| Föregående | Innehåll | Beställ |
Om det åter icke finnes någon uppståndelse
från de döda,
då har icke heller Kristus uppstått.
Men om Kristus icke har uppstått,
då är ju vår predikan fåfäng,
då är ock eder tro fåfäng;
då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, ...
I ären då ännu kvar i edra synder.
Då hava ju ock de gått förlorade,
som hava avsomnat i Kristus.
Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp,
och därav intet bliver,
då äro vi de mest ömkansvärda av alla
människor.
1 Kor. 15:13 - 19
Finns det något att lägga till Paulus' resonemang? Jag tror på naturlagarna. Jag tror inte, att det finns en Gud som ingriper i världen. De dödas uppståndelse är omöjlig, och alltså är de troende de mest ömkansvärda. Jag kan tycka synd om dem och vara hänsynsfull mot dem, som mot andra olyckliga. Deras religion är på sin höjd morfin inför döden, smärtlindring när intet hopp finns. Jag vill inte skada dem, inte argumentera med dem, men i detta ligger ett förakt.
Detta överlägsna medlidande räcker bara åt
dem som jag brukar träffa, de enkla troende inom kyrkan.
De som lever gott på sin tro eller sin förkunnelse,
är inte alls ömkansvärda, utan något mycket
värre.
I ären jordens salt;
men om saltet mister sin sälta,
varmed skall man då giva det sälta igen?
Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas
ned av människorna.
Matt. 5:13
Eftersom Gud inte finns, eftersom Jesus inte gjorde så många underverk som påståtts och absolut inte var Guds Son, eftersom det inte finns något liv efter detta, och eftersom sanningen skall fram, så måste jag ompröva kyrkans roll.
Det finns fler starka skäl för detta. Det är synd om medlemmarna, som blivit lurade. Kyrkans lära förorsakar allvarliga biverkningar: Den skrämmer små barn, går överklassens ärenden mot underklassen, passiviserar och är ett opium för folket. Försoningsläran minskar effektivitet och ansvarskänsla. Den religiösa känslan är så vag och undanglidande, att den verkar omöjlig att ha som yrke. Dessutom är kyrkan dyr. En rad andra organisationer skulle behöva kyrkans resurser. Eftersom kyrkan är urvattnad och menlös, skall den rationaliseras bort.
Jag är inte lika grym nu som i tonåren. Jag vill inte få kyrkans tjänare att skämmas genom att offentligt skälla ut dem. Jag kan gå långsamt fram. I sanningens intresse borde man ändå upplysa, informera, kanske till och med propagera, och ordna seminarier och konferenser för att fastlägga fakta.
På konferenserna skulle man också enas om en avvecklingsplan: omskolning av präster till andra yrken, alternativ användning av kyrkobyggnader, nya arbetsuppgifter för kyrkomusiker och ändringar i skolans läroplaner, så att vetenskapens senaste ståndpunkter beaktas även i religionsundervisningen. En statlig utredning skulle belysa konsekvenserna i samhället och föreslå reformer med anledning av Guds obefintlighet.
Jag har inte makt att genomföra detta. Ingen bred enighet råder. De flesta länder är långt mindre sekulariserade än Sverige. Materialism och profanering av kyrkor är inte aktuella frågor i de före detta kommunistiska staterna, där kyrkorna tidigare utgjorde andningshål i det totalitära samhället. Bokstavstron är på frammarsch i USA.
Erfarenheten har lärt mig att samarbeta med människors
vars åsikter och ideal jag inte delar. Jag kan bortse från
pedantiska sanningskrav och vara pragmatisk. Driver Svenska Kyrkan,
trots sin teoretiskt osäkra grund, verksamheter, som jag
anser värdefulla och som annars inte skulle bli gjorda? Kämpar
kyrkan med frågor, som andra försummar? Är kyrkan
effektiv? Rått uttryckt: Levererar kyrkan varor och tjänster
med behjärtansvärda ändamål, av godtagbar
kvalitet och till rimliga kostnader? Finns det tillräcklig
efterfrågan på dessa varor och tjänster?
Livet bjuder på många svåra frågor. Hur
skall vi välja, och varför? Vad är rättvisa?
Vilken moral skall vi tillämpa? Vad är meningen med
alltsammans? Hur accepterar vi döden? Alla måste någon
gång samtala om detta. Kyrkan borde skala bort det tidsbundna
i Bibeln, ta emot människornas frågor och formulera
begripliga svar.
Världen är full av elände. Personliga misslyckanden,
ensamhet, fattigdom, undernäring, sjukdom, svek, brottslighet,
våld, krig plågar många människor. Ingen
kan göra särskilt mycket åt det onda. Det återstår
att trösta och stödja. Kan kyrkan hjälpa till med
det?
Tron kan försätta berg. Placeboeffekten är mäktig. Eftersom nöden är ofantlig, är också behovet av frälsning ofantligt. Världen svämmar över av billiga frälsningsläror - fast dyra för de stackars rättrogna, vilket Jehovas vittnen och scientologer har fått erfara.
Historien överflödar av undermediciner: magnetism, elektricitet, radioaktivt vatten, solarier, laserstrålning och Gud vet allt. De erövrar marknaden, finns kvar några år, tills folk upptäcker att de inte hjälper, och de ersätts av något annat. Axel Munthe har skrivit uttömmande om detta i Boken om San Michele.
Likaså finns en stor marknad för frälsningsläror och mystik. Många har något att ge, men inte särskilt mycket. De hjälper inte hela vägen, mot de verkliga problemen. Men folk vill bli lurade.
Om människor får någonting att tro på, så följer de det. Kyrkans lära är väl i varje fall bättre än tron på den vita rasen? Kyrkan lär i princip ut kärlek och inte hat.
Mystik förbrukas fort. Duger Luthers Gud som universalmedicin?
Religion kan vara upplevelsen av det alldeles främmande och annorlunda: hänryckning, galenskap, tungomålstalande, extas, sexuella orgier. Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land, som jag skall visa dig (1 Mos. 12:1), fick Abraham fick höra, och Abraham lydde Gud.
Svenska Kyrkan har inte varit i den branschen på länge.
Pingstvännerna har arbetat där. Maranata och Livets
Ord piskar upp stämningar. Det håller inte så
länge. Församlingarna blir äldre och man tröttnar
på alltför hårt regisserade föreställningar.
Men vad är en vanlig svensk högmässa jämfört
med en popkonsert på Stadion eller ett raveparty?
Själavård är ambitiösare än tröst.
Den liknar mera insiktsterapi och syftar till en varaktig förändring
av människans själ. Behoven är ofantliga och åtgärder
dyrbara. Vården måste vara kvalificerad, antingen
den sker enskilt eller i grupp. Frågan är, om kyrkans
teorier ger något stöd, om vetenskap och beprövad
erfarenhet ligger bakom, och om prästerna har fått
tillräcklig utbildning.
Jag syftar på närkamp mot samhällets svarta sidor,
sådan som slumsystrarna i Frälsningsarmén utför
i Jesu efterföljd, mot alkohol och narkotika, för uteliggare
och arbetslösa. Arbetet kan ske som komplement till samhällets
insatser. I dåliga tider blir det mer och mer nödvändigt.
När de privata insatserna inte räcker till, måste
det politiska systemet förändras, även om Jesus
pessimistiskt säger: De fattiga haven I ju alltid ibland
eder (Matt. 26:11). Skall Jesu tal om kamelen och nålsögat,
och uppmaningen Samlen eder icke skatter på jorden, där
mott och mal förgöra, och tjuvar bryta sig in och stjäla!
(Matt. 6:19) också leda till ökad jämlikhet
mellan klasser, nationer och raser? Kan kyrkan verka för
en mänsklig, rättfärdig och realistisk flyktingpolitik,
eller för rättvisa åt tredje världen? Kan
kyrkan kämpa mot rovdriften av Guds skapelse? Skall kyrkan
agera politiskt för att möta orättvisorna?
Svenska Kyrkan disponerar vackra byggnader från olika epoker,
stora tysta rum, som kan stå öppna för trötta
människor. Vacker musik och ålderdomliga kläder
sprider lugn. Gästerna får komma och ta till sig stämningen
utan krav.
Koncentrerad stämning, vackert tal och ljuv musik behövs
vid förrättningar i samband med födelse, inträde
i vuxenlivet, val av livsledsagare och dödsfall. De stora
händelserna i livet måste markeras, göras synliga
för de berörda eller deras anhöriga. Detta kan
ske genom mystiska ceremonier, vars innehåll egentligen
är likgiltigt, bara känslorna berörs och tankarna
sätts igång.
Etik och moral är inga nyheter. Däremot behöver människor ständigt påminnas om vad som är rätt och vad som är fel, både för sin egen och för samhällets skull. Den världsliga makten beivrar allvarliga brott med påtagliga straff. Kyrkan utdömde skamstraff för mindre förseelser, verkade som moraltant och hotade med helvetet.
Rollen är inte särskilt tacksam, särskilt när hotelserna inte är trovärdiga och normerna skiftar. Ändå behövs den.
Sveriges värdegemenskap har luckrats upp. Snatterierna i
butiker tar flera procent av omsättningen, mycket på
grund av de anställda. På byggen har stölderna
ökat. Vilken byggnadsarbetare har byggt sin villa av enbart
köpt material? Vi har fått bevittna och betala bankernas
miljardrullning. Många homosexuella kan inte ens namnet
på sina partners, vilket är bekymmersamt under aidsepidemin.
Gatuvåldet blir grövre. Skall kyrkan med hot om eviga
straff skrämma människor till lydnad? Att barnen, precis
som en gång jag, blir rädda och blyga är kanske
ett pris man får betala för att undgå dödliga
epidemier och kaos i samhället?
Religion har i alla tider inspirerat kompositörer, musiker, sångare, författare, poeter, målare, dansare, arkitekter att skapa bestående verk.
Svenska Kyrkan är inte dålig. Psalmböckerna har
innehållit god poesi till slitstarka melodier. Kyrkans körer
håller hög klass. Bredden är imponerande. Många
kyrkor är vackra. Dalmålningarna var gulliga. Skall
kyrkan föra traditionen av aktivt konstnärligt skapande
vidare?
Äldre personer vill läsa gammal litteratur, höra
gammal musik och sköta om gamla kyrkor, inte för att
det är vackert, utan enbart för att det är mycket
gammalt, och för att det saknas profana motsvarigheter. Kyrkan
är ett museum för urgamla sägner, gregoriansk musik
och medeltida lantkyrkor, som annars skulle gå förlorade.
De flesta vill någon gång återvända till
sin barndom. Barndomen återkommer förtätad i ceremonierna
vid årets och livets stora högtider. Kyrkan konserverar
våra barndomsminnen i en burk som öppnas till jul.
På 40-talet sände radion sparsamt. TV fanns inte. Till Haga församling drogs gamla tanter, fröknar och änkor - säkert skulle de kalla sig tjejer i dag - från den lägre medelklassen, som inte hade någon annan stans att ta vägen. De gick till sin syförening, pratade och skvallrade, som kvinnor gör, medan de kände sig nyttiga och sydde för missionen. U-landskunskap fick de på köpet. En stilig präst läste högt ur en trevlig bok. Församlingen var en mysig förening.
Behovet av gemytlig samvaro finns kvar.
Kyrkan har en organisation i hela landet. Väl utbildade präster
och musiker kommer ut i den avlägsnaste glesbygd.
Alla dessa uppgifter, med undantag för universalmedicinen, verkar respektabla. En präst kan ägna sig åt många sorters verksamhet. Mängden synes förvirrande. Ingen enskild kan vara bra på allt. Kyrkan måste bestämma och tala om vad den vill satsa på, för att inte väcka falska förväntningar och splittra resurserna, så att ingenting blir riktigt bra.
Hur skall prästen bedöma hur han har lyckats med sin dag? Har han räddat en själ från den eviga elden? Har han lindrat plågor eller givit ledning åt en lidande och osäker människa? Eller har han bara underhållit 17 kyrkgummor med högläsning?
Vissa mål står i direkt motsats till varandra: Man kan inte vara ett kulturellt museum och samtidigt nå stora ungdomsskaror. Enkel barnatro är svår att förena med vuxen analys. Besök i barndomen konserverar och blir ångestladdade. Det är svårt att känna extas, utan att det går ut över det trygga arbets- och familjeliv som moralisterna värnar om. Om man kräver en stark tro och hög moral hos sina medlemmar, så kommer inte hela svenska folket till förrättningarna. Vill man utöva högklassig kultur, så måste många ställas utanför.
Lösningen kan ligga i specialisering, på präst- eller församlingsnivå. Men hur går det då med de heligas gemenskap över alla klassgränser?
Kyrkans tjänare saknar utbildning för många av dessa uppgifter. Socialvård och själavård lär man sig inte i en handvändning. Prästutbildningen på 60-talet hade sin tyngdpunkt i klassiska språk och historia, kunskaper som knappast efterfrågas av församlingarna. Varför skall vi dra upp 1600-talets teologiska motsättningar i dag?
Särskilt i storstäderna finns kvalificerad konkurrens på alla de föreslagna uppgifterna.
Inom datavärlden talas om kompatibilitetens börda. Kunderna väntar sig att få hjälp på precis samma sätt som för 5, 10 och 15 år sedan, fastän deras utrustning och program är hopplöst föråldrade. Leverantörerna tvingas ta hänsyn till det, och deras produkter blir komplicerade, dyra och svåra att underhålla. Kyrkan har ett mycket längre tidsperspektiv och upprätthåller månghundraåriga lärofrågor. Organisationer dör inte på samma sätt som människor, utan kan leva på arv och donationer. Det kanske är dags för en andlig konkurs, som låter någon ny och oprövad konkurrent ta över och börja om från början, precis som de små och billiga persondatorerna gjorde revolution och tog över efter de otympliga stordatorerna?
Men det grundläggande problemet finns kvar: Eftersom Gud
inte finns, blir det svårt att få folk att resonera,
som om Gud fanns, eller att bota folk med Guds hjälp.
Egentligen tycker jag det här är trist. Kyrkan utger sig för att förkunna den ende sanne Gudens rena och klara ord, och jag försvarar den med att det är kul i kören! Det är platt fall från hög höjd.
Jag har inte varit aktiv på länge. Min sakkunskap omfattar enbart min barndom i kyrkan. Jag kan bara tycka till om kyrkans uppgifter.
Mitt privata intryck är, att förrättningar och stämningsskapande har en stor, om än svagt vikande marknad. Svenska Kyrkan tröstar bra någon gång. Däremot har den svårt att begripligt formulera existensiella frågor, och har problem med själa- och socialvård. Den har inte en chans som universalmedicin, och har aldrig klarat extasen.
Moralen är oklar och inte förankrad bland kyrkans tjänare. Opinionsbildning är svår, på grund av konkurrensen och kyrkans alltför starka knytning till medelklassen.
Kyrkan är bra på äldre musik, men svag i övriga kulturyttringar. Museet fungerar, men är fjärran från kyrkans egentliga uppgift. Social gemenskap finns för ett fåtal, men är dyr att upprätthålla.
Det finns många hederliga människor i kyrkan. Jag sympatiserar med flera av kyrkans mål. Jag överlämnar med varm hand till någon annan att formulera nya uppgifter för kyrkan, och att genomföra dem.
Mina kunskaper är gamla och min formuleringskonst bristfällig.
I stället kan kyrkans ledare leta i posten och hitta bifogade
brev (Upp. 3:14 - 22) till en ämbetsbroder i Laodicea:
A W
Laudiceas församlings ängel!
Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.
Du säger ju: "Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet"; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina ögon med, för att du skall kunna se.
"Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag." Så gör nu bättring med all flit.
Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig: -
Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.
Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.
Som konsument av kyrkans tjänster vill jag ställa några
frågor. Jag har betalat kyrkoskatt i alla år, men
tyvärr har Du och Dina kolleger levererat stenar i stället
för bröd. Jag har rent av farit illa. Då har man
väl rätt att klaga? Jag har blivit förförd
av kyrkans lära, som en av dessa små. Jag vill inte
binda någon kvarnsten om Din hals (Mark. 10:2), men
några frågor har jag väl rätt att ställa?
Jag är äkta nyfiken och tacksam för ärliga
svar. Full diskretion utlovas, även om offentliga personer
inte förtjänar det. Alltså:
[1] Tror Du på Gud?
[2] Vad har Gud gjort för Dig personligen?
[3] Ber Du varje dag?
[4] Vad gör Du om Du slutar tro:
a) hycklar
b) säger ifrån men fortsätter
c) byter jobb?
Bibeln innehåller många påståenden om
händelser och världen i stort, som ter sig underliga
för moderna människor. Vad anser Du om:
[5] skapelseberättelse eller utvecklingslära? Motivera!
[6] jungfrufödelsen
[7] Jesu underverk
[8] Jesu uppståndelse
[9] den Yttersta Domen
[10] de eviga straffen?
Bibeln motsäger historisk och naturvetenskaplig kunskap.
Gud har givit oss våra sinnen, våra tankar och vår
logik.
[11] Skall vi utnyttja erfarenhet, förnuft, logik och vetenskap
i vårt studium av Bibeln?
[12] Hur påverkas kyrkans budskap av en sådan undersökning?
[13] Min berättelse målar en ganska förfärlig bild av kyrkan. Allvarliga skador skulle ha förorsakats människor i kyrkans namn. Anser Du min beskrivning vara:
a) osann
b) osannolik
c) möjlig
d) en säker följd av kyrkans dåvarande inställning?
Kyrkan skall vägleda i moraliska frågor. Präster
är en grupp med hög skilsmässofrekvens.
[14] Kan man vänta sig en extra hög moral av kyrkans
tjänare?
[15] Om inte, hur skall kyrkan kunna vara ett föredöme?
[16] Hur ser Du på regler för samlivet?
[17] Vilka beteenden fördömer Du?
[18] Till vilka regler kan Du själv leva upp?
Jesus uppträdde som en tjänare, och vi skall följa
honom efter.
[19] Vad betyder karriären för Dig?
[20] Hur skall kyrkans resurser användas till aktuella samhällsproblem?
Det finns ingen enighet i livsåskådningsfrågor
i världen. Inte ens i Sverige är man överens.
[21] Får var och en tro som han vill?
[22] Vad är kyrkans uppgift, i en värld utan tro?
[23] Hur påverkar en omstridd teoretisk grund det praktiska
arbetet?
[24] Med vilken rätt propagerar kyrkan för just sin
uppfattning?
[25] Hur skiljer man mission för Sanningen från egoistisk
medlemsvärvning?
[26] Är det som är bra för Svenska Kyrkan bra för
Gud?
Om kyrkans budskap är sant, bör alla få höra
det. Tidigare formulerades detta i folkkyrkotanken.
[27] Hur många bör Svenska Kyrkan försöka nå på kort och medellång sikt:
a) alla i Sverige
b) alla svenskfödda
c) hälften med förrättningar
d) en religiös elit?
[28] Vilken är kyrkans främsta målgrupp:
a) rika, effektiva och lyckade människor
b) en medelklass som uppskattar kyrkkaffe
c) socialt utslagna, som behöver ett hem?
[29] Kyrkan har en funktion att hålla förrättningar,
skapa social gemenskap, bära upp kultur och vårda estetiska
värden. Räcker dessa uppgifter för att motivera
kyrkans existens?
[30] Hur mäter Du framgången i Din verksamhet i förhållande
till de mål Du ställt upp?
[31] Kyrkan har svårt att nå ut. Anser du, att det huvudsakliga felet ligger i:
a) budskapet (innehåll eller tydlighet)
b) produkterna eller mixen av produkter (gudstjänster, samkväm, själavård, familjerådgivning, socialt arbete, mission)
c) metoderna (marknadsföring, språk, musik)
d) prästernas utbildning
e) kunderna?
[32] Förslag till åtgärder?
Påverkad av mitt arbete på Statistiska centralbyrån gjorde
jag en enkät, fastän jag egentligen föredrar personliga
samtal. Bearbetningen av enkäten blir inte yrkesmässig,
men syftet med boken är inte vetenskap, inte statistik, inte
strid, utan eftertanke, kontakt och dialog om svåra frågor
för kyrkan och mig. Jag vill gärna veta Dina åsikter.
Hör av Dig!
Flera personer har haft tid och ork att lyssna till mina barndomsminnen i mer kryptisk form och under svårare omständigheter. Tack framför allt till Sören Nielzen och Gunilla Fastborg!
Britta insåg, att jag behövde göra upp med det gamla och stödde projektet från första stund. Jag har sluppit jobba hemma, och kunnat ägna ett halvårs fritid åt min bok.
Mina barn har nyfiket tagit del av mina minnen och bjudit mig på ovärderliga samtal. Enbart dessa har givit mig full lön för mödan.
Eskil har läst snabbt och intresserat, uppmuntrat mig att publicera och förmedlat kontakter. Flera präster har visat stor tolerans och förståelse. Många vänner har läst manuskriptet, kommit med positiva omdömen och givit mig råd, som jag inte alltid orkat följa.
Ett speciellt slags tack riktar jag till några meningsmotståndare, som genom hårdhänt kritik indirekt bekräftat mina minnen.
Statistiska Centralbyrån har höga krav på skriftlig framställning. Verkets promemorior skall var väl strukturerade och logiskt uppbyggda. Lars Olsson och Bo Sundgren har läst mina tidigare alster i flera omgångar, stött mig och övertygat mig om, att enda sättet att lära sig skriva är att göra det.
Karin har lånat ut foton från sina samlingar.
Hussein Malaekeh har samvetsgrant kontrollerat citaten.
| Föregående | Innehåll | Beställ |