4. Dopets sakrament

Dopfunt från 1100-talet i Österåkers kyrka. En ceremoni som utövats så länge måste fylla ett behov. Foto: Göran Sandström

Dopet var inte bara en vacker sed eller en ceremoni för namngivning. Genom dopet frälstes barnet från mörkrets välde och upptogs i kyrkans gemenskap. Men jag tänkte på dem, som inte blev döpta, och oroades för deras eviga öde.

Dop är gulliga

Dop hemma var sällsynta, jämförda med vigslar. När de ägde rum, tog Mamma fram skålen av slipad kristall, som var så helig, att den annars bara användes till julmiddagens efterrätt. Hon hällde upp ljummet vatten och lade fram en ren linneservett. Jag fick se spädbarn på nära håll, vilket var sällsynt, eftersom jag var lillebror, och vårt umgänge var gammalt och litet. Trots mitt tjat skaffade inte Mamma fler barn, vilket inte var så konstigt, eftersom hon var 45 år när jag föddes.

Min längtan efter riktigt små barn blev inte mättad, förrän jag fick en egen baby, om ens då. För att känna närheten till min lille sovande förstfödde son, ville jag ha korgen med honom på middagsbordet, men det ville inte barnets mor. Nu får jag trösta mig med barnbarn.

Nästan lika intressanta var dopen i kyrkan. De hade anknytning till verkligheten, i motsats till bröllopen, som var pseudohändelser, då som nu. (I samband med lysningen angav prästen adressen till kontrahenterna, och ibland sade han: Båda från samma adress. Jag brukade tänka över hur romantiskt det var, att två så nära grannar hade funnit varandra.) Under dopet drog däremot en liten okontrollerbar, skrikande verklighet in i kyrkan, tillsammans med gnällande storasyskon och ovana föräldrar. Ritualen var också dramatisk, med en bra markerad höjdpunkt. Det skall vandra genom en farlig värld var en allvarlig påminnelse. Doppsalmen

Låt oss vandra med dem så,
Att vi himlen med dem ärva,
Ej med ont dem föregå,
Ej en menlös själ fördärva,
Att de änglar dem ledsaga
Ej hos dig må oss anklaga.

Sv. ps. 181:4

lockade mig ofta till tårar. Det hela var rätt rart.

Dopets teologi

Herren Gud, den evige Förbarmaren,
som allena förlossar från allt ont,
och som av nåd har kallat dig till delaktighet i ljuset,
genom vår Herre Jesus Kristus,
frälse dig från mörkrets välde
och behålle dig i sin sanning och fruktan,
nu och till evig tid. Amen.

Ordningen för barndop

Men dop var inte bara rara. De var omgärdade av svårsmälta och omstridda dogmer. Betydde vattnet någonting? Var det heligt och undergörande? Luther svarade nej, katolikerna ja. Skulle man döpas som barn eller vuxen? Luther och katolikerna sade som barn, pingstvännerna och baptisterna sade som vuxen. Betydde dopet någonting för själens frälsning? Luther och katolikerna svarade ja, radikala präster nej. Det hade varit fruktansvärda bråk om dopet. Man hade slagit varandra i huvudet med bibelord, så bladen med frakturstil yrde omkring, och motståndarna inte längre kunde vistas i samma kyrka.

Svenska Kyrkan tillämpade barndop i stället för vuxendop. Jag uppfattade det som en omyndigförklaring av medlemmarna. Dessa kom in, utan att tänka själva, antingen de ville eller ej. Barndopet var ett led i kyrkans strategi att offra kvalitet för kvantitet.

Dopritualen, med sitt märkvärdiga språk till oförstående barn, uttryckte kyrkans syn på människan och dopet. Frälse dig från mörkrets välde betydde, att det lilla barnet var under mörkrets välde till följd av Adams fall. Konjunktivformen sade, att frälsningen var oviss och bara en from önskan. Behålle dig i sin sanning och fruktan talade om, att barnet hade anledning att vara rädd för Gud. Dopet påminde församling och föräldrar, att människan var ond, fördärvad genom synden och möjlig att rädda endast genom oförskylld nåd, administrerad genom kyrkan.

Odöpta barn och visa hedningar, som Sokrates, kom till helvetet, om än till översta våningen, för att evinnerligen sucka och längta efter Kristus. Så sjöng Dante, så predikades det kring Göteborg, och den predikan togs på allvar. Efter en av sina förlossningar var Mamma så trött och sjuk, att hon inte ens orkade ta ställning i namnfrågan, med förödande resultat. Hon ville skjuta upp dopet. Pappa vägrade, av underförstådda skäl. - Ännu på 50-talet plågades vår värdinna på landet, som fött ett fött foster, av tanken på denna lilla varelses eviga öde.

Många år efteråt träffade jag en man, intresserad för hembygd, lokalhistoria och gamla sägner. Han sade, att de ömkliga rop man hörde i skogen visserligen kunde komma från övergivna harungar, men mera troligt var, att de kom från odöpta barns själar, som plågades i helvetet. Han var visserligen konstig och hade sett småfolket, men jag tar honom till vittne om att många fruktade för de odöpta barnens öde.

Detta bekräftades också av ritualen för nöddop, som jag med spänning läste under tråkiga predikningar. Vilken konfirmerad person som helst, man eller kvinna, må utföra nöddop, i rent vatten och i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Jag hoppades, sensationslysten som alltid, att någon gång få göra det själv. Senare har jag fått veta, att nöddopet av ett litet dödsdömt barn (liksom dagens sed att skyndsamt hämta ut ett personnummer) kan vara en viktig händelse för föräldrarna, och efteråt hjälpa dem i deras sorgearbete.

I mitt hem dementerades inte dogmen om de odöpta barnen. Den officiella förklaringen var, att Gud binder oss vid dopet, men inte sig själv. Han kunde alltid bryta mot sina egna regler och - rättvist eller inte - släppa in en liten odöpt spädbarnssjäl till himlen. Men faktum kvarstod: Antingen betydde dopet någonting, och då var teorin fruktansvärt grym, eller också betydde det ingenting, och då behövde man inte ta det på allvar.

Kyrkotagning

Spädbarn hade mammor också. Enligt Mose lag var kvinnorna orena i fyrtio dagar efter förlossningen av en pojke, och åttio dagar efter en flicka. Därefter skulle modern offra ett årsgammalt lamm som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndoffer (3 Mos. 13). Hon måste väl ha syndat, för annars kunde hon väl inte ha fått något barn?

Svenska Kyrkan var mjäkigare, men hade en ritual för kyrkotagning. Akten kunde äga rum fyrtio dagar efter förlossningen. Det offrades inga lamm, och inga synder påpekades, utan man tackade för lyckligen genomgångna vedermödor och faror, och för det nytända livet. Mannen skulle kanske tacka för att samlivet kunde återupptas. Möjligen var kyrkotagning en gång obligatorisk, innan kvinnan åter fick åtnjuta Herrens Heliga Nattvard. Kvinnosaksrörelsen motsatte sig seden, och den hade kommit ur bruk före min barndom. Då biskopen ville ha statistik för sin visitation av Haga församling framkom, att ritualen sedan sist hade använts sex gånger, vilket var min Mammas kyrkotagningar plus en till.

Mitt sista dop

Mitt sista dopbarn. Foto: Författaren 1972

Vår yngste son var nyfödd. Jag ville ha fest med några vänner och släktingar, inklusive föräldrarna till oss båda. Jag var 32 år och hade släppt mina kontakter med kyrkan. Jag var i samvetsnöd. Jag ville inte ha någon konflikt med Pappa, så Britta och jag bestämde: Pappa fick döpa, men inte hålla tal i kyrkan eller göra någonting annat utöver ritualen.

Jag hämtade mina svärföräldrar. Sara, 6 år, förmanade dem att inte svära när farfar och farmor hörde på, och angav konkreta exempel på vad de inte fick säga. När vi samlades i kyrkan för dopet protesterade jag, eftersom prästen Lars-Åke Lundberg (som skrivit Guds kärlek är som stranden och som gräset) gick före med ett kors och ville ha med mig i en procession. Pappa läste ceremonin utantill. Han visste, att det var det sista barnbarnet han fick döpa. Rösten bröt sig. Dopvattnet blev inget vanligt vatten. Det var helgat av den gamle tyrannens tårar.

Dop är vackra. Dopfunt från 1600-talet i Österåkers kyrkas kor. Foto: Författaren 1994

Föregående Nästa Innehåll Beställ