| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
Åttonde budet
Vi skola frukta och älska Gud,
så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller
illa berykta vår nästa,
utan urskulda honom,
tänka och tala väl om honom
och tyda allt till det bästa.
Lilla katekesen
Vi skulle vara snälla. Det var inte snällt att baktala nästan. Vi skulle tala väl om alla. Fast det var inte lätt att tala väl om sin nästa, när nästan inte menade väl, utan faktiskt var elak och intrigant. Vi fick ljuga för att få henne bättre än hon var. Vi skulle vara stenhårda mot våra egna synder, men nästans svagheter borde vi förlåta, eller åtminstone ursäkta. Ibland blev det absurt: Vi kom med förklaringar, som ingen trodde på, och som gjorde saken etter värre.
Det var skada, för det är intressant att iaktta människors handlingar och analysera deras motiv. Det kan göras med både inlevelse och kärlek. Men eftersom människan var ond till sin natur, så var ens nästa också ond, och för övrigt var bara det onda roligt att prata om. Eftersom man inte fick tala ont om sin nästa, så fick man inte alls prata om henne.
Så tolkades det åttonde budet av Pappa, för Pappa
var, i motsats till Mamma, inte särskilt intresserad av människor,
om han ens kom ihåg vad de hette. Därför lärde
jag mig inte att bedöma folk.
Sådant skall edert tal vara, att ja är ja och nej
är nej.
Vad därutöver är, det är av ondo.
Matt. 5:37
Det åttonde budet förbjöd oss också att ljuga.
Att ljuga var fruktansvärt. Vi fick aldrig lämna en osann uppgift. Vi fick säga jag tror att ... eller den och den har sagt att ... eller jag har läst där och där att ... eller följande skäl talar för att ..., och då kunde vi ha fel, men om vi sade så är det, och det inte var så, så ljög man. Då var man opålitlig och inte värd fortsatt förtroende. Man borde sjunka genom golvet ända till expeditionen, för att inte säga grönsakslagret i källaren.
Pappas uppskattning av korrekta uppgifter höll i sig. Den fanns i hans dagböcker, som blev en samling oväsentliga fakta om vad familjen hade gjort. När jag fick jobb på Statistiska Centralbyrån skrev han och gratulerade mig att ha kommit till det statliga verk, som representerade den absoluta sanningen. Jag visste, hur mycket fel det fanns i verkets siffror, och kände väl till uttrycket Det finns tre slags lögn: Lögn, Förbannad lögn och Statistik. Pappa såg det annorlunda. Hade han samvetsgrant skickat iväg uppgifter om invånarna i Haga församling till SCB, och sett dem tryckta i oförändrat skick. Han var inte ensam om kraven på exakthet. En präst kunde ringa till Centralbyrån och säga, att verket glömt, att Jonas Petterson hade också dött före nyåret, och begära, att antalet döda i hans församling skulle korrigeras. Pappa hörde sig för om min ställning, och skrev i fortsättningen Byrådirektör Hans Block på alla brev till mig, för han kände inte till inflationen i titlar. Jag hade verkligen glatt honom, vilket var ovanligt.
Som barn trodde jag, att det fanns en objektiv sanning, och man kunde nå den genom logiska argument. I en hederlig debatt kunde man övertyga andra människor om sanningen. Om de inte lät sig övertygas, så berodde detta på, att de var antingen okunniga, ohederliga eller dumma.
Pappa manade oss patetiskt att inte undertrycka sanningen: Ni kan lita fullständigt på mig! Berätta för mig om allt som trycker er! Det var självklart att vi inte kunde göra det. Jag litade inte alls på honom. Den fulla sanningen om mig själv kunde aldrig sägas till någon annan. Inte heller skulle jag någonsin få reda på något väsentligt om någon annan människa.
Långt senare kom jag underfund med, att Pappas pedantiska ärlighet i smått förenades med en blindhet i stort. Sanningen om vår familj och dess problem, sanningen om kyrkan och dess svårigheter att nå ut, allt detta skulle slätas över eller förtigas. Det gick inte att säga, att kyrkan hade mist sitt grepp över folket, och att man måste fundera ut varför. Vi kunde inte påstå, att vi var rädda för, eller än mindre förbannade på Pappa, och gräla oss igenom det. Sådana sanningar skulle förnekas på olika sätt, genom lustiga skämt, avvärjande manövrer eller genom att envist fortsätta med tomma gudstjänstformer och meningslösa familjesamlingar.
Till detta kom en irriterande lögnaktighet i smått: att alltid säga tvärtom. Vi själva begrep på tonfallet vad som sades, men det var svårt för utomstående att uppfatta vad vi egentligen menade.
När Jesus stod inför rätta, kallade han sig för
Sanningens Konung. Pontius Pilatus frågade cyniskt: Vad
är sanning? (Joh. 18:38) och väntade inget svar.
Frågan är svår. Är det sanning att ge en
korrekt men meningslös uppgift om vädret för en
vecka sedan, eller om invånarantalet i fjärran stad,
och samtidigt komma med fullständigt vilseledande påståenden
om det egna privatlivet, eller vara ironisk, tills ingen vet vare
sig ut eller in? Framför den grundliga ärlighet, som
jag skolades i, växte en allt överskuggande livslögn.
Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra!
Ef. 4:25
Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning,
så att I kunnen stå emot på den onda dagen
och,
sedan I haven fullgjort allt,
behålla fältet.
Stån därför omgjordade kring edra länder
med sanningen.
Ef. 6:13 - 14
Sanningen skall göra eder fria.
Joh. 8:32
Min undertryckta vrede har fört mig vilse. Pappa var rakryggad. Han hade sagt sanningen under svåra förhållanden. Före och under andra världskriget hade han berättat om nazisternas ogärningar för sina tyskvänliga kolleger. Det var viktiga sanningar. De behövde sägas, och det hade kostat honom en del att uttala dem, bland annat några ämbetsbröders vänskap. Rakryggade människor behövs.
Det är inte många som hinner göra flera stora saker i livet. Efter kriget var Pappa gammal, och han behövdes inte på samma sätt. Han fick ägna sig åt mindre frågor, som Haga församlings fortbestånd.
Jag har svårt för lögner och lögnare. Jag blir ställd av en slipad politiker, som ljuger och förvränger mina uttalanden inför publik. Jag äcklas av bilförsäljaren, som vet precis hur långt han kan gå, och reflexmässigt lägger på lagom många procent åt det håll som gynnar honom. Jag begriper inte dem som säljer dåliga grejor, och klagar över hur dumma folk är, när de låter sig luras. Jag skakar på huvudet åt människor, som alltid förskönar och bättrar på, för att göra livet litet vackrare runt omkring sig och slippa ta i tu med besvärliga problem. Jag har svårt att förhandla med folk, när man aldrig kan lita på deras uppgifter. Jag kan inte förstå dem, som i alla lägen rättfärdigar en lögn för en tvivelaktig sak. Det är bekvämt att ha att göra med folk som alltid talar sanning och som man alltid kan lita på.
Vår uppfostran fick egendomliga konsekvenser: Dels blev vi dåliga på att ljuga - försäljare var ett otänkbart yrke för mig - och dels blev vi otillåtet naiva och dåliga att upptäcka lögner. Som kompensation blev vi dessemellan överdrivet misstänksamma.
För att över huvud taget kunna leva vidare har jag måst leta upp sanningen. Det har varit skönt att erkänna hur det var, slita sönder lögner som snärjt mig och gå framåt under mindre press.
Sanningen är komplicerad. Om man vill söka den, så måste man visa öppenhet och tolerans. Förtryck föder lögn, eller i varje fall ett fientligt tigande, vilket Pappa fick erfara. Den förtryckte måste inse, vem fienden är, och tala därefter. Pappas höga krav på sanning och min naivitet gjorde förtrycket värre.
Det är inte lätt att vara sanningssägare. Om man påtalar ett missbruk i en stor organisation, så får man fiender. Det ställer högre krav på en själv, krav som kan bli omöjliga att uppfylla. Utan vänner blir man ineffektiv, och man måste förr eller senare lämna arbetsplatsen. Då har den ärlige uppnått föga.
Sanningen kan vara svår att lämna och förfärlig att ta emot. Vilken grad av sanning behöver den människa jag pratar med? Hur undviker man att såra, när man pekar på obehagliga fakta? När och hur skall sanningen sägas, för att den skall skada minst? Hur gör man för att långsamt droppa in sanning i en lidande och förljugen människa?
När jag skriver om min barndom, tänker jag på Pilatus' svåra fråga. Jag försöker se saker från olika håll, men klarar det inte. Jag är inte fullständigt informerad. Även om jag visste mer, skulle berättelsen urarta till en oläslig och pedantisk avhandling. Jag målar en enda bild.
Jag måste komma med väsentligheter. Tiden och utrymmet begränsar antalet detaljer. Jag måste hela tiden redigera vad jag säger. Men även om jag valt lagom många och pedagogiskt upplysande detaljer, så återstår frågan om helheten är sann. Medvetna eller omedvetna val kan göra tavlan till en löjlig karikatyr, en glättig reklamplansch eller en nattsvart olycksbild. Vet jag själv, när jag talar sanning?
Frågan om sanningen i en bok måste till slut grundas på författarens goda vilja och läsarnas förtroende.
Budet om sanning behövs i en ond och lögnaktig värld.
Det är en bra, men otillräcklig vägvisare. Ändå
ledde det, liksom de övriga buden, mig till orimliga överkrav.
Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.
Nionde budet
Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru,
ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna,
ej heller till hans oxe eller hans åsna,
ej heller till något, som tillhör din nästa.
Tionde budet
Villigt vi försaka
Allt som är fåfängligt
Allt vad jorden har förgängligt ...
Sv. ps. 209:3
Nionde och tionde buden skärpte kraven. Inte nog med att man inte fick stjäla, man fick inte ens vara avundsjuk på kompisens leksakståg, semesterresa eller lägenhet. Inte bara samlag var synd, utan också att tycka, att grannfrun var söt.
I stället för att bara kriminalisera handlingen, så syndbelades också viljan och tankarna. Men det var värre än så. Dag och natt skulle man tänka på himmelen och själens frälsning. Denna världen var ett sken. Man levde här tillfälligt. Man fick inte fästa sig vid någonting här nere. Under hela fastan sjöng vi i folkligt dyster tretakt:
Min själ, du måste nu glömma
All världenes lusta snöd
Sv. ps. 71:1 - 2
Matthias Grünewald (1475 - 1528): Korsfästelsen. Hur kunde jag leka och vara glad, när Jesus hade lidit och dött för mina synder? Jag borde i stället ångra mig bittert.
Schartauanerna byggde på en pietistisk tradition. Bach, med sina tårfyllda texter om Jesu blod, och Heinrich Schütz, med trettioåriga krigets fasor i färskt minne, visste båda att världen var ond. Jesu lärjungar skulle vända sig bort från den onda verkligheten och meditera över Frälsarens lidande. I utbyte fick de känslan att vara Kristi brud, eller hoppet om den heliga Jungfruns särskilda tröst och förbön. Sunda drifter byttes mot inkrökta fantasier.
Jag kan förstå, hur trötta människor med pension och död i sikte kan tänka så, men skall man säga det till en liten pojke?
Fast hur skulle någon kunna låta bli, om han känner en sådan uppgivenhet? När mina barn var små, var min förtvivlan stor. Jag tog sånglektioner och sjöng dystra sånger ur Schuberts Winterreise. Hämningslöst och vackert beskrev jag en längtan att dö, och var lycklig, att jag inte var där ännu. Britta ville inte höra på, fast hon lät mig hållas. Barnen tyckte inte om min sång, precis som jag inte hade tyckt om kyrkans dystra budskap. Så förde jag mitt hemska arv vidare.
Som liten sörjde jag över, att jag inte hade Pappas allvarliga drag. Inte ens konfirmationskostymen kunde få mig dithän. Till slut fick jag se det som måste vara idealet.
Jag kom till sjukhuset, då Pappa hade dött. Mina syskon
hade lämnat rummet. Ljuset bredvid sängen var släckt.
Jag måste lyfta på lakanet själv, och fick för
första gången se en avliden. I Pappas stelnade drag
såg jag den fullständiga lydnaden inför nionde
och tionde buden, den perfekta värdigheten och världsfrånvändheten
i döden.
Jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud,
som hemsöker fädernas missgärning
på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
men som gör nåd med tusenden
när man älskar mig och håller mina bud.
2 Mos. 20:5 - 6
Jag föddes under andra världskriget. När det såg som värst ut, evakuerades min familj till Farbror Herders prästgård i Örby, nära Borås. Mamma var rädd att behöva föda mig i en skog.
Ingen kunde tvivla på människors ondska. Hitlers ogärningar och krigets fasor omgav vårt land. Hur skulle man förklara dem? Varför hade det hänt? Vad skulle barnen få veta?
Det sista var lättast att besvara. Lille Hans skulle ingenting höra. Det var bäst för honom att så vitt möjligt skonas från berättelser om lidande och död.
De vuxna funderade på, hur det onda tilläts ske. Fanns det ett kollektivt ansvar? Var alla tyskar medskyldiga, när så många hade röstat fram Hitler, så få försökt stoppa honom, och nästan ingen vågat sätta sig till motvärn? Hurdana hade bödlarna varit från början? Hade inte flera av dem varit goda familjefäder? Var gick gränsen mellan normalitet och brutalitet? Kunde vem som helst bli hur grym som helst, om omständigheterna var tillräckligt svåra?
Hur började det onda? Var och hur skulle man stoppa det? Kunde den, som var elak mot sina syskon eller klasskamrater som liten, starta ett krig, när han blev stor? Skulle man redan i barndomen ingripa med kraft?
Efter världskriget följde kallt krig och terrorbalans. Kommunismen hotade hela Europa. Ingen kunde inbilla sig, att det onda hade försvunnit. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende (Mark. 7:21 - 22).
Jag tolkade budskapet så här: Människan är av naturen ond. Läs bara tidningarna, så får ni se. Vem som helst kan bli hur ond som helst. Alltsedan Adams fall har vi en kollektiv skuld. Vår natur är fördärvad. När jag hatar och slåss, är det samma sorts synd, som om jag dödar en människa eller startar ett världskrig. Jag hade också gjort ont och brutit mot tio Guds bud.
För kristna gäller bara det personliga ansvaret. Enligt Mose lag fick däremot barnen bära fädernas missgärningar intill tredje och fjärde led. Jag var upprörd. Var Moses inte primitivt gammaltestamentlig? Senare har jag insett sanningen i detta, verifierad otaliga gånger i mitt och andras liv. Det onda arvet är inte rättvist, men verkligt.
Långt efteråt blev jag förälskad i Britta, som nu är min fru. Hon var rar och snäll. Under våra långa promenader förklarade jag för henne, att människan till sin natur var ond. Hon blev förvånad.
Synder kan delas in på många sätt. Katolikerna talade om de sju dödssynderna: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, likgiltighet. Om man dog i ett tillstånd av obekänd och icke ångrad dödssynd, så kom man till helvetet. Jag kände mig skyldig till alla dödssynder, utom möjligen likgiltigheten.
Högmodet var ursynden. Människan ville vara i Guds ställe. Människan hade plundrat kunskapens träd, vars frukter Gud skulle ha för sig själv. De skapade hade forskat i Skaparens hemligheter, och missbrukat dessa till giftgaser och atomklyvning. Komministern i Haga predikade ofta om den yttersta följden av människans synd, atombomben. Hitlers herrefolksidéer, grunden till hans förfärliga ogärningar och tidens namnlösa lidande, var rent högmod.
Högmodet fanns också hos mig. Folk tyckte illa om att jag var snorkig. En gång bad jag om fler tyskglosor i läxa, och var nära att få klassbånk. Detta kunde jag till nöds förstå. Men sedan blev det svårt. Hur skulle jag låta bli att vara stolt över mig själv, så bra som jag var? Fick jag inte vara nöjd? Fick jag inte glädjas åt att psalmverserna fastnade, att jag begrep grammatiken, att skolan var så lätt? Var jag högmodig när jag visste att jag var bäst, eller, för att vara riktigt ärlig, näst bäst? Jag ville tänka och tala själv, fastän jag var lillebror. Var det högmod att tänka? Var det högmod att vilja vara fri? I så fall var livet inte lockande.
Man kan göra mera fel genom att inte handla alls, än genom att handla galet. För mig blev det påståendet sten på börda. Först skrämde de mig till passivitet, eftersom allt jag gjorde ansågs dumt, och sedan klandrade de mig, för att jag inte tog några initiativ!
Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske
Fader är fullkomlig.
Matt. 5:48
Vårt kök var slitet och mörkt. Vi hade gasspis, för vilken alla hyste en berättigad respekt, eftersom stadsgasen var både giftig och explosiv. Spisen var utmärkt för att gjuta tennsoldater. Bland soporna fanns ibland en liten mus. Det fanns ett stort skafferi, och även kylskåp med frysfack. Efter kriget, när man kunde köpa grädde, lagade de stora barnen glass, som alltid skar sig.
Mamma var i köket när jag kom hem från skolan. Hon gillade inte att skala potatis eller rensa fisk, men hon tyckte om att berätta och prata, medan hon arbetade. Jag behövde inte göra någonting, bara vara där. På torsdag var det ärtor och plättar. Om ingen var hemma, åt jag mig nästan mätt på de kalla, uppsvällda ärtorna. Plättarna smakade bäst, när jag tog dem direkt från stekpannan. Det var egentligen förbjudet. Men under senare år tyckte Mamma, att det skulle bli förfärligt tomt, när inga barn längre knyckte plättar före maten.
I slutet på gymnasiet ville jag klara mig själv och inte be om hjälp. Men det gick fortare om Mamma hjälpte mig med de engelska glosorna. Strax efter klockan 9 på kvällen gav jag upp och gick till Mamma. Hon blev glad, men var trött och bad mig komma tidigare nästa gång. Jag kände, att jag var väldigt omtyckt.
I köket åt vi kvällsmat, som bestod av urvattnat te med smörgås av Nynäslimpa, eventuellt förgylld med torr herrgårdsost. Pappa var med en kort stund, och åt på stående fot. Vi övriga kunde dra ut länge på måltiden, och diskutera moraliska och filosofiska frågor. Det kunde gälla tankesynder, viljans frihet eller sinnelags- och resultatetik.
Vilket var viktigast, sinnelaget eller resultatet? Vi lutade åt sinnelaget, eftersom ändamålet med jordelivet var att producera själar till himmelen. Under en kvällsmat ställde vi frågan: Vilket är bäst moraliskt sett, när man hjälper en människa, om man tycker det är roligt eller om man inte tycker det är roligt? I första fallet innebar gärningen inget lidande, utan den gjordes bara för nöjes skull. I andra fallet var den en prestation, ett offer åt Gud. Å andra sidan var en glad hjälpare angenämare för den hjälpte, och sinnelaget motsvarade bättre vad Gud ville ha. Så nära helgelsen kunde jag nog aldrig komma.
Jag har ändrat mig. Jag vill hjälpa flyktingar in i det svenska samhället, och min insats har huvudsakligen bestått i att gå hem till dem och äta deras bästa mat. Luther formulerade paradoxen så: Goda gärningar göra inte en god man, men en god man gör goda gärningar.
Tankesynder var inte lika skadliga för omgivningen som andra synder. Å andra sidan bar tankesynder fröet till verksynder. De var en risk, en förutsättning för kommande synder i gärning. Luther hade sagt: Man kan inte hindra att en fågel flyger över ens huvud, men man kan hindra att den bygger bo i ens hår. Ord kunde såra djupt, och var då en grov synd.
Men under vårt amatörmässiga filosoferande låg en rädsla. Mitt sinne gick inte att kontrollera. Hur skulle det gå till? Ändå skrev Gud upp alla tankar i sina böcker - ett gräsligt intrång i den personliga integriteten! Gud skulle döma efter böckerna. Och eftersom ord kunde vara synd, och mina syskon när som helst kunde håna mig för allt jag sade, så blev jag dömd till blyghet och försagdhet.
Alla bar på synd genom arvet från Adam. Arvsynden födde verksynder redan hos små barn. Vem kunde undgå att lägga märke till det? Avunden visade sig redan då småsyskon föddes. Trots och olydnad kom så fort barnen kunde tala. Barnet behövde inte vara två år gammalt, innan ett syndigt Nej! eller Dumma dig! till den kärlekfulla modern kom över läpparna.
Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött,
bor icke något gott;
viljan är väl tillstädes hos mig,
men att göra det goda förmår jag icke.
Ja det goda, som jag vill gör jag icke;
men det onda som jag icke vill, det gör jag.
Rom. 7:18 - 19
Till en början verkade lagen lätt att följa. Det var enkelt att förneka allt utom Gud, låta bli att spotta efter svarta katter, inte svära, inte leka på söndag och lyda Pappa och Mamma, eller i varje fall inte trotsa dem öppet.
Sedan blev det svårare. Lagen föreskrev, att man skulle vara fullkomlig. I skolan innebar detta stora A i alla ämnen. Det var fortfarande teoretiskt möjligt, men hopplöst i praktiken. Sedan skärptes kraven. Jag kunde följa buden, om jag gjorde våld på mig själv som människa.
Det var förvirrande. Ingen sade, vad som var möjligt och vad som var omöjligt att leva efter. Ingen klargjorde skillnaden mellan mänsklig ofullkomlighet och verklig ondska. Jag skulle inte ha en chans till högfärd. Aldrig fick jag vara belåten.
Till slut blev det helt omöjligt i bud efter bud: Utan frigörelse från föräldrarna fanns ingen utveckling. Utan aggressioner försvann livslusten. Ett liv utan sexuella begärelser var omöjligt för normala unga människor, men en dyster verklighet för de klena gubbar som skrivit lagen och inte unnade andra att ha roligt. Utan en egen vrå att kämpa för kom ingen trygghet, utan chans att prata om folk vanns ingen människokännedom, och utan längtan efter människor och saker - vad fanns det kvar att leva för på denna jord?
Gick man utanför min lilla värld och mina små ofullkomligheter blev första huvudstycket än mer skrämmande. Andra världskriget hade just utkämpats, sex miljoner judar hade dödats, Hitler hade funnits, och Stalin levde fortfarande. Atombomben fungerade, hade använts och spreds till nya länder. Ondskan bodde hos alla. Alla var medskyldiga. Jag själv var ond, eftersom jag hade brutit mot alla Guds bud.
Ändå kan ondska förklaras. Människor blir onda, när de behandlats illa. Har de som barn fått sin ranson trygghet och kärlek, blir de i stället trygga och kärleksfulla. Omedvetna behov kan förklara irrationella handlingar. Det går att bli kvitt tvångsbeteenden. Nästa generation kan bli bättre. Något sådant fick jag inte höra.
Eftersom lagen var omöjlig att uppfylla, så fanns återlösningen, som behandlas i nästa huvudstycke. Moses skulle driva oss till Kristus med lagens piska. Vart skulle piskan föra mig?
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |