Föregående NästaInnehåll Beställ

6. Men om man inte tror?

En före detta lovande ung matematiker. Jag var glad att ha fångat en fästmö. Min inställning till religionen var inte alls genomtänkt. Foto: Polyfotosalongen, Lund, 1963

Vågar jag gå?

Det dolda hotet

All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten,
men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten.

Matt. 12:31

Det fanns skäl att lämna skutan. Vad hindrade mig?

Både lock och pock. Psalmen Med Jesus fram i de bästa åren, Sv. ps. 531, beskrev på sin sockersöta melodi, som jag kom att avsky, lyckan att vara ung i kyrkan. Lev med Gud nu! Förlora inga år av ditt liv! Bibeln sade detsamma, men i allvarligare ton: Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma (Pred. 12:1). Jag höll inte med.

Värre var de dolda hoten: Man kunde dö när som helst, exempelvis i en trafikolycka, och hade man inte hunnit omvända sig innan dess, så kom man till helvetet. Om man å andra sidan blev varnad, fick litet tid och hann bli frälst, så öppnades himmelens portar. Katolikerna var mer rättvisa. Det avgörande var sinnelaget i dödsögonblicket. Men även om det var gott, så kunde det finnas synder, som man inte hade bekänt och sonat. Då fick man pinas i skärselden, i värsta fall ända till domens dag. Det var plågsamt, men plågorna kunde lindras, exempelvis genom att läsa en mässa för den döde.

Detta var förbjudet för schartauanerna. Det var demoraliserande att bedja för döda, som haft sin chans. Bad man för dem, så var det att kvälja dom, att ifrågasätta Guds rådsslut.

Även levande människor kunde begå missgärningar, som berövade dem all rätt till förbön. Det finnes synd till döds; för sådan säger jag icke att man skall bedja (1 Joh. 5:16), synd som var så förfärlig, att den låg bortom all misskund, trots att Gud var barmhärtig och kunde förlåta allt annat. Jesus själv hade varnat för hädelse mot den Helige Ande.

Denna synd kunde inte begås av vem som helst. Den som en gång fått se ljuset, men ändå visade bort det, syndade mot den Helige Ande. Dödssynden var de trognas avfall och förräderi. Lämnade jag kyrkan, skulle man säga Hans i Haga hädar Helig Ande, och jag var bortom all bön, utstött, förtappad. Detta var den listiga, småstilta paragrafen, som låste in mig i kyrkan på livstid:

Men den hjärtat framgent sluter
För hans kallelse och nåd,
Den hans salighet förskjuter,
Fräck i lastens överdåd,
Den ej bättrar sig och tror,
Men i synden säker bor,
Han sin dödsdom själv har skrivit,
Han, blott han, förkastad blivit.

Sv. ps. 255:3

Vem vågade lämna kyrkan under ett sådant hot?

En kristens tvivel

Skingra, Gud, all tvivlans dimma,
Låt mig ljus i ljuset se,
Låt i trone mig förnimma,
Att blott du kan frälsning ge,
Att den väg, som Jesus banat,
Är den enda jag kan gå
För att liv och räddning få.

Sv. ps. 259:3

Mina tvivel var inte unika. Kyrkan kände till symptomen och borde kunna behandla patienter som jag. Den spännande klassikern Kristens resa av John Bunyan beskrev läget: Den tvivlande fick ingen kontakt med Gud, nekades bönhörelse, utstod ett trögt gudstjänstliv och plågades av grubbel. Det var en prövning, genom vilken Gud stärkte hans tro. Bekymmerna var en oundviklig del av kristenlivet. Tvivlaren väckte medkänsla.

Men inte alltid: Luther bad i förklaringen till sjätte bönen om att Gud ville beskydda och bevara oss, så att djävulen, världen och vårt eget kött icke må bedraga och förföra oss till vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster. Tvivlet var djävulens verk. Det var synd att störa de troendes gemenskap och utså tvivel i kyrkan, på samma sätt som det är fult att tala illa om sitt företags produkter. Tvivlet var den tvivlandes eget fel, ett brott mot församlingen. Det kunde smitta, så tvivlaren måste isoleras. Jag hörde aldrig talas om någon riktig själavård mot tvivel.

Ännu mindre mötte jag någon som sade: Det är sunt att du tvivlar. Du har rätt. Du närmar dig sanningen. Man undertryckte felet i läran och lade skulden på den enskilde.

Men det värsta var, att kyrkan förnekade andra verklighetsbeskrivningar och andra lösningar. Extra ecclesia nulla salus, utanför kyrkan ingen frälsning. Man nämnde ingenting om kemiska förändringar i hjärnan vid depressioner, om psykoterapi, om att lära av misstag och erfarenheter, om kärleken som driver människans utveckling, om lyckan i förälskelse. Kyrkan lade en tung psykisk börda på de troendes axlar, och förteg den hjälp som fanns mot den och andra livets svårigheter, allt till min stora skada.

Jag tvingar ingen

Någon gång i mina sena tonår satt vi i matsalen, Pappa, Mamma och alla barn utom Eskil. Han var i London. Han hade skrivit brev till Pappa. Brevet lästes upp. Avståndet och ensamheten hade givit perspektiv. Eskil trodde inte längre. Han kritiserade hemmet, ganska sant och någorlunda måttfullt, tyckte jag. Pappa grät öppet. Per försökte trösta. Det var som om jorden rämnade.

Pappa predikade om glädjen i kristenlivet. Han brukade säga till oss barn: Ni har väl inte tråkigt i kyrkan? Ni skall välja er egen väg. Jag tvingar ingen.

Detta var teorin. Praktiken var annorlunda, som när han sade till oss att rulla ner gardinerna under aftonsången. Han skulle aldrig tåla någon skandal i församlingen.

Det fanns en massiv kyrklig majoritet i hans släkt. Farfar hade varit prost, Farbror Carl biskop, Faster Karin prästfru. Farbror Herder var prost och Farbror Sixten kyrkoherde. Men två hade valt annorlunda: Farbror Henrik hade blivit professor i matematik, och Farbror Ludvig civilingenjör. Det gick rykten, att Farbror Henrik inte hade trott på Gud, fast alla betonade, att han hade blivit omvänd på dödsbädden. Till och med Pappa hade tvivlat under studietiden i Lund. En gång hade han farit till Köpenhamn i stället för att gå i kyrkan! Jag skulle kanske ha tagit Pappas ord om tvång på allvar? Det kanske fanns en möjlighet att lämna kyrkan?

På Mammas sida var traditionen ännu mera kompakt. Hennes far hade varit präst. Hennes mor blev änka med en vuxen dotter och tio oförsörjda barn. Mormor hade önskat, att alla hennes söner skulle bli präster och alla hennes döttrar prästfruar i Göteborg. Hon lyckades med barnens yrkesval, bortsett från två döttrar, som aldrig gifte sig, utan blev lärarinnor. De blev inga avfällingar: Den äldsta dottern hjälpte före arbetstid fattiga barn på Hisingen att få på sig hela och rena kläder till skolan, enligt en osäker familjetradition i utbyte mot att barnen lärde sig den atanasianska trosbekännelsen utantill.

Mamma trodde. Hon ville leva och dö i kyrkan. Hon ville vara lojal mot sin man och väntade sig, att hennes barn skulle vara lojala. Hon gav oss inget val. Att lämna Pappa och kyrkan var förräderi.

Hade jag haft en chans?

En konflikt i tonåren: Jag skulle ensam cykla in från landet och ville ta omvägen över Kungälv. Mamma undrade, om det var farligt att cykla den trafikerade riksväg 2. Jag tyckte det var löjligt, för jag brukade cykla var och när jag ville. Jag tjatade mig till att göra det, och uppfattade ett motvilligt tillstånd. När jag kom hem var Pappa isande kall, och beskyllde mig för olydnad. Jag mumlade fram ett motvilligt Förlåt, men inom mig tänkte jag för första gången, att han var orättvis.

Kunde jag ha kommit loss om jag hade velat? Vilka maktmedel hade egentligen Pappa? Hade jag kunnat rymma? Hade jag klarat mig då?

Ekonomiskt hade Pappa alla påtryckningsmedel. Jag hade en bankbok med sparade veckopengar, men ingen fullmakt att ta ut dem. Jag saknade helt kontakter. Hur skulle jag bära mig åt? Hos vem skulle jag bo? Vem skulle ta emot mig? Klasskamrater kände jag inga. Enda gången jag varit hemifrån var en vecka hos Farbror Sixten i Fjärås. Han skulle säkert skicka hem mig, om jag rymde dit.

De äldre syskonen erbjöd ingen hjälp. Eskil hade visserligen brutit sig loss och var inte rädd att opponera sig, men han var inte pålitlig, utan kunde när som helst byta sida. Han gick i kyrkan varje söndag, och sjöng med i psalmerna med glädje, även om han demonstrativt kom så sent att han slapp syndabekännelsen. Jag visste aldrig var jag hade honom. Ibland tog han förtryckarnas parti. Hur han tänkte, och vilka svårigheter han hade, begrep naturligtvis inte jag, som var åtta år yngre. De yngre syskonen var helt opålitliga, framförde aldrig någon öppen kritik, utan gick maktens ärenden.

Pappa slog mig aldrig, även om det förekommit med äldre syskon. Jag var mera rädd för psykisk tortyr.

Efter döden kan mera sägas. Klockaren i Haga reste 28 mil till Pappas begravning. Under otaliga gudstjänster hade jag sett honom gå med en outgrundlig min och sätta upp psalmnummer. Jag hade undrat vad han egentligen tänkte. Nu berättade han, hur svår Pappa hade varit som chef. Pappa hade gått och tigit långa tider. Men klockaren hade gett igen och tigit tillbaka. Jag kände, som om jag fått ett syskon till.

På Mammas begravning kom hennes syster Karin. Hon berättade, att Pappa vid en konflikt i början av äktenskapet hade vägrat att tala med Mamma under två veckors tid, och bara tigit. Mamma hade inte stått ut, utan fått böja sig. Mamma talade sedan om vikten att lirka och ge efter, för så småningom kunde man ändå få ungefär som man ville.

Jag hade kunnat rymma och ställa till scener. Pappa hade förlorat mycket mer än jag på en skandal. Samhället hade inte låtit mig svälta. Jag hade kunnat stoppa hans ord om frihet i munnen på honom, komma med bibelcitat för att få hans falskhet att rämna, och vinna en klar seger.

Nej, svårigheterna låg på det inre planet. Min vilja var knäckt. Jag var förvirrad av omgivningen. Det var en hopplös kamp. Mamma, som verkligen tyckte om mig, krävde och fick lojalitet. Jag blev kvar i kyrkan många år till.

Gryende kritik

Jag var kritisk mot mycket inom kyrkan. De tidigare kapitlen kan summeras så här:

Tror de vad de säger?

Trodde prästerna själva på vad de sade? De lät inte övertygande. De svävade på målet i lärofrågor. Man borde gå fram och fråga var och en av dem: Vad anser du om kyrkans lära? Tror du verkligen på Gud? Erkänn, om du inte tror! I så fall, varför luras du då? Om du inte tror, så hör du inte hemma i kyrkan. Lämna din stora prästgård och din feta lön! Befläcka inte kyrkan med din närvaro! Det är bäst för dig själv, så slipper du ljuga för dig själv, dina barn, din församling och inför den allsmäktige Guden.

Det föll mig aldrig in att rikta den uppmaningen till den mest berörde: Pappa.

Lever de som de lär?

Vi hade en stor lägenhet med mycket böcker. Tiggande fyllon fick ett par ostsmörgåsar med moralkaka till, när de bett om en krona. Varför hade prästerna och kyrkfolket så gott ställt, då så många var fattiga?

Varför grälade man så mycket i kyrkan, när Jesus talade om fred på jorden? I vilket avseende var kristna bättre än andra? Hyckleriet om sexualmoralen hade jag inte genomskådat, men det förekom.

Kryperi för makt och pengar

Inför Gud skulle alla vara lika. Ändå fanns kungabänkarna i Storkyrkan. Vissa präster föredrog att utföra förrättningar för rika och kändisar. En präst lär på tal om detta ha sagt: Rika människor har också själar. Men dessutom har de pengar. Hade Jesus tänkt så?

Gud för egna syften

Kyrkan var med i krig. Prästerna välsignade vapen. De sade, att Gud stod på vår sida. I Sverige hade pojkar fordom tvingats dö för den rena evangeliska läran.

Osann världsbild

Jesus hade nog levat, men fanns Gud? Var kristendomen sann? Gick den ihop med en naturvetenskaplig världsbild? Jag fick tänja och jämka och fundera och anpassa, men skapelseberättelsen, underverken och uppståndelsetron stred mot min naturvetenskapliga grundsyn och mina dagliga upplevelser.

Jag ville nå Sanningen i diskussion med hederliga människor. Samtalen ökade bara mina tvivel.

Bara för svaga

Det kom mest gamla kvinnor till kyrkan. Det var svaghet, skam och nesa att ha med kyrkan att göra. Under tonåren stålsatte jag mig mot kamraterna, men hur skulle jag försvara mig mot mig själv? Var religionen bara till för gamla, som var rädda för döden, och som inte orkade göra något kul? Var den bara till för kvinnor, som inte hade något att säga till om, utan måste lära sig tålamod för att uthärda? Jesus älskade fattiga och syndare. Men om jag var ung och livsduglig, så hörde jag väl inte hemma hos honom?

Skriftlärde och fariséer

Sabbaten blev gjord för människans skull,
och inte människan för sabbatens skull.

Mark. 2:27

Jesus var modig. Han hade vädjat till förnuftet och samvetet. Men prästerna var rädda och formalistiska och upprätthöll meningslösa förbud. De var vår tids skriftlärde och fariséer.

För stor kostym

Folkkyrkotanken var lögn. Folk brydde sig inte om kyrkan längre. Varför rättade sig inte kyrkan efter realiteterna? Varför höll man gudstjänster dit ingen kom? Gör en ren kyrka för dem som tror!

Föråldrat språk

Varför använde kyrkan ett så hopplöst gammalt språk? Kyrkans skulle väl inte vara ett museum? Det gick att vara begriplig. Vågade inte prästerna låta folk förstå vad de höll på med? Brukade de mystiska trolldomsord för att göra det hela märkvärdigare?

(På denna punkt har kyrkan bättrat sig. I alla fall tycker jag det, men nu har jag själv har fjärmat mig rejält från nutidens ungdomsspråk.)

Tillgjort tal

Predikotonen var konstig. Så talade ingen annan. Hade inte prästerna äkta känslor? Kände de inte för religionen? Då borde de sluta!

Lekmännens ynkliga roll

Ingen var intresserad av vad jag tyckte. Jag måste bara att sitta och lyssna. Det fanns ingen vettig roll för mig i kyrkan.

Jag kunde bättre

Om jag fick en chans, skulle jag göra allting mycket bättre. Jag skulle läsa mindre tillgjort, med mera känsla, uttala mig tydligare, vara konkretare, ställa de riktiga kraven.

Konsekvenser av kritiken

Tankarna var färdiga. Vad skulle jag göra med kyrkan? Det fanns tre alternativ:

Att förbättra lockade en tid. Jag var med i Lunds Kristliga Studentförbund, och hade kunnat påverka verksamheten.

Men det var svårt. Jag måste gå emot mina kamrater och erkänna, vad jag kände för kyrkan, och tänka igenom, varför den var bra för mig. Samtidigt krävdes, att jag vågade säga emot Pappa och Per, och formulera vad som var fel. Dessutom skulle jag vara någorlunda säker på att min kritik inte skulle accelerera och fara ut genom kyrkporten som en skenande motorcykel med rytande motor och stinkande avgaser.

För detta krävdes mod och träning. Det är sådant man har tonåren till. Då får man kritisera våldsamt ena minuten, och nästa minut vara from som ett lamm. Man blir inte riktigt tagen på allvar. Men jag hade spillt bort mina tonår på att läsa läxor och fundera över den svåra frestelsen att bryta mot fjärde budet. Dessutom krävdes energi och uthållighet. Jag visste inte vad jag ville. Förbättra inifrån var ingenting för mig.

Att riva ner skulle ha passat mitt samvete bäst, men det var mot min karaktär. Barndomen hade jag överlevt genom att hela tiden springa mellan olika makthavare, försöka vara alla till lags och inte stöta mig med någon. Om jag nu protesterade mot allt som var heligt, vem skulle då tycka om mig, eller ens bry sig? Syskonen skulle fördöma och lämna mig. Pappa skulle bli arg och Mamma ledsen. Något annat umgänge hade jag inte. Jag vågade inte protestera.

Glida bort försökte jag nog. Problemet var, att jag inte var bra nog på jobbet. I skolan hade jag varit näst bäst, men Lunds Universitets Matematiska Institution ställde högre krav. Den sorterade sina elever efter betyg. Jag var i den bästa gruppen, men inte bäst. Karriären var inte ett självklart val.

På institutionen gillade man "brudar och borsten". Jag vågade inte hänga med, för jag saknade något. Jag ville ha med själen också. Jag levde i två världar, Kristliga Studentförbundet och Matematiska Institutionen. Jag var inte särskilt bra i någon av dem, men jag kunde alltid hänvisa till att jag minsann också tillhörde den andra sidan, som var bättre, intellektuellt respektive moraliskt. Det kändes bäst att sitta på två stolar samtidigt, fast båda stolarna var ranka och höll på att glida i sär.

Andras angrepp

Jag läste böcker om religion, och stötte på dessa angrepp:

Ockhams rakkniv

Detta var det filosofiska argumentet. Vår kunskap om verkligheten bygger inte på visshet, utan på teorier. En teori är bra och nära sanningen, om den förklarar mycket. Det som inte förklarar något, utan är onödigt eller bara kräver nya förklaringar, skall skäras bort, enligt den engelske filosofen Wilhelm av Ockham (1285 - 1389). Skär bort Gud med Ockhams rakkniv!

Opium för folket

Enligt Karl Marx sög tronen, altaret och penningpåsen i förening ut de arbetande klasserna. De egendomslösa lovades lycka i himmelen för att inte kräva rättvisa på jorden. Prästerna ljög medvetet, höll folket i okunnighet och levde gott på det. Religion var opium för folket, inte bara morfin, som används för att ta bort akuta smärtor inför döden, utan opium, som avskärmar narkomanen från verkligheten och föröder hans liv.

Projektion av pappa

Freud ansåg, att Gud inte skapat människan, utan människan skapat gud, som projektion av ouppfyllda drömmar, som sublimering av undertryckt sexualitet. Genom att lära känna sig själv och se sanningen skulle människan bli fri från Gud.

Vulgärt hån

Fritjof Nilsson-Piraten skämtade grovt i sina böcker, liksom mina klasskamrater i sitt dagliga umgänge. De förlöjligade underverk och tråkiga gudstjänster, och tyckte, att präster var lata och cyniska och drack sig fulla på nattvardsvin.

Mina skäl

Allt detta rann förbi, mer eller mindre. Teoretiska resonemang kunde avvisas. Dumt hån gjorde mig bara ledsen och fick mig att gå i svaromål under många år. Det var inte min kritik. Varken intellektuella övningar, radikala kompisar eller sexuella begär utan en bister verklighet fick mig att lämna kyrkan.

Avgörandet

Kris

Ensam i Lund. Nattvardsgång för studenter i domkyrkans krypta. Jag ville inte gå fram. Jag greps av ångest. Jag var syndig, jag trodde inte, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag lämnade hastigt kyrkan, tog cykeln och körde i panik hemåt mot Göteborg. På somrarna cyklade jag ibland de 28 milen dit på ett dygn, men nu var det mörk höst, och jag var inte förberedd. Jag vände efter någon mil. Efteråt undrade mina syskon vart jag hade tagit vägen. Jag lämnade ingen förklaring.

Lunds Domkyrkas Oratoriekör skulle sjunga Brahms' Ein Deutsches Requiem. Jag satt på den kalla och dammiga trappan upp till koret. Jag var förkyld och blödde näsblod. Vi sjöng Selig sind die Toten. Sannerligen, tänkte jag och grät, saliga äro de döda. Jag ville dö, det var enklast. Blodet pryder ännu mitt klaverutdrag.

Jag träffade Britta. Hon tyckte om mig, följde mig till kyrkan och gjorde vad hon kunde för mig. Jag skämdes för att hon inte var religiös. Jag lämnade henne och kom tillbaka.

Efteråt var hon var både arg och bitter. Ändå accepterade hon mig. Däremot hade hon ingenting till övers för kyrkan. Hon kände sig ensam och ovälkommen, och stöttes bort av hyckleriet. Hon kunde lämna en gudstjänst plötsligt och i ångest. Hon förstod inte helt mitt läge.

Vi fick två barn och dålig ekonomi. Jag hade motgångar i studierna. Min bakgrund räckte inte till för att ta ansvar, hjälpa, stötta, och tänka om. Jag kom i kris. Allt var trist och deprimerande och hopplöst. Jag behövde hjälp.

Jag blev intagen på sjukhus för depression, dock utan spår av psykos. Per kom med blommor. Annars hörde varken Britta eller jag av släkten, trots att Britta satt ensam med två små barn, två mil från mig, utan bil. Pappa skrev ett brev, där han berättade om två avlägsna släktingar på ömse sidor, den ena manisk-depressiv, den andra schizofren, varför min situation var begriplig. Att hans uppfostran och krav hade bidragit till att jag var ledsen, värjde han sig emot med kraft.

Trött. Rädd. Orolig. Vad göra?

Hämning. Depression. Ångest. Självmord?

Foto: Britta c:a 1968

Jag fick hjälp. Till min förvåning träffade jag en man med empati, helt olik Pappa. Jag fick förståelse, intresse, respekt, allt parat med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag fick mod att se mig själv, och så småningom också kraft att lämna det gamla bakom mig.

Ingen inom vården såg som sin uppgift att ta bort min religion. Direkt fick jag höra: Du ställer för stora krav på dig själv, vilket stämde med min tolkning av Tio Guds bud. Uppmaningen hjälpte mig inte, utan det tog år av samtal innan jag bestämde mig. En söndag uteblev jag från högmässan. Jag talade om det för min läkare, och så småningom för Pappa. Jag hade tagit ställning.

Förenklingen

Det blev en befrielse. Jag slapp gå i kyrkan. Jag behövde inte känna mig ensam på kyrkbacken, där jag inte kände någon. Jag deltog inte längre i något, som jag innerst inne skämdes för.

Jag slapp förebråelser. Jag behövde inte vara deprimerad över mina synder. Jag fick vara arg på dem som förtryckte mig, och kunde rikta känslan utåt. Vreden var inte synd. När någon slog mig, behövde jag inte vända andra kinden till.

En vild ungdom kunde jag inte återskapa, för jag hade ansvar för fru och barn. Men det sjätte budet motiverades nu av en personlig relation, och gav utrymme för äkta livsglädje.

Gud fanns inte. Jag var inte tvungen att vända mina tankar ut och in för att bli få en omöjlig ekvation att gå ihop. Jag fick tänka själv.

Jag skulle bli till stoft, och det var bittert, men jag slapp skräcken för Yttersta Domen. Jag behövde varken grubbla över helvetets eld eller köttets uppståndelse.

Jag slapp den falska och passiviserande bönen. Min roll var inte längre det tiggande barnets, som hoppades att Pappa skulle lyssna och göra det till viljes. Jag kunde bli vuxen, påverka och ta ansvar.

Visst blev det tomt, när jag ingenting trodde. Men tomrummet fylldes av något annat. Medlidande fanns kvar sedan tidigare, medan förståelse, en vetenskapligt grundad insikt om hur man kunde bli sådan som jag, växte fram. Psykologin tog en del av religionens roll. Psykologi, och inte bara matematik, var vetenskap. Psykologin var mindre exakt och mera omstridd, men den kunde förklara livets väsentligheter. Den kunde ge förutsägelser om hur barn skulle bli som vuxna och välgrundade råd om barnuppfostran. Jag hade inte förlorat allt. Världen hängde ihop.

Föregående NästaInnehåll Beställ