheten. Jag tycker bara om en kompositör, om jag själv har sjungit något av honom. Kyrkan har finansierat mycket av min musik.
Men det finns nackdelar. Jag måste gå i tråkiga gudstjänster med introitus och syndabekännelse i en glest besatt kyrka. Bara någon enstaka gång har jag upplevt djupa samtal om livsåskådning eller personliga upplevelser. De små belöningarna för lång och trogen tjänst - att bära korset i processionen, att läsa en bibeltext för en nästan tom kyrka - finner jag mest löjliga.
Jag har klart och tydligt sagt ifrån, att jag inte sjunger till Guds ära, inte för att hjälpa någon, inte för att jag tror själv, utan enbart för mitt nöjes skull. Är det rätt att delta under sådana premisser?
De fruktade psalmerna kan jag sjunga med starka känslor, för att visa hur rädd jag var som liten, som när en hederlig skådespelare lever sig in i en skurkroll. Men varför skall jag göra så? Då för jag fruktan vidare. Jag beslöt mig för att göra upp en gång för alla. Resultatet blev denna bok.
Under min senaste omgång i en kör bad jag att få sjunga solo, något som jag kände riktigt för. Jag tog lektioner för att återvinna röstens tidigare kvalitet.
Sången ogillades. Mitt gamla sätt att sjunga behövde krossas fullständigt, och jag skulle behöva lektioner i tre år, för att sedan bli någonting. Kyrkan har professionella sångare, som sjunger enligt givna normer med god kvalitet. Vildhet eller våldsamt engagemang från körens sida vill man inte ha, vilket är skada, för det är min styrka. En körsångare är en stämningsarbetare, som skall bidra till produkten, som är en tjusig gudstjänst. Svenska Kyrkan ville inte ha mig.
Inte heller kan jag byta samfund. Vid 54 års ålder
gör man inte om sig själv. Efter tonåren konverterar
man inte till en ny ideologi, om det inte är fullständig
kris. Min livsstil stämmer inte med mina föreställningar
om de frikyrkliga. Katolikerna är för auktoritära.
Jag får stanna utanför och sammanfatta:
Jag begriper och respekterar budet Älska din nästa såsom dig själv. Lagen kan göras konkretare och utförligare. Den behövs i vår onda värld. Men den får inte tolkas till en beklämmande tvångströja och en källa till ständig samvetsnöd.
Jag tror inte på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare, utan på Big Bang, fysikens lagar och utvecklingsläran.
Inte heller tror jag, att Jesus var hans enfödde Son, eller att hans död - i och för sig tragisk och upprörande - har någonting med mig att göra. Jag tror inte, att Jesus är uppstånden från de döda, uppstigen till himmelen eller att han därifrån kommer igen för att döma levande och döda.
Inte heller tror jag på den Helige Ande. Det finns många kyrkor, uppsplittrade och stridande, som kan stå för ungefär vad som helst. Ingen av dem verkar vara särskilt helig. Mina synder och brister får jag leva med, som med andra krämpor. Allt är slut med detta livet. Ingenting kommer efteråt. Jag blir fort glömd, utom av mina barn, som får dras med min uppfostran så länge de lever, och indirekt av deras barn i något led till.
Sann bön innebär stillhet, eftertanke och ärlighet mot sig själv. Detta är nödvändig för ett moget liv. Men bön får inte tvingas fram. Den får inte leda till verklighetsfrämmande förhoppningar om bönhörelse, ett håglöst, barnsligt förhållningssätt eller förljugna känslor.
Dopet och nattvarden är vackra ceremonier, men betyder ingenting.
Så när andra högt och gemensamt bekänner
sin kristna tro, är jag tyst.
Jag kan inte göra mig fri från kyrkans språk och tankevärld. De gamla psalmerna sitter kvar i min hjärna. Vad skall jag göra med min bakgrund?
Mina barn är utflugna. De är snälla, rara och rimligt framgångsrika, och de verkar inte vara alltför skrämda av lagen. För dem spelar det ingen roll. Min fru avskyr Svenska Kyrkan, ideologiskt och mänskligt. Själv orkar jag inte hata längre. Jag accepterar att vara annorlunda. Min nyfikenhet börjar stillas. Någon gång unnar jag mig att drömma.
Jag kommer till himlen och träffar mina föräldrar. Inför Guds tron samtalar jag med dem, varför de gjorde som de gjorde, och vi filosoferar över våra generationers olika svårigheter. Vi möter nya själar, som genomgått skärseldens plågor och kommit ut på de saligas ängar, och hör nyheter från Jämmerdalen. Tillsammans skrattar vi åt våra brister och tillkortakommanden. Vi sätter oss vid terminalerna till Guds allvetenhets dator, knappar fram nya uppgifter om fäders och förfäders tankar och gärningar, inser tragiken i våra och andras misstag, gråter en skvätt över allt lidande, som vi och våra närmaste har förorsakat varandra, och målar över utskrifternas värsta rader med några droppar av Kristi blod. Vi har evigheten på oss, till utredning, journalskrivning och småsnack om jordelivet och dess villkor. Som omväxling kopplar jag över till andra databaser och tittar i facit, hur rätt forskarna har gissat, och beundrar naturlagarnas ursprungliga formuleringar.
Våra tankar formas till en sång, som intet öra har hört. Vid premiären medverkar en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, klädd i vita, fotsida kläder. Kerubernas harpor klingar, och vid höjdpunkterna stöter sju änglar i sina basuner. Det ljuder som bruset av stora vatten och dånet av starka tordön.
Mina barn kommer senare. Först har de mycket att reda ut med mig och Britta, och vi tar nya terminalpass. Sedan blir det tid för musik. Lars fortbildas i trumpet av de präster, som fick Jerikos murar att falla. Sara hittar sin plats i änglakören "Betlehems ängar", som alltsedan första framträdandet specialiserat sig på Gloria-satser i olika mässor. Gamla serafer samlas kring Tobias och Jonatan för att lära sig saxofon och synth. Britta halvligger i en soffa, lyssnar, pratar och tar reda på om alla har det bra. Till och med Mamma får vara med, fast hon inte tagit studenten och fast hon inte kunde sjunga rent, medan hon vandrade på denna jord. Tillsammans firar vi en evig fest för Guds geniala skapelse och dess ändlösa variation.
Men nu tror jag inte på himlen.
I stället har jag suttit vid min dator och vänt några
pusselbitar ur mitt liv. Med dessa minnen från en fjärran
och egendomlig uppväxt har jag försökt att ge mig
själv och mina närmaste litet mera klarhet.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |