Bedjande
händer
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Bedjande
händer
Bönen är det viktigaste uttrycket för kristet
liv. Jesus lärde sina lärjungar att bedja förtroligt
till den himmelske Fadern. Min bön var oftast tom och tråkig,
och alltid obesvarad.
Välsignat är det hem förvisst,
Som har sitt allt i Jesus Krist.
Där han ej är, är världen tom,
Där han ej bor, är fattigdom.
Välsignat är den hemmets härd,
Där bönens helga offergärd
Som rökelse mot höjden går
Och Herren Gud tillbedjan får.
Sv. ps. 482:1, 4
Jag var sju, åtta år. Hela familjen satt i Stora Rummet. Vi höll kvällsandakt och läste ett kapitel ur Bibeln. Alla skulle vara aktiva. Vi turades om att läsa var sin vers. Det var nervöst. Jag läste sämst. Det gällde att räkna ut vilken vers jag skulle få, så jag hann läsa igenom den innan. Jag knagglade mig igenom texten. Pappa rättade mitt uttal av svåra ord, men var tolerant och uppmuntrande.
Vi skulle bedja morgon och kväll, privat och vid husandakterna. Vi skulle be bordsbön före och efter maten. I kyrkan skulle vi be vid upprepade tillfällen, och åkalla Guds namn i all nöd, bedja, tacka och lova (Lilla katekesen, andra budet).
Under skoltiden blev det sämre. Pappa kom in kvart i sju på morgonen och väckte oss alla. Han öppnade dörrarna till Eskil två rum bort, satte sig mellan pojkrummet och flickrummet och läste morgonandakten. Per hade stigit upp, var påklädd och satt ordentligt på en stol. Vi andra låg. Ju längre tiden gick, desto bättre sov jag under läsningen. Pappa måste ha vetat om det, men han fortsatte i alla fall. Det måste hållas morgonandakt i ett prästhem.
Husandakterna var olika, beroende på tiden på året, hur stora barnen var och hur mycket Pappa orkade kämpa. På grund av läxläsning och syföreningar försvann husandakten på vinterkvällarna så tidigt jag kan minnas, vilket vållade mina föräldrar och även mig dåligt samvete. På somrarna däremot rådde exemplarisk ordning.
Vår husandakt bestod av någon fast bön, ett kapitel ur Bibeln, någon betraktelse, Fader vår och välsignelsen, men inte psalmsång, för Eskil och Cecilia sjöng inte rent, och inte heller Mamma, vilket jag hade sagt till henne som mycket liten, medan hon badade mig, till hennes stora sorg.
Husandakterna skulle kompletteras med privat morgon- och aftonbön efter samma mönster. Detta skulle i princip ske morgon och kväll. På somrarna var det besvärligt att komma till. Det fanns ingen fast ordning på morgonen, och det var trångt. Såg någon att jag bad, var det inte bra. Man kunde tycka, att jag var en hycklande farisé, eller att jag bad för länge, för kort eller med bristande allvar. Men dagen hade inte riktigt börjat, förrän jag läst min egen morgonbön.
Kvällsandakt bad jag långt upp i 20-årsåldern.
På min byrå hade jag lagt duk, bibel, psalmbok och
andaktsbok som på ett altare. Det var min kära bönevrå,
som de frikyrkliga sjunger om. Där föll jag under tonåren
på knä och bad om förlåtelse, mer eller
mindre helhjärtat, när jag hade dukat under för
mina lustar och onanerat.
Matsalen,
där vi bett så många bordsböner. Foto: Ludvig
Block 1941
Innan vi satte oss att äta, skulle vi ställa oss bakom
stolen, knäppa händerna, läsa:
I Jesu namn till bords vi gå.
Välsigna Gud den mat vi få!
Amen.
och bocka eller niga till Amen. Efter maten skulle vi på
samma sätt rabbla:
För mat och dryck dig vare lov, o Gud!
Lär oss i tron att hålla dina bud!
Amen.
innan vi sprang iväg. Vid högtidligare tillfällen
- t.ex. vid representation med främmande talare i församlingen,
då Mamma bjöd på bredda smörgåsar,
och kanske även öl, som av damerna blandades med sockerdricka
- sjöngs den högtidligare bönen:
| I Jesu namn till bords vi gå,
Välsigna, Gud, den mat vi få, Och hägna med din milda hand I nåd vårt hem och fosterland. | För mat och dryck vi undfått här Dig vare pris, o Fader kär. Oss alla av det brödet giv, Som skänker världen evigt liv. |
Sv. ps. 484
Fastän Pappa kunde improvisera en basstämma till vilken koral som helst, så räckte inte musikaliteten i vårt hem till att sjunga bordsbönen fyrstämmigt, som min kusin lyckats genomföra i sitt hem.
När skulle bordsbön bes? I princip skulle den alltid komma före och efter mat, lika exakt som parenteser i ett programmeringsspråk. Man borde läsa från maten, om man tillfälligtvis lämnade bordet, och läsa till maten igen, då man kom tillbaka. Men behövdes bordsbön även till kaffe och kakor? Skulle man läsa för godis? Skulle även en sockerbit omslutas av en bordsbön? Svaret brukade vara nej. Jag förstod det så här: Kaffe och kakor var skadliga, för nervsystem, hjärta eller tänder, så dessa lyxartiklar var inte Guds gåvor utan fastmera djävulens verk. För dem skulle man inte tacka. Fast så sade jag aldrig till Mamma medan hon bakade.
Denna syn på livets lyx kan tyckas osannolikt negativ, men den styrks av en anekdot från generationen innan. Farfar satt i en tågkupé tillsammans med sina barn och åt ur en påse karameller. Han kunde inte sluta, och för att inte bli slav under sitt frosseri, så kastade han, till barnens förtret, ut den halvfulla påsen genom fönstret.
Bordsbönen blev svårare, när jag kom utanför
hemmet och började att äta i Bamba, som skolans barnbespisning
kallades i Göteborgstrakten. För min del hände
det i 14-årsåldern. Då gällde
Räds ej bekänna Kristi namn,
Om världen än det skyr ...
Sv. ps. 228:1
Det ringde i öronen på mig hur Petrus förnekade sin Herre och Mästare. Hela skoltiden ut böjde jag mitt huvud, knäppte mina händer och läste min ramsa, ibland så dolt jag kunde, men ofta demonstrativt stående vid bordet, modigt som Sven Duva, och ungefär lika klokt.
Bordsbönen skulle skapa en ram runt måltiden och tala om, att det som bjöds var Guds skänker, även om det råkade vara sönderkokt torsk eller vidbränd omelett, för Mamma var inte intresserad av matlagning eller annat hushållsarbete. Bönen gav en motivering att äta upp, för tänk så många negerbarn i Afrika som skulle vara glada och tacksamma för min mat! Det var synd mot Gud själv att slänga bort hans gåvor.
Det ansågs inte fint att tycka om god mat. Pappa erkände aldrig, att han gjorde det. Han sade sig aldrig komma ihåg vad han ätit på en fin middag. Frosseri var dödssynd.
Alkohol var inte totalförbjudet, (tänk vad toleranta och liberala vi var!) men förekom ytterst sparsamt. Den fick mig att tänka på de nergångna alkolholisterna som tiggde smörgåsar hos oss, snarare än på fest och glädje. Själv ansåg jag, att både öl och rödvin smakade förfärligt, och var påhitt av depraverade vuxna, vars smaklökar förstörts av ålder och måste retas av sådana vidrigheter. Dessutom var alkohol fruktansvärt dyrt. Det var ett omoraliskt slöseri att köpa champagne, när Pommac smakade precis lika gott. Säkerligen köptes alkohol bara för att det skulle vara fint - trodde jag.
Måltiderna skulle i princip vara tysta. Pappa tyckte inte om barntjafs. Jag vågade knappt viska: Snälla Mamma skicka smöret! utan att ha förvissat mig om att hon hade tid och skulle lägga märke till mig. Pappa talade ibland om att införa högläsning även under måltiderna, som i kloster, så att barnen skulle bli riktigt tysta. Mera på skämt föreslog han också, att högläsningen skulle ske på latin, vilket kunde bli en bra beredelse för vår framtida bana. Pappa behärskade i varierande utsträckning tyska, engelska, franska, latin, klassisk grekiska och hebreiska, och krävde något liknande av oss.
Främmande språk vid måltiderna var annars ingen nyhet för mig. När jag var späd, hade Mamma erfarenhet av amning och kunde sätta sig över den tidens expertråd om fyratimmarsintervall. Medan jag diade, brukade Mamma läsa och översätta direkt ifrån engelskan för alla barnen ur Nalle Puh, Alice i Underlandet eller Vattenbarnen. Hon hade gjort så sedan barnsben: När hennes lillasyster var rädd för att gå på utedasset, då det var mörkt och det fanns stora råttor på gården, hade Mamma gått med och suttit utanför med en lykta och översatt sagor direkt från franskan, och lillasyster bönföll henne att inte sluta. Lokalen spelar så liten roll för en förtroendefull och underhållande gemenskap.
Däremot saknades böner vid andra kroppsliga funktioner.
Judarna tackar för en god tömning av tarmen, men det
förekom inte hos oss. Jag fick aldrig lära mig någon
bön om fruktsamhet före samlaget, eller en tacksägelse
efteråt för Guds stora gåva.
Födelsedagen skulle helgas. För den fanns särskilda böner såväl i psalmboken som i Roos' bönbok. Våra årsdagar började inte med den världsliga sången Ja må han leva, utan med den fromma psalmen
Jag lyfter mina händer
Upp till Guds berg och hus,
Från dem han hjälpen sänder
Och skickar ut sitt ljus.
Mig Herren hjälp bejakar,
Som jord och himmel gjort;
Min bön han ej försakar,
Men skyddar mig alltfort.
Sv. ps. 306:1
Andakten var inte särskilt djup, för presenterna väntade. Det fanns ingenting att säga om dem, med tanke på vår ekonomiska situationen.
Pappa tyckte inte om födelsedagar. Han fick för mycket kaffe och kakor på andras kalas. För egen del tyckte han sämst om falska festtal. Han citerade med visst gillande en gammal uppfattning om födelsedagar: Bibeln nämnde dem endast på två ställen. Dels förbannade Job sin första födelsedag i ett helt kapitel som började: Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat" (Job 3:3), dels skildrades Herodes' födelsedag, då hans älskarinna och svägerska Herodias begärde och fick Johannes Döparens huvud på ett fat. En sådan fest kunde inte vara ett föredöme för goda kristna, som därför borde avstå från firande.
Därmed slapp mina föräldrar att ordna barnkalas. Pappa tyckte, att hans egen representation räckte, och Mamma orkade inte säga emot eller jobba med en sorts bjudningar till, utöver de obligatoriska. En enda gång var jag bjuden till en kamrats fest, men när vi inte bjöd igen, fick jag inte komma fler gånger. Med viss likgiltighet konstaterade Mamma, att jag passerade någon gräns - började skola, kom in på läroverk, konfirmerades, tog studenten - som var märkvärdig, när de äldre barnen överskred den. Vid behov inbjöds vuxna släktingar.
På namnsdagar sjöng man inte, men jubilaren fick ett långt paket Mariekex. För att lära mig generositet måste jag dela med mig. Jag skulle gå runt och bjuda de andra syskonen på lika många kex som jag själv tog. Fördelen med egen namnsdag bestod alltså i att välja tillfället då kexen skulle ätas, och att få högst fyra kex mer än någon annan. De äldre syskonen avbröt självmant seden utan att underrätta mig, så jag blev lurad under några år.
Firandet av mig verkade vara en plikt, som Mamma motvilligt utförde. Detta har haft sina följder. Till min skam erkänner jag, att jag omvänt och i efterhand har tillämpat bibelordet Med det mått som I mäten med, skall ock mätas åt eder (Matt. 7:2). Jag har motvilligt köpt presenter eller glömt dem helt. På högtidsdagar i min egen familj har jag omedvetet iscensatt gräl, som helt förstörde all äkta glädje. Att det var roligt att fira och firas begrep jag aldrig.
Min barndoms religiösa födelsedagsseder har inte lett
till något gott. Böner och fromma önskningar hjälper
inte, om de inte åtföljs av gärningar, präglade
av klokhet, kärlek och respekt.
Vad fick jag be om? Jag förstod mycket tidigt, att jag inte fick be Gud om ett nytt lok till modelljärnvägen, inte ens om det bara var uppvridbart.
Vem skulle jag be för? Mina syskon, som trakasserade mig? Mina föräldrar, som var så långt borta? Kamrater, som jag inte fick leka med? Jag kände inte för någon enda människa.
Skulle jag be för mig själv? Jag kunde inte formulera vad som fattades. Jag hade ingen att tala med, ingen att lita på. Hade jag berättat något hemskt för Mamma, så blev det pinsamma följder efteråt. Berättade jag för syskonen, riskerade jag hånskratt och skvaller för Mamma eller i värsta fall Pappa.
Svårt sjuka skulle ha förbön, men ingen i min omgivning var någonsin så illa däran. Men var ens en sådan bön korrekt? Det kunde vara Gud själv, som sände sjukdomen som en prövning. Skulle jag då avvända den? Vågade jag föreskriva, vad Gud skulle göra?
Martin Luther hade givit folket rätt att läsa, förstå och tolka Guds ord. Var och en skulle själv få förhandla med Gud utan hjälp av en hierarki av helgon. Men jag var omyndigförklarad. I relationen till Fadern fanns inte plats för eget omdöme. Jag fick vackert hålla mig till andras ramsor.
Långt senare började jag fatta. Det fanns en äkta bön, ett uttryck för mina innersta tankar, hjärtats samtal med Gud, själens rop på hjälp under ångest, begäran om bättring, en djup åstundan efter frid och längtan efter någonting helt annorlunda.
Men tyvärr var det för sent då. Jag hade mött
en annan teori, en vetenskapligt grundad psykiatri som förklarade
mycket mer än den religiösa bråten. Så kyrkan
miste mig.
---
Gud, låt vår bön av hjärtat gå
Och ej i blotta ord bestå!
Sv. ps. 333:6
Massor med bön med riktigt ämne räckte inte - det skulle också vara rätt form och rätt sinnelag.
Det yttre måste vara korrekt. Det var enkelt att vara tyst i kyrkan, och att böja huvudet mot psalmbokshyllan under bönerna. Knäfall var däremot en yttre form som bara betungade och störde, ett papistiskt påfund. Litet värre var att lära in tonfallen och lägga ansiktet i de rätta vecken. Detta kunde vara konstigt för utomstående. Jag äcklades av en kusins tillgjorda tonfall under hans psalmvers i husandakten.
Svårast var sinnelaget. Man skulle undvika rutin och meningslöst
rabblande - det var missbruk av Guds namn. Bönen fick aldrig
vara ett straff, som när katolikerna delade ut tio Pater
Noster och tio Ave Maria som botgöring. Men hur skulle sinnelaget
tämjas? Hur kunde jag lägga själen i de rätta
vecken under syndabekännelsen?
Skulle jag varje gång känna mig misslyckad och veta
mig vara värd att förkastas från ditt ansikte,
om du skulle så döma mig, som mina synder hava förtjänt?
Hur skulle jag ständigt känna den rätta förkrosselsen?
Gick vanans förbannelse att undvika? Kunde jag varje gång
mana fram ångest inför ett skriftermål eller
lycka under en nattvardsgång? Måste jag ideligen förvånas
över undret av att ha Jesu lekamen och blod inom mig? Hur
skulle jag någonsin kunna skilja på äkta och
låtsade känslor? Var det till slut möjligt att
känna någonting alls? Begrep någon enda människa,
att detta var ett problem?
Gud hör bön - det var väl självklart? Gud var allvetande. Han kunde läsa alla våra tankar - hemska tanke! Uttrycket Gud hör bön betydde däremot mera specifikt, att han noterade mina önskemål, ändrade sina planer, ruckade litet på naturlagarna för min skull, och gav mig något extra, just därför att jag har bett den bönen. Om, och i så fall hur, Gud kunde göra detta, grubblade jag över i samband med trons första artikel. Frågan var, om han ville.
Han kunde sända prövningar och låta dem fortgå. Jobs bok, spännande i början, bedrövlig i mitten, men otroligt lycklig i slutet, handlade om detta. Gud kunde ha en listig plan, om vilken jag ingenting begrep. I så fall sades det, att han ändå hade hört bönen, men struntat i att uppfylla den. Hur kunde jag veta, om bönen var Gudi behaglig, eller om den inte var det, och om han hade hört den eller ej? Om han hade hört den, vad hade jag i så fall för glädje av det?
Kunde Gud ändra på någonting? Kunde han bota en svårt cancersjuk människa, när läkarna förlorat allt hopp? Ingen i kyrkan vågade förneka det, men Mamma kollrade bort frågan genom att säga, att han gjorde under med läkarna som redskap. Något riktigt underverk hade inte hänt på bra länge, men möjligen hade sådant inträffat på Jesu tid.
Pingstvännerna trodde mera. De praktiserade handpåläggning, med farliga konsekvenser. För nästan friska eller psykosomatiskt sjuka var det inte så farligt. De kanske hade blivit bra i alla fall. Riktig sjuka patienter kunde däremot hindras att söka vanlig medicinsk hjälp, som hade kunnat rädda dem. De hopplösa fallen tyngdes av en extra börda. När de blev sämre, fick de höra, att det berodde på klentro, och att de med sina tvivel dessutom riskerade helvetet. De blev illa sedda i församlingen, eftersom de minskade undergörarens anseende. Mönstret går igen i Livets Ords framgångsteologi: Om Gud älskar dig, ger han dig pengar, och om du inte har pengar, är det ett tecken på att Gud inte älskar dig. Vart har Jesus, publikaners och syndares vän, tagit vägen?
Jag hade en schizofren vän, som verkligen trodde på Gud och änglar. Han betraktade bönen som något högst verkligt. När han hade bett till ärkeängeln Gabriel, så var det lika konkret och effektivt, som om han hade lagt in en skrivelse i ett viktigt ärende till rätt instans. Men när han tog medicin, så miste bönen sin kraft. Är alla religiösa antingen ohederliga, barnsliga, dumma eller galna?
Läran om bön och bönhörelse var inte uppmuntrande:
Man fick inte be om det man ville. När man bad om det man
inte kände för, skulle man låtsas att man kände
för det. Gud kunde möjligen lyssna på det man
bad om, men det kunde man aldrig få reda på. Om han
gjorde som jag bad, så var det ändå han som bestämde,
och bönen var därför meningslös. För
övrigt gjorde han nästan aldrig några under. De
som påstod något annat, var för det första
villolärare, för det andra bedragare, och för det
tredje orsaken till mycket lidande. Varför skulle jag be?
Hagakyrkan mot
öster 1951
Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Ps. 42:2
Här bryter jag Luthers disposition för ett tag, för att gå till Schartau. Nådemedlen, genom vilka Gud närmar sig de arma syndarna, är Ordet, dopet och nattvarden. Jag skall beskriva, hur Ordet delades ut.
Somliga gudstjänster minns jag med glädje, främst publiksuccéerna: högmässan första i advent, julbönen, julottan. Det var trångt, förväntansfullt, laddat. Psalmsången var mäktig. Många hörde Pappa. Efter adventshögmässan bjöd kyrkvärden, som ägde ett större bageri, på ett otroligt kafferep. Där fanns många rum, fina möbler, obegränsat med kakor och solosång, som andra tyckte var gräslig, men jag beundrade.
Ännu större höjdpunkter var prästvigningarna. Göteborgs domkyrka var stor och öppen och målad enbart i vitt och guld. Prästkandidaterna gick fram i anspråkslösa vita albor. Den djupa 32-fotsstämman fick hela kyrkan att vibrera. Latinet i körsången Veni Sancte Spiritus grep mig i sin obegriplighet, trots att Pappa hade lärt mig några ord. Biskopen gav allvarliga råd och förmaningar. De unga männen avlade sina löften med den stora räkenskapsdagen för ögonen. De äldre ämbetsbröderna trängdes för att nå fram med sina välsignande händer, som förde uppdraget och kraften vidare. De nyblivna prästerna tågade ut, klädda i granna mässkrudar.
Vissa predikningar har fastnat: Farbror Carl, biskopen, talade en passionspredikan i Fjärås över ämnet: Jesus i syndares händer och syndare i Jesu händer. Jag kan ha varit 7 år då, men jag minns ändå äktheten och direktheten i predikan. Hans efterträdare, biskop Bo Giertz, talade också engagerat med en sonor, känslomässig stämma, och en egendomlig värdighet, fastän han var mycket yngre än mina farbröder. Långt senare hörde jag en norsk präst som suttit i tyskt koncentrationsläger. Han talade om väsentligheter och hade ögon som såg rätt igenom mig. Jag litade på honom direkt. Jag har läst Luthers predikningar och Scrievers Själaskatt. Båda behandlade äkta mänskliga problem. Jag var övertygad, om att någonstans inom kristenheten fanns en äkta kärna.
Den schartauanska predikotraditionen levde ännu. Ordets säd skulle delas så, att sovande, väckta och benådade syndare skulle få var sina korn. Den rätte läraren skulle avgöra, i vilket stadium hans åhörare befann sig.
Jag minns mest, att predikan var lång, och formen: en inledning, följt av ett tyst Fader vår, eventuell textläsning, och sedan predikan med ordentligt tema, delad i tre delar, med var sin överskrift. Per, den duktige, fromme, ordentlige, intelligente, beundrade, hade en särskild talang: Han kunde stenografera, och tog med sitt block till aftonsången hos någon uppburen förkunnare.
Men hur logiskt, pålitligt, rörande och övertygande
dessa rätte lärare än talade, så var deras
predikan envägskommunikation. Jag fick aldrig komma till
tals.
Jag ville bli som Pappa. I mitt yrke har jag dragits till olika sidor av Pappas verksamhet. Jag har längtat efter att stå i en predikstol högt över en fulltalig menighet, se ner på människorna och komma med fördömande ord. Men jag var alltför hederlig för att välja detta som levebröd, och jag känner inte några som vill bli fördömda på det sättet. Jag är glad att jag inte tog den rollen.
Pappa förberedde sig ordentligt. Han skrev sina predikningar gående fram och tillbaka i sitt rum. Han läste mycket, och gick tillbaka till grundtexten för att få reda på den exakta betydelsen. Han slarvade inte och litade aldrig på inspirationen. Psalmerna valde han med omsorg ur ett stort register.
Jag vågade inte se Pappa i ögonen under predikan. Ibland tänkte jag: Vad står han där och ryter för? Det han säger angår mig inte!
Det var svårt att komma på något nytt varje söndag. Vilken källa skulle han ösa ur? Hans historiska lärdom passade inte i den fattiga församlingen. Han hade inte någon regelbunden mottagning med själavård, som kunde ge honom nya impulser. Han fick ta händelser ur familjelivet. Våra små lustigheter, eller än värre, våra allvarliga problem återberättades från predikstolen. Han nämnde oss inte vid namn, men vad hjälpte det? Vi fick sitta och skämmas. Han var en kåsör, som för att liva upp framställningen ställde ut sina egna barn till offentligt beskådande.
Någon gång kom förtäckta angrepp på socialdemokratisk materialism. Annars var politik tabu. Det var rimligt, eftersom hela folket, och inte enbart aktiva medlemmar och sponsorer, betalade Svenska Kyrkan. Men hans budskap om aktuella samhällsproblem blev tråkigt och utslätat, som ett uttalande av Karl XVI Gustav, fast jag medger, att Pappa var intelligentare.
Pappa beklagade avkristningen. Nutidsmänniskor var nästan ett skällsord, främst för deras bristande syndakänsla. Jag övertygades om, att ingenting var så bra som på Farfars tid. Allt blev bara sämre och sämre. På det förfärliga 50-talet var det knappast lönt att anstränga sig.
Pappa var resignerad. Han predikade, att man skulle verka där
man var satt, och inte längta efter grönare gräs
på andra sidan staketet:
Var och en förblive i den kallelse vari han var, när
han blev kallad.
Har du blivit kallad såsom träl, så låt
detta icke gå dig till sinnes;
om du än kunde bliva fri, så behåll hellre
din ställning.
1 Kor. 7:20 - 21
Detta gällde både arbete och tro. Man skulle icke övergiva sin församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed (Hebr 10:25), utan gå till närmaste kyrka.
Råden passade en besviken 65-åring, som skulle kämpa i sitt yrke till 70 års ålder, för att barnen skulle få utbildning. Men de var knappast det klokaste han kunde säga till en nyfiken tonåring, som skulle finna sin egen väg.
Pappa försvarade sig mot olika angrepp, jag visste inte riktigt vilka: Varför förnekar folk bönhörelsen, när de inte har bett själva? Varför tycker folk det är tråkigt i kyrkan, när de inte har varit där? Ni har väl inte tråkigt? (Jag berättade det sista för en före detta islamsk invandrare som kommenterade: Det är väl inte konstigt. I moskén gråter man. Mullorna vill bestämma, och vill ha folk som gråter.)
Men i Hagakyrkan blev det ingen debatt, för där fanns
inga motståndare. Till slut fanns det knappt några
anhängare heller.
Jag lärde mig en konstig svenska. Kyrkans språk använde
jag även till vardags. Jag var tre - fyra år, mådde
illa och hade kräkts. Mamma var finklädd och ropade
förgäves på assistans. Jag utropade:
Ack och ve, jag arme man!
Ingen finns, som hjälpa kan!
Språket i kyrkan var fantastiskt. Ett exempel ur den kortare kyrkobönen: Giv oss, av din faderliga nåd, vad vi för vårt uppehälle behöva, och stärk vår håg att, av de gåvor du förlänar, tjäna och bistå vår nästa. Jag kan hålla med i sak. Men att någon bara kom på att uttrycka sig så!
Redan som litet äldre tyckte jag, att kyrkans språk och begrepp var hopplöst föråldrade. Bönerna var för allmänna. Man bad för konungen och hans hus, men inte för statsminister Erlander, som ändå hade mer makt och behövde fler böner. Han var visserligen socialdemokrat, men man skulle be för sina ovänner!
Det blev konstigt när jag började skolan. Jag blev nästan tvåspråkig. Det var farligt att blanda ihop uttryckssätten. Använde jag Pappas språk i skolan, riskerade jag hånskratt eller rent av stryk. Om jag tog fram skolans språk hemma, skulle jag översköljas av rättelser och förmaningar att sluta svära. Men hemma var det ändå säkrast att vara tyst.
Pappa skrev verbens pluralformer på minsta vykort ända
till sin död 1978. Jag använde dem själv i mina
skoluppsatser, med lärarnas motvilliga medgivande, för
jag gjorde det konsekvent. Jag njöt av pronomenet I,
formerna Tackom och lovom Herren! och Sjungom studentens
lyckliga dag, och föraktade dem som inte begrep, utan
skrev Sjung om studentens lyckliga dag. Jag gladde mig
åt ackusativformen HERRAN, dativen HERRANOM,
och njöt särskilt av raden
Till Gud du visar vägen bäst,
Du som av Gud utgången äst.
Sv. ps. 133:6
så att verbet vara i presens blev på riktigt
fin gammal svenska:
| jag är du äst han är | vi ärom I ären de äro |
Detta kunde jag och inte mina klasskamrater. Jag var alltså mera bildad och bättre än de. Jag måste hålla med mina föräldrar, att bibelspråket var lätt. Så borde alla tala!
Mitt språk var gammalmodigt, inte bara på grund av mina föräldrars konservatism, utan också genom de långa generationerna. Jag föddes 1940, Pappa 1889, Farfar 1837, och farmors far 1789. Under tiden har svenskan utvecklats fort. Läser man något före Strindberg, så ligger stilen nära 1917 års bibelöversättning. Jag läste nyligen berättelser ur Folkskolans Läsebok från 1870, skrivna på rent bibelspråk. Kyrkan var alltså bara 50 år efter sin tid. Fast det räcker ju till.
Nu är jag trespråkig: Statistiska Centralbyrån har ett byråkratspråk, som inte duger utanför huset. Jag har kommit på ett enkelt sätt att underhålla folk: att blanda mina tre språk, kyrkans, byråkratens och stockholmarens, eller att använda dem vid fel tillfälle. Men hur mycket det än skulle glädja mina kamrater, så vågar jag aldrig säga I ären och ännu mindre du äst. En liten imperfekt konjunktiv, som vore eller möjligen finge, är det mesta jag kan smuggla från min barndoms kyrkospråk in i en statlig promemoria.
Det föråldrade språket har blivit det jag nyttjar
mest av min kyrkliga uppfostran. Jag använder det som en
kul grej.
Somliga psalmer var bra. Det var skönt att kunna dem utantill. Då gick det lätt att få fram känslorna. Man lärde sig psalmverser i skolan, söndagsskolan och konfirmationsundervisningen. Tekniken var inte svår: råplugg i en halvtimme med raderna en och en, två och två, fyra och fyra. Alla knep var tillåtna för memoreringen. Repetition morgonen efter befäste läxan. Jag kunde många psalmer utantill, fast givetvis inte alla, som kamraterna i en kyrkokör med liten repertoar fick för sig. Efter 1986, då den nya psalmboken kom, är den kunskapen värdelös.
Psalmsången var inte rolig. Det gick långsamt, fast snabbare än i början av 1800-talet, på Haeffners tid, då man skulle hålla minst tre, fyra sekunder på varje ton, för att det inte skulle låta lättsinnigt och ovärdigt. Rytmen var utslätad och bröts av pauser mellan fraserna. Då som nu var det glest mellan kyrkobesökarna. Somliga orkade inte upp till de högsta tonerna och hade så spända röster, att det gjorde ont i halsen bara att lyssna, medan de flesta inte sjöng alls.
Sången hade sina regler. En gång, när jag blev riktigt rörd, viskade Per till mig: Folk tittar på dig! Du sjunger för starkt! Jag skulle sjunga lagom, utslätat och tråkigt.
Några psalmer tyckte jag riktigt illa om, även om jag
inte sade så till någon människa. Jag var tvungen
att gå kvar i söndagsskolan till konfirmationen, när
alla andra hade tröttnat. Där var känslorna ännu
falskare än i högmässan: Inga barn hade känt
som de sjöng, utan någon vuxen hade sagt, att barn
borde känna så. Några av de värsta psalmerna
var När juldagsmorgon glimmar:
| Hur god du var som ville Till jorden komma ner. Nu ej i synd jag spille Min barndomsdagar mer. | Dig, Jesu vi behöva, Du käre barnavän. Jag vill ej mer bedröva Med synder dig igen. |
Betty Ehrenborg
och
Ett litet fattigt barn jag är,
Men glad jag är ändå:
Jag vet, min gode Fader kär
Bär omsorg om de små.
Sv. ps. 514:1
Sångerna framfördes av pipiga barnaröster. Sista delen av raden sjöngs på inandning. Alla stora intervall var falska, och många glissandon förekom. Jag ryser ännu vid tanken.
Elever i Haga söndagsskola på 40-talet
Jag tyckte inte om påtvingade känslor. Jag ville inte låtsas vara glad, om jag varken var glad eller hade någon vettig anledning att vara det. Därför hatade jag Otto Olssons Sions dotter, lyft din panna. Lovsånger brukar bli tråkiga. Ingen lovsång har blivit stor musik. Hur skulle den kunna bli det, när vi lever i en ond värld, där ingenting är perfekt, ingenting är fullkomligt och ingenting kan prisas oreserverat?
Glad och tacksam skulle man även vara i Som sådden
förnimmer:
För kraften och viljan, för stegets svikt,
För klara och stränga bud,
För jordisk gärning och jordisk plikt
Jag tackar dig, himlarnas Gud.
Sv. Ps. 458:1
Jag hade varken kraft, vilja eller svikt i steget. Buden var möjligen klara, men den omänskliga strängheten var inget att tacka för. Det moderna språket framhävde denna jord framför himlen, som var mitt enda hopp i allt elände. Jag sjöng psalmen i trött förtvivlan.
Sång och musik skulle vara till Guds ära. Postludiet var inte ett konsertstycke. Det hette utgångsmarsch, och skulle höja stämningen och hindra prat medan folket lämnade kyrkan.
Efter en kyrkokonsert applåderade man inte. Visserligen hade vaktmästarna byggt ett podium i koret, och kören vände ryggen åt altaret. Men kören i Bachs Matteuspassion spelade det enkla folket, som frågade efter Kristus, brudgummen, som offrades som ett lamm. Musiken var den obetydlige vägvisaren, som pekade på Kristus. Det var Honom vi skulle tänka på. Det ansågs hädiskt att som nu för tiden bortse från innehållet, bara lyssna till tonerna och applådera åt exekutörerna, som om bara de och publiken funnes i Herrens Hus.
Jag var 28 år. I Lunds domkyrka skulle jag som tack för
en underbar körturné i Tyskland överlämna
en bukett till kapellmästaren. Jag inledde mitt tal med att
det egentligen var orätt att förhärliga någon
människa i Guds tempel, men jag var ändå tvungen
att välja detta tillfälle att tacka för vad kören
fått uppleva av Bachs musik. Soli Deo gloria!
Högmässans ritual var egentligen bra. Det hände något hela tiden. Man reste sig och satte sig och sjöng med. Funderingarna hölls någorlunda på plats.
Predikan var värre. Då kunde tankarna flyga och fara. Jag måste göra mina läsare besvikna: Jag tänkte inte på flickor i kyrkan. Det var alltför förbjudet. Men det fanns annat.
Mest legitimt var att läsa psalmboken. Ritualer till sällsynta gudstjänster var intressanta. I En Liten Bönbok slukade jag Böner i dödens närhet, Trösteord när slutet närmar sig, Förbön för den som ligger för döden, Efter avsomnandet, När någon ligger på bår och När den döde bäres ut ur sorgehuset.
Oftast fäste jag mig vid triviala detaljer i kyrkans inredning. Ibland blev det längre utflykter. Vad skulle hända vid ett vulkanutbrott? Tänk om kyrkan fylldes med lava? Orkade jag hoppa mellan takkronorna, klänga mig fast i pelarna, och komma fram till nästa läktare?
Kyrkan på landet var byggd i enkel Karl Johans-stil. Den var ljus och vit, och hade rena linjer och plana väggar. Tankarna drogs till skolans geometri. Där ritade jag med dålig motorik teckningar i liten skala. Det var nätt och jämt att teoremen framgick av mina figurer. Kyrkans väggar påminde långt mera om Euklides plan. Men hur släta de än tycktes vara, visste jag, att de var knottriga, i varje fall av atomer. Först när jag kom till himlen, skulle jag få se de perfekta plan, som Euklides hade förutsatt i sina axiom.
Ett slag sökte jag medvetet upp ämnen att fundera på eller problem att lösa, för att isolera mig från vad prästen sade. Eskil planerade söndagens krigsspel under högmässan.
Alla dessa tankar var synd, skamliga att erkänna, endast möjliga att ta upp i bikten, men den existerade inte. Därför var de fritt flygande tankarna tabu. Ännu i dag känns de litet vågade.
Någon gång snuddade jag vid något ännu djärvare: Jag ville resa mig i bänken och säga emot. Jag skulle tydligt och klart protestera mot Pappa och tala för apostolisk fattigdom, djupare tro på de dödas uppståndelse, eller om prästerna som vår tids skriftlärde och fariséer. Församlingen skulle bäva, men ge mig rätt.
Det var dömt att misslyckas. Vad skulle jag egentligen säga? Hur visste jag, vad Pappa skulle säga, som jag kunde invända mot? När skulle jag komma in? Säkerligen skulle jag stamma och tystna, innan maktens redskap skulle gripa mig och föra mig hem. Ingenting är nytt under solen - inte heller mina funderingar. Pappa skulle ha motargumenten klara, innan han utmätte straffet och förklarade mig vansinnig. Jag gjorde aldrig skandal, men jag är glad och stolt, att jag ändå tänkte ställa till med något.
Ibland försökte och lyckades jag att lyssna på
prästens förkunnelse. Jag tog åt mig och anpassade
budskapet till mitt liv. Fast det blev bara värre. Jag sög
i mig allt det svåra, och kände mig ännu sämre
efteråt. Det skadade mig mer än den oförargliga
tankeflykten.
Gören eder intet bekymmer,
utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga
inför Gud,
genom åkallan och bön, med tacksägelse.
Fil. 4:6
Jag har varit orättvis, orättvis mot kristendomen, orättvis mot behovet av bön. Jag har tappat något väsentligt. Jesus själv varnar i bergspredikan för dem som står i gathörnen och ber. Han dömer ut tomma ord, och visar på det förtroliga samtalet med Fadern i den egna kammaren. Säg som det är, lägg fram din situation, ta med vad du tycker är viktigt, tala som till en förtrogen, be enkelt! Då öppnas ditt hjärta, och du får svar. Då ser du lösningar, och du får kraft att gå vidare. Så enkelt är det. Detta bekräftas av erfarenheten, om och om igen.
Detta måste läras ut. Barn måste regelbundet få en chans att vara stilla. Det är bra med en lugn stund morgon och kväll för att komma igång eller slappna av. Stillheten förstärks av musik. Det är inte fel att träffas kring detta någon gång.
Jag förstår, att man lär ut bönens konst.
Den fungerade inte för mig, därför att jag inte
hade någon att lita på. Men det är tragiskt,
att en enkel levnadsregel fuskades bort till en tidskrävande
börda, dålig teater och ett obegripligt dravel.
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |