Välsignelsens
kalk på hans heliga bord Foto: Göran Sandström
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Välsignelsens
kalk på hans heliga bord Foto: Göran Sandström
I nattvarden kommer de trogna så nära Herren de
kan komma. I varm gemenskap får de på ett mystiskt
sätt del av Jesu kött och blod. För mig förstördes
glädjen av lärofrågor och av fruktan att gå
ovärdig till Herrens bord.
Liturgi var roligare än predikan. Den bästa liturgin fanns i högmässa med nattvardsgång.
Nattvarden var sällsynt, dramatisk, övergick från syndasorg till glädje, och växlade mellan sång och tal. Musiken till lovsägelsen var enkel och anslående, före införandet av konstig gregorianik. Efter läsningen av en bön, de allvarliga instiftelseorden och Fader vår kom Pappas bravurnummer. Prästen skulle, utan att ha fått ton, sjunga Herrens frid vare med eder! På eder kom orgeln in, och då lät det mer eller mindre falskt, utom för Pappa. Han hade absolut gehör och träffade alltid prick. Ackorden lät rena, och vi kunde utan störande dissonanser instämma i O Guds Lamm.
Barn fick inte gå till nattvarden. Före konfirmationen gladde jag mig i stället åt psalmerna. Den långa kön av nattvardsgäster gjorde inte akten långtråkig. Vi fick sjunga många sällsynta verser, med avbrott för att inte ovördsamt falla prästen i talet. Intensiva känslor fanns i både texter och ljuvliga melodier: den sött smekande O Jesu än de dina, den nästan lättsinniga tretakten i Jesus Kristus är vår hälsa, den långa och logiska Wallinpsalmen Vad röst vad ljuvlig röst jag hör, den allvarliga triumfen tillsammans med Kerubim och Serafim i avslutningspsalmen Dig vare lov och pris o Krist, och den snabba och effektivt dramatiska Gud, vår lösta tunga, där till och med jag kunde hoppas på något gott efter den stora domen.
Efter konfirmationen fick jag själv gå fram till Herrens bord, stel och allvarlig, som jag sett de andra göra, utan att låtsas om att jag kände dem jag mötte.
När jag lämnade kyrkan, hade jag Kristus inom mig. Det skulle sporra mig. Veckan efter skulle bli bättre. Jag gick hem, spänningen var bortblåst, och vi kunde, litet försenade, ägna oss åt söndagens nöjen.
Men allt var inte stelhet, allvar och föresatser. Till nådebordet
kom små människor, uppfyllda av något mycket
större. Alla hade erkänt sina synder. De andra hade
ingen anledning att se ner på mig. Här skilde inga
sociala skrankor. Ringen var bara halv. På andra sidan firade
man den stora nattvarden i himmelen. Eja vore vi där!
Nattvarden hade sin teologi. Med min vanliga hållning, som gjorde alla känslomässiga problem till intellektuella, sög jag åt mig teorin.
Katolikerna trodde, att brödet och vinet verkligen förvandlades till Jesu lekamen och blod. Några konsekvenser: Jesu kropp fick inte blandas med vanlig mat i magen. Man måste fasta före nattvarden. Dumma och oheliga lekmän och lekkvinnor fick inte dricka vinet, för de kunde slarva och spilla ut någon droppe av Jesu dyra blod. Prästen måste tömma kalken, skölja med vatten och dricka upp diskvattnet. Ytterligare rengöring av kalken skulle företas i en särskild vask, vars avlopp mynnade i vigd jord under kyrkan.
Eftersom Jesus var kroppsligen närvarande, måste alla falla på knä och korsa sig när prästen lyfte kalken. Brödet och vinet kunde tyvärr inte tala. Någon måste representera Kristus, och det skulle vara en enda präst, givetvis en man. Han skulle vara finare klädd än den andre prästen, som bara assisterade.
Nattvarden blev giltig genom den apostoliska successionen, den obrutna kedja av välsignande händer, som gick från prästvigning till prästvigning, ända från Jesus själv. Kyrkor utanför denna kedja fick inte förvalta sakramenten. Svenska Kyrkan hade turen att vara med.
Hur prästerna höll händerna under välsignelsen var viktigt. I 40-talets Göteborg stod de bara rätt upp och ner med knäppta händer. Katolikerna hade också här en genomtänkt teori: En diakon skulle välsigna med båda händerna utsträckta, en vanlig präst med en flat hand, men för biskopar och däröver räckte det med två fingrar. Heligheten och kraften hos de befordrade var så stor, att denna lilla gest räckte för allt folket.
Prästens ställning markerades också genom färgen på kläderna: svart för meniga präster, violett för biskopar, och rött för kardinaler. Svenska Kyrkan hänger med så gott den kan: Förr hade biskopen ett gyllene kors på magen över den vanliga prästrocken, nu bär han en violett haklapp under rundkragen. Att antalet tända ljus på katolska altare bestämdes av prästens rang, visste jag däremot inte. Mycket sådant liturgiskt finlir försvann vid Vatikankonciliet 1964.
Intresset att framhäva rangordningen mellan Ordets tjänare är oförändrat. November 1993 skickades Kyrkans Tidning ut i massupplaga, för att missionera bland Sveriges nya hedningar. Redaktören använde tillfället att informera om kyrklig klädsel. Artikeln illustrerades rikligt, med en snygg kvinnlig pastorsadjunkt som fotomodell. Man fick veta, vilka böner som läses när prästen tar på ett visst plagg, och hur olika en stola bäres av diakoner, meniga präster och biskopar.
De högkyrkliga började vinna anhängare under min barndom. De införde flera katolska tankar och seder. Pappa drogs till katolicismen. En gång hade han fått audiens hos påven. Pappa tyckte nog, att teorierna var skojiga, konsekventa och genomtänkta. Han införde den särskilda avloppsledningen för överblivet nattvardsvin i samband med en tillbyggnad av Hagakyrkan, men tillämpade varken elevation eller fasta före Måltiden. Inte heller avspeglade Hagaprästernas mode de högkyrkliga tankarna om att representera Kristus. Båda prästerna hade under högmässan likadana mässkrudar i den adekvata liturgiska färgen. Under övriga gudstjänster och förrättningar bar de däremot, liksom ämbetsbröderna på landet alltid gjorde, svart prästrock med den vita 11:an och svart slängkappa.
Pappa blev kvar inom lutherdomen på grund av några katolska dogmer: Marie himmelsfärd, transubstiationsläran, men kanske mest för påvens ofelbarhet. Han tänkte för mycket själv för att blint underkasta sig en auktoritet.
Mamma läste Topelius' Fältskärns berättelser med oss. Den boken har påverkat svenskarnas syn på katoliker under många generationer. Känd är historien om den falske jesuiten Hieronymus, som försökte mörda hjältekonungen Gustav II Adolf med en kula, gjuten av guld från en helgonbild, och med en skarpslipad dolk, dold under Frälsarens bild i ett krucifix.
Carl Larsson: Den lömske pater Hieronymus vill döda Gustav Adolf med böner och en kula, stöpt av guld från jungfru Marias mantel. Var alla katoliker sådana?
Men det var inte historisk propaganda som övertygade Mamma. Hon hade varit ute i världen och klarat sig själv. Hon var utbildad flickskollärarinna, hade undervisat och varit med om en strejk. Efter det blev hon ungdomssekreterare i ärkestiftet, med lägre lön. Hon åkte hästskjuts ensam två mil genom en mörk skog utan gårdar. När ett möte drog mycket folk och flyttades till en kyrka, stod hon i predikstolen, långt före kvinnopräststriden. Hon blev missionär, med ännu lägre lön. Hon tyckte, att de teologiska striderna i 50-talets Göteborg var stormar i vattenglas. Offentligt kunde hon ingenting säga, av fruktan att vara illojal mot Pappa. Hennes oppositionella uppfattningar kom fram under våra enkla kvällsmåltider. Mellan skål och vägg tyckte hon, att prästernas liturgiska modenycker var löjliga påhitt av omogna pojkar.
Jag har inte mycket att tillfoga. Liturgins detaljer är utformade av folk som haft alldeles för litet att göra. Sådant hinner man bara med i ett kloster, med gott om tid och ordnad finansiering, men inte i en rörig barnfamilj eller i ett företag med krav på lönsamhet och effektivitet.
Mest skräms jag av kyrkans hierarki, som följer med in i det allra heligaste. Visserligen bestäms alltid en hackordning i alla organisationer och grupper, från sandlådan och uppåt. Symbolerna för medlemmarnas ställning är ibland värdefulla, men ofta löjligt små. Vi har alla sett dem i yrkeslivet: små pinnar och stjärnor på uniformer, ett litet större skrivbord, en matta med eller utan frans på tjänsterummet, en extra kontorsmodul.
Ändå förvånas jag över katolska kyrkans maktstruktur med små symboler överallt: biskoparnas violetta kläder, välsignande fingrar och ljus på altaret. Det är anmärkningsvärt att göra tecknet på Guds Sons offerdöd till en gradbeteckning. Alltsammans är mycket långt från prästvigningens förmaning Uppträden icke som herrar över edra församlingar, eller Mästarens tvagning av elevernas fötter. När maktdemonstrationen kommer in i gudstjänsten, är det snudd på hädelse.
De frikyrkliga hade en mer avspänd syn. Från början fick vem som helst fira nattvard. I uppror mot överheten samlades man i sitt eget kök och firade åminnelsen av Jesu död. Man gjorde det så vackert och högtidligt som resurserna medgav. Fast jag har inga illusioner om att fria initiativ förekom i någon större utsträckning i Pingstvännernas stora Smyrnakyrka, ty förr eller senare kommer maktmänniskor och tar för sig.
Min barnsliga föreställning var alltså, att katolikerna var vidskepliga, överdrivna och auktoritära, medan frimicklarna var lättsinniga och dumma. Svenska Kyrkan var den enda som hade rätt. Därför fick vi inte gå till något annat nattvardsbord. Då skulle vi acceptera fiendens (kanske till och med Själafiendens, djävulens) teologiska felaktigheter och äta och dricka en dom över oss. Även när vi ödmjukt nalkades Den Gode Herden, i medvetande om egna brister, tillsammans med alla trogna i alla tider - så gällde det att hålla sig på sin kant.
Sedan dess har allvarliga förhandlare, under trycket av vikande
marknadsandelar, kommit fram till en uppgörelse på
denna punkt. För mig spelar det inte längre någon
roll.
Den som nu på ett ovärdigt sätt
äter detta bröd eller dricker Herrens kalk,
han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
Pröve då människa sig själv,
och äte så av brödet och dricke av kalken.
Ty den som äter och dricker,
utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen
och annan spis,
han äter och dricker en dom över sig.
1 Kor. 11:27 - 29
Nattvarden var helig, nattvarden var farlig. Faran att gå ovärdigt till Herrens bord överskuggade allt annat. Syndfri kunde man aldrig bli, men man måste inse, bekänna och ångra sina synder. Så vi sjöng på ett nästan lekfullt sätt under Måltiden:
Därför ömt din nöd begrunda
Och sen tvivla ingalunda,
Att hans nådeord är sant;
Du finner här dess underpant.
Sv. ps. 188:7
I beredelsen inför nattvarden ingick bikten, om man skulle tro psalmboken. Men det fanns ingen att bikta sig för! Jag hade aldrig hört talas om någon som biktade sig. Att fråga Pappa om bikt var uteslutet. Jag visste, att han var oförstående, dömande och allmänt omöjlig att tala med. Alltså var jag ensam med mina synder. Hur länge skulle jag tänka över dem? Vad krävdes?
En svårighet med beredelsen var att aldrig vara ensam. Hur skulle jag kunna bekänna i fred, om jag inte ens kunde mumla något för mig själv? Pers beredelse verkade däremot oklanderlig.
I konfirmationsundervisningen fick jag lära mig fem ändamål
med nattvarden:
När kommunionen så småningom blev rutin, satt jag därför på mitt rum en stund före gudstjänsten, ensam och rädd, och grunnade över att nattvarden var en glädjehögtid.
Frimärken är i sig meningslösa och inte särskilt vackra. Somliga av dem är sällsynta och svåra att få tag på, och blir då dyra och eftertraktade. Något liknande gällde nattvarden. Därför måste nattvarden ransoneras. Det naturliga på Västkusten var högst en gång i månaden.
Skulle jag gå till nattvarden eller inte? Vad skulle de
andra säga? Det var knepigt. Om jag inte gick fram, kunde
de tro, att jag hade gjort något förfärligt syndigt,
eller mera sannolikt, att jag började bli likgiltig och världslig.
Om jag å andra sidan mottog sakramentet, så skulle
de förstå, att jag inte hade berett mig ordentligt,
och alltså åt och drack en dom över mig. Inga
frågor ställdes öppet, men de kunde ha
kommit. Faran att jag skulle göra bort mig, att syskon och
föräldrar skulle ställa besvärliga frågor,
och att jag för evigt skulle bli bunden i synden, allt detta
tog bort glädjen. Kvar var teori och rutin.
De liberala teologerna var lättsinniga. Syndakänslan behövdes inte, bikten kunde avvaras, nattvarden fick firas ofta. De rättrogna schartauanerna tyckte, att det var fusk. Så roligt fick man bara inte ha. Det kunde få förfärliga följder. Jag mötte de gladare tankarna helt oförberedd.
I söndagsskolan hade Pappa befordrat mig från mönsterelev till lärare. Det var fel av mig att ta jobbet. Det innebar extra arbete, som inte ledde någon vart. Jag hade mina tvivel redan då och kände samvetsbetänkligheter mot att undervisa.
Jag tänkte igenom mina lektioner i vånda under natten till söndag. Bibeltexterna kunde jag utantill, men jag visste inte hur jag skulle berätta dem. Lektionerna skulle med jämna mellanrum avbrytas med frågor. Eleverna lärde sig snart att i de allra flesta fallen svara antingen Gud eller Jesus. Under kursen hade jag lärt mig att undvika svåra ord eller fråga om barnen begrep dem. "Soldaterna bespottade Jesus", sade jag. "Vad betyder bespotta?" - "De giggade på honom", fick jag höra.
Lektionerna var ingen framgång. Stackars pojkar, som fick så trist undervisning, stackars Haga söndagsskola, som förlorade elever, och stackars mig, som ensam fick våndas och arbeta mot bättre vetande. Jag fruktade inspektion.
På något sätt nådde informationen ändå fram. I alla fall bestämde Pappa sig för att kosta på mig utbildning. Jag skulle gå en tre veckors söndagsskollärarkurs på Svenska Kyrkans Lekmannaskola i Sigtuna.
Det var som högsta vinsten. Även denna sommar skulle jag komma hemifrån alldeles gratis i tre veckor och vara tillsammans med andra ungdomar.
Kursen presenterade en teologisk helhetssyn med ljusare färger än Pappas. Dessutom fick jag lära mig elementär pedagogik och bruk av flanellografen, vilken inte förekommit tidigare i Haga söndagsskola. Detta hjälpmedel var väl utrustat, med palmer och åsnor och lärjungar och Jesusar i glada färger med flanell på baksidan, som fästes på ett underlag av enfärgad flanell. Figurerna sattes dit efter hand som framställningen fortskred. Jag fick också lära mig att rita enkla streckgubbar för svarta tavlan.
(Det var faktiskt en mer ambitiös pedagogisk utbildning än jag någonsin fick på mitt första jobb, Lunds Universitets Matematiska Institution. Där undervisade jag ändå i 9 år. Som introduktion dit fick jag en fem sidors stencil, som förutom några tekniska finesser innehöll råden: Man kan inte lära sig att bli en bra lärare. Somliga har charm och utstrålning, andra har det inte. För övrigt skall ni forska, och sköta undervisningen med vänster hand. Men ni får inte bli helt usla lärare. Tala högt och tydligt, vänd er mot eleverna, skriv läsligt, och skym inte det ni har skrivit. Läraren skall inte av sin ungdom och oerfarenhet förledas att tro, att beröm från honom inte uppskattas.
Med detta som grund fick jag möta min första klass. Jag var tafatt, oerfaren och värnlös, så en av eleverna blev min fru.)
Fritiden var
ännu bättre. En kväll stod klassen i ring runt
midsommarstången och sjöng Härlig är jorden.
Och visst var det härligt att hålla en flicka i handen,
långt hemifrån under årets kortaste natt. Inte
visste jag, att en flickas hand var så liten, så varm
och så mjuk. Jag frågade henne, om det inte var synd
att dansa ringlekar dagen före en nattvardsgång, för
då kunde man inte bikta sig och bli värdig och väl
beredd. Hon svarade, att för den rene var allting rent, och
att hon med glädje skulle dansa hela natten och sedan gå
direkt till nattvarden. Jag lyssnade chockerad, och gick hem för
att kunna begå Jesu åminnelse nästa förmiddag.
Med den inställningen fick jag naturligtvis inte hålla henne i handen fler gånger. Jag gick ned till ett andaktsrum i skolan och föll på knä vid altaret. Jag bad om förlåtelse för mina begärelser och för att jag kände avund mot honom som tagit flickan ifrån mig, tackade för att Gud hade styrt allt till det bästa, och bad om hjälp att komma över sorgen.
Detta kunde inte undgå en intresserad iakttagare. En kväll föreslog en präst att vi skulle träffas. Jag förstod att det var viktigt och gick till hans rum. När jag kom dit, hade han försökt göra den sterila miljön litet mysigare genom att sätta lampan under bordet. Han låg på sängen och förklarade för mig hur det var i Johannesevangeliet, när Jesus låg till bords under den sista måltiden med lärjungen som han älskade, och att älskade betydde något mycket konkret. Han förklarade, varför Jesus hade levat så, och att folk hade begripit detta ända sedan den tiden.
Jag flydde i förskräckelse innan det hänt något,
talade inte ett ord om saken på 10 år, och läste
allt jag kom över om homosexualitet.
Symbolhandlingar är nödvändiga för att uttrycka starka och sanna känslor, men de blir meningslösa, när känslorna inte finns. Som vuxen har jag varit medlem i en organisation som hade vissa likheter med Svenska Kyrkan, i fråga om obligatoriskt medlemsskap, sammanblandning med statsmakten och tusenfalt förrådda ideal om alla människors lika värde - Arbetarepartiet Socialdemokraterna. På deras möten tar man grannen i handen och lyfter händerna under refrängen till Internationalen. Ibland värmer det mig. Ofta tänker jag i stället på sångens usla framförande, dåliga poesi och inaktuella text, hur partiets ledare fifflar och skor sig på medlemmars och skattebetalares bekostnad, och hur de aktiva i kommunen är som hund och katt. Den varma gemenskapen i handtryckningen svalnar.
Nattvarden kunde vara något okomplicerat: att träffas
högtidligt, att påminna varandra om vår älskade
Jesus, att tänka på våra bröder och systrar
i alla länder och tider, att dela en stilla stund med vacker
musik. Tanken var vacker, men vad hjälpte det? Vad gav nattvarden
i verkligheten? Vad betydde den för mig? Jag summerar mina
erfarenheter av Altarets sakrament:
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |