| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |
Du skall icke begå äktenskapsbrott.
Sjätte budet
I paradiset voro mannen och hans hustru nakna och blygdes icke för varandra (1 Mos. 2:25). Jag skymtar någonstans ett paradis, när jag fick vara naken tillsammans med små flickor, när vi alla var så små att det ingenting gjorde. Flickorna hade vackra underkläder av spetsar, och gick att prata med.
Jag var 5 år gammal. Hela familjen var på landet. Hunden Daisy, brun, vit och ganska stor, hade dött, gammal och sjuk. Hon sörjdes djupt av sin Matte, vår värdinna. Värdfolket skaffade en ny hund av samma ras. En dag kom den nya lilla Daisy. Alla satt i en ring på gården runt valpen, som sprang och hoppade från den ena till den andra. Alla klappade i händerna för att locka till sig hunden. Jag gjorde som de andra, men blev dödsförskräckt när jag fick henne i famnen.
Så har det varit för mig nästan hela livet. Jag har längtat efter närhet, men när jag fick värme och intimitet, blev jag lika dödsförskräckt, som när en yster valp slickade mig i ansiktet på en gårdsplan på landet.
I folkskolan fanns till min stora förvåning flickor. Mina klasskamrater var större än jag och visste mera. En gång ordnade de en expedition till flickornas omklädningsrum. Jag följde tvekande med, men jag hade inte hunnit över halva gymnastiksalen, förrän vi blev upptäckta. Jag undrade, hur jag skulle lägga upp mitt försvar. Jag hade ju inte sett något. Jag kunde också säga, att jag inte velat se någonting, att de andra hade tvingat mig, och jag bara hade följt efter. Jag trodde inte att det skulle gå hem, så jag sade inte ett ord, medan den gamla gymnastikfröken tog oss en och en, drog ner byxorna och gav oss smäll på stjärten.
En annan gång ville de stora pojkarna ha ett artistuppträdande i vårt omklädningsrum. Någon skulle dansa naken. Det var väl ingenting märkvärdigt, så det kunde jag göra. Ändå blev jag generad och drog mig ur, utan att ha väckt succé.
Grabbarna ville göra det grundligare. Det var utomhusjympa. De bar mig i armar och ben med en hop av stojande pojkar och flickor efter mig. De skulle dra ner byxorna på mig och visa för de andra. Jag kände mig smickrad av uppmärksamheten, det var skönt att bli buren, men jag blev obehagligt berörd. Jag hann smita innan tjejerna fick se något av intresse.
Jag berättade alltsammans för Mamma, under strängaste tystnadsplikt. Men några dagar efteråt, när jag glömt alltsammans, dök Pappa upp i skolan, svart som ett åskmoln. Det blev en allmän avhyvling från lärarinnan. Ingripandet var obehagligt, mycket värre än själva händelsen. Historien, om än reducerad till mobbning, läckte också ut till syskonen. Den skylldes på en utländsk pojke med icke godkända föräldrar. Honom gillade jag. Vi hade haft sällskap från skolan. Plötsligt fick jag inte umgås med honom. Han försvann, som genom en fallucka. Kvar i klassen fanns sönerna till prästen och organisten i grannförsamlingen, som faktiskt hade retat mig. Mot dem vågade inte Pappa ingripa. Av den episoden lärde jag, att jag inte själv fick välja mina kamrater, att allt sexuellt var belagt med skam, att jag inte kunde lita på Mamma, och att jag till varje pris måste hålla Pappa utanför skolan.
När det blev våravslutning sjöng vi:
Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor ...
I kyrkan på landet sjöngs hela psalmen, inte minst
för bönen Välsigna årets gröda.
Då tog man också med den viktiga versen
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta,
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.
Sv. ps. 474:4
Den bönen behövdes väl, för när sommaren kom, lämnades skolan bakom och klädseln lättades. Jag försökte titta litet extra när flickorna bytte om på stranden, och samla på stjärtar jag sett. Jag blev upptäckt av Per och vågade inte göra om det.
Pappa tittade inte på flickor, ens när vi var ute och gick. Han såg ogillande på mig, om jag tittade. Ännu mindre kunde han titta på badstranden. Han avskydde att bada tillsammans med andra.
Att bada var emellertid en plikt för oss barn. Varje dag under hela sommarlovet måste man gå en lång väg för att bada, helst till en enslig strand, hur kallt och regnigt det än var. När mina äldsta barn var små, blev också våra bad en tråkig plikt för mig.
Några bad minns jag ändå med glädje. Medan Pappa hade krafter kvar och ingen flyttat hemifrån, kunde hela familjen samlas på söndag eftermiddag. Pappa läste predikningar av den danske prästen Olfert Richard och översatte svåra ord, medan barnen byggde sandslott och vallgravar.
Efter fyra års folkskola kom jag in på Hvitfeldtska
Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Göteborg.
Där gick jag i 8 år. Inom skolans murar fanns icke
en kvinna under 40. Kamrater hade jag inga, vare sig i stan eller
på landet. Jag visste vad som hände, om jag eller något
syskon tog hem kamrater. Pappa började förhöra
dem, i ett fumligt försök till konversation. Frågorna
gällde vilka ämnen de var intresserade av i skolan,
vilka betyg de hade, och vilket yrke deras pappa hade, men inte
hur mycket han tjänade, för sådant talade man
inte om. Även om svaren godkändes, kom kamraterna aldrig
igen. Möjligen kunde jag ha försökt att smuggla
in kompisar köksvägen, så att Pappa inte såg
dem, men dels var den vägen fruktansvärt skräpig,
och dels var det stor risk för angiveri och upptäckt.
En glasögonorm
utan charm. Färdigknuten fluga med resår runt halsen
bar jag så länge jag inte kunde knyta en slips. Rosetten
slokade, för kamraterna hade upptäckt fusket, och drog
i den, så den smällde tillbaka. Foto: Jonasons ateljé
1949
Min skolväg gick över Hagaplan. På gruset utanför kyrkan spelade Rudebecks flickskola brännboll under den varma delen av läsåret. Pappa var inspektor där, som ett sista band mellan kyrka och skola. Jag kom mig aldrig för att undvika den genvägen, men tittade bort när jag såg på flickorna. 20 år senare fick jag träffa en kvinna som på den tiden hade tittat på mig och vetat vem jag var. Men då var det för sent.
Om unga flickor saknades, fanns det däremot gott om gamla tanter i församlingens syföreningar. Prästbarnen skulle runt och hälsa på alla, när det var kafferep. Tyvärr hade jag tanttycke, och det har hållit i sig sedan dess. Tanterna sa: Hallegosingen vad söt han är! eller något lika äckligt, och klappade mig i värsta fall på kinden. Det var en oerhörd kränkning, som jag fick finna mig i.
Paradiset var borta, flickorna försvunna. Flickor var barnsliga,
de hade konstig smak, de var rena och ouppnåeliga, de var
okända, men värst av allt, de saknades helt. Det enda
som återstod var moralen. Gud ser allt, särskilt vad
en liten pojke gör med handen under täcket. Den som
är ren och öppen, har handen ovanför täcket.
Kroppen var likgiltig, besvärlig eller rent av ond. Gud hade
skrivit det sjätte budet.
I haven hört att det är sagt:
'Du skall icke begå äktenskapsbrott.'
Men jag säger eder:
Var och en som med begärelse ser på en annans hustru,
han har redan begått äktenskapsbrott med henne i
sitt hjärta.
Matt. 5:27 - 28
Mina systrar stod framför spegeln och lade håret. Jag såg på, var kanske 13 år. De diskuterade en moralfråga. Får man kyssa någon utan att behöva gifta sig med honom? Till min förfäran besvarade Cecilia frågan, om än med viss tvekan, med ett Ja.
Sjätte budet var utgångspunkten för allt tal om sex och samlevnad, när dessa ämnen någon gång berördes. Det var inte mycket upplysning man fick i min generation. I biologiboken stod något om de kroppsliga funktionerna. Jag läste det kapitlet många gånger, utan att förstå, varför det intresserade mig så mycket.
De moraliska aspekterna belystes i konfirmationsläroboken Grunden, skriven av stiftets unge karismatiske biskop Bo Giertz. Boken ansågs hård. Föräktenskapligt samliv var otänkbart. Könssjukdomar nämndes vagt. Mer närliggande: Onani var synd. Det fanns visserligen inga bevis för att ovanan förorsakade några hemska sjukdomar, men den ledde till isolering och försvårade framtida kontakter med det motsatta könet. Kalla avrivningar och idrott i lagom mängd rekommenderades. Var detta alldeles för liberalt?
Efter varje nederlag mot driften böjde jag därför
knä vid mitt husaltare och läste psalmen:
| Gud säger, att den salig är,
Som är befunnen vorden I hjärtat helig, kysk och skär I levnad och i orden. Han skall en gång i glädje stor Få skåda Herren, där han bor Med alla helga änglar. | En kristens kropp och hjärta är Den Helge Andes tempel. Ostraffligt blive hans begär, Hans tal och hans exempel. När han betänker Kristi nöd, Hans törnekrona, kors och död De onda lustar vika. |
Sv. ps. 348:1 - 2
Inte ens tanken på Kristi törnekrona hjälpte. Till min stora sorg märkte jag, att hur mycket jag än bad, så var min syndafrekvens oförändrad.
Mamma gjorde något generat försök att upplysa mig. Jag skulle låta bli det där med flickor tills jag var åtminstone 20 år. Pappa föreskrev fast plats, det vill säga akademisk examen och ordinarie statlig tjänst, som villkor för giftermål. Inget sex före äktenskapet, inte ens för pojkar, var underförstått. Även begärelse var synd. Mamma medgav dock, att vägen till vigseln var kantad med frestelser.
Det hade varit intressant att läsa någon riktig upplysningsbok i ämnet. Men sådana böcker måste vara omöjliga att skriva, för en god kristen människa kunde ju inte ha något att jämföra med, och hade han det, så måste han skämmas över sina brott mot sjätte budet och inte våga skriva om dem.
Begärelsen var också flickornas fel, ansåg jag. Visserligen kunde de inte hjälpa att de var vackra. Gud hade ju skapat dem så. Men de ansträngde sig själva också, genom att lägga håret i timtal, använda parfym och läppstift och bära urringade blusar eller andra utmanande kläder. Deras gång, blickar och tal frestade de svaga männen. Ändå skrev aposteln Paulus: Haven icke sådan omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas (Rom. 13:14). Många flickor, som jag i smyg hade tittat på, hade gjort sig skyldiga till detta. Mamma menade, att läppstift användes enbart av horor. Detta förnekade dock mina systrar bestämt.
Mamma brukade citera en schartauansk konfirmationslärobok,
skriven i formen frågor och svar:
- Vad kallas de där dåliga och oanständiga böckerna med ett gemensamt namn?
- Romaner.
J. N. Rexius
Det tyckte Mamma var väl hårt. Det fanns många goda romaner, av kristna författare och med gediget innehåll. Själv läste hon deckare, Dorothy Sayers och Agata Christie. Hon hade svårt att förklara, varför man hellre fick läsa om brott mot femte än sjätte budet.
De konservativa schartauanerna hade sin ståndpunkt klar. Romaner talade om kärlek, i de flesta fall före eller utanför äktenskapet. Berättelserna skildrade omoraliska beteenden. Syndarna visade sällan ånger och förkrosselse. Böckerna uppväckte onda begär hos läsarna och skulle följaktligen undvikas.
Censur verkställdes därför av Eskil. När Cecilia hade lånat böcker på folkbiblioteket, läste Eskil igenom dem först. Olämpliga böcker visade han för Mamma. Han förseglade dem med fönsterremsa, och Cecilia fick lämna tillbaka dem olästa. Sista gången han gjorde så, var mot mig. Jag var 18 år gammal. Som sommaruppgift i svenska skulle jag läsa Snörmakar Lekholm får en idé. Eskil förklarade för Mamma hur olämplig boken var. Jag fann mig, till min stora skam. Jag berättade dock inte för min lärare, att min äldre bror och min mor hade ansett boken alltför oanständig för mina blickar. Jag har aldrig läst den efteråt.
Eskil hade perspektiv på barndomshemmet och dess avarter. Han ville driva med intoleransen. Tyvärr begrep varken Mamma eller jag det, utan effekten blev motsatsen till vad Eskil avsett. Satir och ironi har sina vådor, i hem och samhällsdebatt.
Det var kris i befolkningsfrågan. Ingen kohort av svenska kvinnor sedan 1900-talets början har reproducerat sig till full storlek, men under 30-talet sjönk nativiteten drastiskt. RFSU upplyste om bruket av preventivmedel.
Mamma var 36 år när hon gifte sig. Sedan fick hon fem barn och två missfall. Hon var glad att ha fått både ett rörligt yrkesliv och egna barn. Hon kunde inte förstå de materialistiska föräldrar, som avstod från ett levande litet barn för en bil. För henne var det lätt att förstå vad schartauanerna lärde: Preventivmedel var synd. De kunde fresta till omoraliskt leverne. Det var mot Guds vilja att ingripa i hans skapelse.
Jag fick äta skolfrukost. Det var en stor lättnad för mig, för hemma hade jag fått stekt gröt eller vidbränd omelett av vårt efterblivna hembiträde, eller nästan ingenting av Mamma. Maten i barnbespisningen var däremot vällagad och riklig. Under frukostrasten hade jag dessutom ledig tid tillsammans med mina kamrater. Det var underbart. På gymnasiet tyckte man om att diskutera. Jag gjorde vad som förväntades av mig. Jag angrep med glödande mod bruket av preventivmedel. Avhållsamhet för ogifta var inte bara möjlig, utan också lätt, och coitus interruptus, vad nu det kunde vara, var ett alternativ för gifta.
Schartauanernas motstånd mot kyrklig ungdomsverksamhet var logiskt. Kyrkliga ungdomsföreningar var bara en förevändning för flickor och pojkar att träffas, kanske till och med dansa, känna begärelse eller göra något ännu värre. Någon äkta omsorg om själens salighet var det inte tal om. Kyrkan borde aldrig understödja något sådant. Om ungdomarna längtade efter omvändelse och nåd, så kunde de gå i de vuxnas gudstjänster.
Mina föräldrar var inte så konservativa. Däremot
var de gamla. Pappa förstod sig inte på ungdom. Resultatet
för mig blev detsamma: Vi fick inte åka på ungdomsmöten.
Kyrkan var tråkig, endast avsedd för gamla gummor och
ett fåtal gubbar. Ungdom sågs med misstänksamhet
och sex var synd.
Fly ungdomens onda begärelser!
2 Tim. 2:22
När Pappa vid 70 års ålder skulle pensioneras, lämnade jag mitt barndomshem och reste till Lund. Där fanns kvinnor överallt.
Hur skulle jag göra när jag pratade med en vacker flicka? Det var omöjligt att hålla en tråd i konversationen, för jag tänkte bara på hur söt hon var. Hur kunde jag se henne i ansiktet, utan att drunkna i hennes ögon? Hur skulle mina blickar undgå att dras ner i urringningens djup? I stället för välbehag kände jag skräck och förvirring. I stället för att möta en glad blick med ett leende, tittade jag bort, och stramade upp ansiktet, för att inte avslöja mitt intresse. När jag långt senare skulle gå och äta i personalmatsalen ensam med en arbetskamrat, som jag ändå kände väl, så visste jag inte vad jag skulle säga henne. Spänningen var för stor, skillnaden för enorm. Det gick bara inte att vara trevlig.
I Lund observerade jag, att i övrigt hyggliga pojkar intresserade sig för flickor, fastän de saknade såväl akademisk examen som ordinarie statlig tjänst. Jag beslöt mig för att göra något åt saken. Det var besvärligt.
Jag gjorde upp en lista på tänkbara tjejer att stöta på, och försökte sätta poäng och rangordna. Frågan var, om jag skulle välja en kristen flicka eller inte.
Givetvis skulle jag gifta mig med en kristen kvinna, annars kom jag själv till helvetet eller blev tvungen att föra en livslång kamp om hennes och barnens själar. Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka par, skrev Paulus (2 Kor. 6:14). Men jag måste öva mig innan. Var det då inte rimligt att välja en flicka med litet lösare moral än den jag lärt mig? Hon var ju ändå förtappad. Henne kunde jag väl kyssa, utan att det gjorde någonting? Urvalet var dessutom mycket större än vad Lunds Kristliga Studentförbund kunde erbjuda. Jag lutade åt det icke-kristna alternativet, och övergick till det praktiska. Jag fick en lektion i dans. Stegen i foxtrot verkade väldigt krångliga.
Vem skulle jag bjuda upp? Jag var inte van att se folk i ansiktet. Pappas ansikte var hemskt. Hans hårda och dömande blick kunde jag inte möta. Mammas ögon var inträngande och farliga. Jag såg dåligt. På gatan brukade jag gå i egna tankar och inte känna igen folk jag mötte. Jag hade inget underlag till mitt val.
Dessutom var det omoraliskt att tränga sig på någon som hade sällskap. Tänk om jag förorsakade ett omätligt lidande genom att komma emellan, så att de måste skiljas! Tänk om de hade varit ihop, och därför var moraliskt förpliktade att leva tillsammans, intill dess döden skilde dem åt! Om någon annan pojke var intresserad, så måste jag ge upp.
Lösningen var att välja den fulaste. Hon måste bli tacksam att få dansa med mig, en god kristen med bra betyg. Genom att bjuda upp henne visade jag också, att jag värderade själen mer än yttre, förgänglig skönhet. En fuling skulle inte heller ställa några krav på manlighet och mod, och var alltså ofarlig.
Inte underligt att det var hopplöst att dansa. Jag kunde inte stegen, valde dem som tyckte sämst om dans, tordes inte slappna av för en minut och vågade inte lyckas. Om det mot förmodan kändes skönt, så var det synd. Vem kunde då tycka om att dansa med mig, och hur kunde jag tycka det var roligt? Det blev en plåga för båda parter.
Fast problemet blev sällan aktuellt. När jag någon gång hamnade på en tillställning med dans, tvekade jag så länge att bjuda upp, att den jag eventuellt hade vågat tänka på var upptagen. I stället gick jag hem tidigt och tröstade mig med, hur litet alkohol jag hade druckit, och hur bra jag skulle arbeta nästa dag.
Några oförstående människor försökte övertala mig att dansa. De sade, att dans var en uppskattad tillgång i sällskapslivet. De förstod ingenting. Dans var besvärligt, pinsamt, laddat, hopplöst svårt. Var dansen rolig, så var den per definition syndig. Att snacka om spontan glädje eller trevligt sällskap var att säga goddag yxskaft.
Tolv år senare höll man inte om varandra på dansgolvet. Kraven på steg och turer var mindre. Alla fick lära om från början. Man fick dansa och röra sig inför varandra, och det var mindre farligt. Jag vågade släppa loss och skapa.
Under en fest dansade jag ut mina känslor. Jag kråmade mig, gjorde mig till, men när jag rörde vid min partner med fingerspetsen, vek jag undan i skräck, som när hundvalpen kom i famnen på mig, när jag var fem år. När låten var slut, blev det ändå en omfamning. Hon tyckte, att nu var det slutdansat, och undrade om jag ville skjutsa henne hem. Jag fattade inte vad det betydde, förrän det var för sent. Hon sade, att det var en ovanlig upplevelse att ha blivit följd till porten igen. Bäst så, för sedan länge var jag gift.
Ännu senare, vid 37 års ålder, under kontrollerade
omständigheter i en terapigrupp, berättade gruppens
vackra flicka, hur rädd hon var för mig, och att hon
inte vågade säga något väsentligt när
jag var med. Jag förklarade, hur rädd jag var att fastna
i hennes garn, och hur jag måste värja mig för
det. Fastän min rädsla för kvinnor hade funnits
hela livet, och fastän jag skrämt bort dem, så
hade jag bara vetat om attraktionen, och inte talat om, eller
ens för mig själv erkänt, osäkerheten och
skräcken. Än mindre hade jag förstått, hur
kvinnor uppfattade mig.
Och om ditt öga är dig till förförelse
så riv ut det.
Det är bättre för dig att ingå i Guds
rike enögd,
än att hava båda ögonen i behåll
och kastas i Gehenna,
där 'deras mask icke dör,
och elden icke utsläckes'.
Mark. 9:47 - 48
Vi lovsjunger Gud för hans dråpliga verk i skapelsen: Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk (Ps. 19:2). Varför gäller glädjen över skapelsen bara vackra utsikter? Varför prisar vi honom inte för att han har skapat så underbara kvinnor? (Jag bortser från det sköna, som människor har skapat, med läppstift, mascara, locktänger, hårfärgning och bröstoperationer.) Varför lovar vi honom inte för bandet mellan man och kvinna, för kärlekens under, för samlagets extas? Är det inte underbart nog? Varför predikade kyrkan så livsfientliga läror?
Morfars far var bonde. När hans dotter blev med barn med en dräng, jagades barnafadern från gården. Hon själv blev utstött från familjen och fick äta med tjänstefolket. Förlusten och den sociala skandalen var outhärdliga. Hon blev deprimerad.
Den tidens ekonomiska system tillät inga snedsteg. Oönskade barn fördärvade arvsföljden och splittrade gården, som var grunden till nuvarande och kommande släktens försörjning. Bondesamhällets struktur krävde sträng sexualmoral.
Rädslan för könssjukdomar var berättigad. Syfilis var svår eller omöjlig att bota, och kunde efter 20 år leda till långvarig galenskap, kallad tertiär syfilis eller paralysie generale, som krävde livslång inlåsning på dårhus. Var mannen smittad, kunde hans hustru gå samma öde till mötes.
När min far studerade fanns inga studentskor. Alternativen
var:
Bortsett från borgardöttrarna var allt synd. Enda trösten var: Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud (Luk. 18:27). Den äldre generationen, som inte klarade av sitt eget samliv, lämnade sin sexualskräck och ångest vidare till de yngre. Barnboken Pelle Snusk med sina orealistiska hotelser var visserligen förbjuden i vårt hem, men var det på grund av olämplig vekhet?
Mina föräldrar pekade på skilsmässobarnens förfärliga situation, som visserligen var ett faktum, men som också förvärrades av den dömande attityden.
Om man och hustru väl besinnar, att äktenskapet av dem båda kräver obrottslig trohet, och om de ber Gud om nåd att leva efter hans vilja, då främjas genom denna förening den högsta lycka på jorden. Så stod det i vigselformuläret. För Pappa och Mamma skärptes kraven. Prästhemmet skulle vara ett föredöme för hela församlingen. Barnen skulle vara snälla och söta och lyda sina föräldrar. Men vårt hem var inte särskilt lyckligt. Pappa var långt borta, Mamma var ofta deprimerad och hade migrän. Syskonen var elaka och hånade mig. Vilken lycka talade kyrkan om?
När jag till slut började göra uppror mot den trånga moralen och skaka mina bojor, var jag gift och hade två, tre barn, mycket ansträngd ekonomi och en fru, som i sitt hårda slit behövde en lojal och trogen äkta man. Det var omöjligt att experimentera fritt.
Sjätte budet var svårt: Om man inte var gift, så
var begärelsen synd. Då var det bäst att ta bort
begärelsen, för att inte kastas i det brinnande Gehenna.
Jag snöpte mig inte, men vägen till äktenskapets
trygga hamn var ångestladdad och farofylld. Läran kom
från en allsmäktig Gud och fick inte ifrågasättas.
Den sades värna om livet och sprida glädje.
Du skall icke stjäla.
Sjunde budet
Den som är trogen i det minsta
han är ock trogen i vad mer är.
Luk. 16:10
Huset Sprängkullsgatan 5, mittemot Hagakyrkan, ägdes av församlingen. Redan då var det nästan 100 år gammalt. Kyrkoherden bodde på tredje våningen i en 7-rummare, komministern och klockaren i mindre lägenheter på andra våningen. I bottenplanet fanns expedition och församlingssal. Jobb och hem var så nära de kunde vara. Alla i huset hörde när Farfars gamla vällingklocka ringde till middag hos oss.
Pappas rum mot Sprängkullsgatan var fina, med utsikt mot öster över Hagaparken. Jag bodde till kanske fem års ålder i Pappas och Mammas rum.
De andra rummen låg mot en trång gata. Fastän de vette åt söder, var de helt utan sol under några månader. Vår våning var halvmodern, men i huset fanns lägenheter med dass på gården. Under kriget fanns inget varmvatten. En gång i veckan fick man en spann med varmt vatten i badkaret för att tvätta sig. Råttorna sprang i grönsakslagret. Alkoholisterna satt på ölkaféet.
Men allt skulle bli bättre. Nya stadsdelar restes i snabb takt. Punkthusen på Guldheden lovade utsikt och sol under hela året. Slummen skulle byggas bort och alla människor bli bra.
Expeditionen var litet intressant för oss barn. Det fanns två skrivbord, ett skrank som höll det enkla folket borta, en skrivmaskin, och arkivet, med en enormt tjock dörr med grova järnreglar, bakom vilka kyrkböckerna förvarades brand- och stöldsäkert. En säregen lukt av gammalt papper fyllde lokalen. Bakom expeditionen fanns ett rum för kyrkorådet och ett för enskilda samtal.
På expeditionen sköttes kyrkobokföringen, långt före all databehandling. Man skrev med arkivbeständigt bläck på träfritt papper. Man fick inte sudda. Det gällde att vara noggrann och göra rätt från början.
Sveriges folkbokföring är gammal och tillförlitlig.
Grunden lades i 1686 års kyrkolag, som upphörde att
gälla först 1992. Redan 1749 byggde man upp ett system,
där prästerna räknade sina församlingar och
pastorat, prostarna summerade ihop till kontrakt, biskoparna adderade
ihop sina stift, och levererade siffrorna till Tabellverket, som
avrundade sin underdåniga berättelse till statschefen
med en from mening, exempelvis om lyckans obeständighet,
och slutade med den högtidliga frasen
Tabell-Kommissionen framhärdar i djupaste vördnad,
trohet och nit,
underdånigste och tropliktigste
tjenare och undersåte:
Släktforskning blev möjlig genom god organisation, noggrannhet och fred, som bevarade arkiven. Folkbokföringen fungerade obruten under långa perioder, bemannad med välutbildad personal. Funktionen var en del av överhetens kontroll av folket. Uppgiften har fram till för något år sedan legat på kyrkan. Prästerna ansågs bäst kunna avgöra, om deras församlingsbor verkligen bodde på det ställe där de var skrivna.
Pappa tyckte om den delen av arbetet, kanske som flykt undan de mera känslomässiga sidorna. Det fanns små juridiska nötter att knäcka. Expeditionen var en viktig kontaktyta under kyrkans nedgångstid. Det gällde att sköta det jobbet också. Man kunde handlägga ärendena rätt eller fel. Pappa gjorde dem rätt.
Hur stämningen var på expeditionen fick jag inte veta förrän på Pappas begravning, mer om det senare. Jag blev inte ovänligt bemött, men jag föredrog att titta in, när det var tomt.
Hur nära arbetet än var hemmet, så hände det aldrig, att blyertspennor vandrade upp från expeditionen till oss, eller att privatsamtal ringdes där nere. På den punkten var Pappa helt säker: Att ta en blyertspenna var stöld, och du skall icke stjäla.
Det var inte bara han som var pedantiskt ärlig: Statsförvaltningen som helhet var noggrannare än nu med materiel och inventarier. På Statistiska Centralbyrån delade sekreterarna ännu i slutet av 60-talet ut varje blyertspenna och suddegummi för sig, kontrollerade användningen, och lånade vid behov ut pennförlängare, så att stumparna kunde utnyttjas till sista centimetern. Att ta en blyertspenna var inte en obetydlig "fringe benefit", inte ens vårdslöshet med allmänna medel utan ren stöld.
Ärligheten smittade. Först vid 21 års ålder
pallade jag mitt första äpple i en övergiven trädgård.
Jag stal aldrig en kaka eller en chokladbit, knappast ens en sockerbit.
Jag frågade, om jag fick en sådan, även om jag
var medveten om att Mamma var tankspridd. Vid den femte sockerbiten
ställde jag en kontrollfråga, så hon vaknade,
och lät mig få den men inga fler. Tänderna blev
dåliga i alla fall.
Pappa förde kassabok. Alla utgifter skrevs upp: varje kuvert som köptes, varje peng som lades i kollekten, varje slant som gavs till barnen. Pappa fick boken att stämma.
Värre var det för Mamma. Hon hade fler transaktioner. Det var före stormarknadernas tid. Hon köpte mjölk i mjölkaffären, fisk i fiskaffären, mjöl i speceriaffären, nål och tråd i sybehörsaffären, kött i charkuteriet och frukt på torget. Pengar fanns på posten. Till detta kom ransoneringen under och strax efter kriget. Vid större bjudningar tog några gäster med sig ransoneringskort till värdinnan. Dessa skulle lösas in i de affärer där de gällde. Det blev många ställen att springa till.
Mamma slet för att få sin kassabok att gå ihop. Hade hon adderat rätt? Fattades det pengar? Hade hon tappat ett kvitto? Fanns det för mycket pengar? Hade hon fått för mycket tillbaka på något ställe, och i så fall var? Skulle hon skicka något av barnen på ett nesligt ärende och lämna tillbaka de orätt bekomna slantarna?
Till detta kom de verkliga svårigheterna att få hushållskassan att räcka. Pappa menade, att Mamma var slösaktig, då hon krävde mer pengar än förr om åren. Han sade sig behöva ta från kapitalet. Han delade ut hushållspengarna en gång i månaden, tia för tia, och lade sedlarna i en stjärna, så att det skulle se riktigt generöst ut, och avbröt sig ofta, och sade, att nu fick väl Anna vara nöjd. Mamma blev otålig, och ville ha scenen mer formell och snabbare avklarad.
Barnen blev allt fler, större och dyrare. Tiderna var inte
längre gyllene, som de hade varit på 20-talet för
en fast anställd statlig tjänsteman utan familj. Inflationen
var en ny företeelse. Pappa menade, att den var omoralisk,
ett vapen av en ogudaktig regering mot hederliga människor,
en stöld. Ränta på kapital var däremot rättvist.
Ibland verkade det ekonomiska läget vara rejält dåligt. Eftersom jag var yngst, ärvde jag kläder och leksaker som de äldre barnen vuxit ur eller tröttnat på. Det var inte riskfritt att ta emot sådana gåvor, för särskilt Eskil kunde när som helst ta dem tillbaka. Sällan skaffades någonting till mig.
En dag hade Mamma ändå köpt mig en begagnad trehjuling. Jag visste, att man alltid måste tacka och vara glad för allt man fick, men nu tog jag i litet extra och sprang runt henne och hoppade och sade Tack snälla Mamma! Visserligen var trehjulingen inte särskilt fin, och det var inte tal om att använda den ute, för ute kunde den inte stå, och det var för tungt att bära den upp och ner för trapporna, och trafiken var så besvärlig. Men inne dög den, och jag ville uppmuntra Mamma för att hon trots allt hade gjort någonting speciellt för mig.
Före skolåldern var jag instängd. Jag fick inte gå ut på egen hand. Trafiken var besvärlig. Mamma hade aldrig lärt sig bedöma bilars hastighet, för när hon var liten fanns bara två bilar i hela Göteborg. Hon kunde gå ut i gatan och sedan i panik vända och dra oss tillbaka. En gång när vi lyckligen kommit över Sprängkullsgatan utbrast jag: Vi blev räddade! De äldre syskonen hade haft jungfrur, som tog med dem ut, men under slutet av kriget fanns inga sådana. Så jag fick leka inomhus, utom på somrarna.
När jag började skolan,
ville jag ha skolmössa. Det var modernt. Mina kamrater hade
dem. Mina bröder fick skolmössor, som byttes varje år.
Detta var inte nödvändigt, för mössorna var
inte utslitna, och man kunde byta plyschranden mot en i ny färg
eller lägga till en silverring för att visa ägarens
nya status. Men jag fick ingen skolmössa, och jag ville inte
ha keps, för det ansåg jag skamligt. I stället
hade jag min toppluva för sommarbruk, vilket var besvärligt
av flera skäl. Den var svår att ta av och krävde
två händer att sätta på, när man hälsade
på folk på gatan. Den rufsade till håret. Det
var kallt om öronen på vintern. Men jag ville inte
ha kepsen, utan envisades.
Långt senare förstod jag, varför Pappa nekat mig skolmössan. Det var inte endast för att jag var minst och bortglömd. Läroverksmössan var ett klassmärke: 15 procent av en årskull gick i realskola eller motsvarande, 10 procent i teoretiskt gymnasium. Till högre skolor kom man efter att ha pluggat och fått bra betyg. Det var något att vara stolt över och visa med en mössa. En folkskolemössa var ingenting.
Äntligen kunde skammen avtvås. Det sista
barnet började på läroverk, och Pappa kunde köpa
en skolmössa i stället för toppluvan. Foto: Pappa
1951
Efter fyra års skolgång blev det inte så roligt att få bära klassmärket. Hvitfeldtskas mössa var grå. Man kallades gråsiska eller seskedjävel. Ibland kunde man få stryk i det fattiga Haga, men jag brukade springa så fort jag kunde, för i enlighet med femte budet hade jag inte lärt att försvara mig eller slåss.
Det fanns fler faror som lurade på skolvägen för en liten etta, i alla fall trodde jag det. Mamma varnade för fula gubbar, utan att närmare förklara sig. Jag måste vara misstänksam mot alla män, som verkade vänliga. Jag undrade, om alla i blåställ var fula gubbar. Första tiden gick jag över gatan varje gång jag mötte en sådan.
Järntorget var centrum för spritlangningen i Göteborg, vilket belyses av en Kålle-historia: Kålle stod och tittade vid Järntorget. Någon kom fram till honom och frågade Vad ska du ha? Kålle: Jag skall ingenting ha. Den andre: Vad står du då och hänger vid disken för?
En gång stod jag där, några kvarter hemifrån, för att titta på spårvagnar. Den ljusblå Långedragslinjen vände på torget. Den hade flera sorters speciella vagnar, väl värda att vänta på. När jag stått en lång, lång stund, gav en man mig en apelsin. Jag tog emot apelsinen, och sprang hem i skräck med Mammas varningar ringande i öronen. Mamma upprepade sin förmaning, men jag fick med tvekan äta upp gåvan.
Jag såg dåligt. Jag hängde aldrig med när syskonen pekade ut detaljer i utsikten från ett berg. Jag kände mig dum. Under aftonsången i kyrkan flöt allt ihop till en grov gröt, om jag inte skärpte ögonen rejält. Det var jobbigt att läsa. Ett par äldre syskon hade glasögon, så problemet var inte nytt för mina föräldrar. En dag kom jag glädjestrålande hem från skolans synundersökning och sa att jag skulle få glasögon. Jag förstod inte, varför Mamma blev så bekymrad.
Glasögonen, fyra - fem dioptrier plus, blev stålbågade och runda, ett mode som jag hatat sedan dess, och som jag nu med förvåning ser återvända. Jag kallades snart för glasögonorm eller professor av mina kamrater, för mitt utseende och tankspriddhet. Distraktionen har jag behållit sedan dess, men den har inte räckt till någon akademisk karriär utöver licentiaten.
Varje år fick jag sedan gå på synundersökning,
privat hos doktor Stig Holm. Han var snäll och rolig, det
var trevligt, jag fick förtroende för läkare, men
han kunde ingenting göra åt min syn, som aldrig nådde
full skärpa, eftersom jag fick glasögon för sent.
Det var alldeles onödigt att gå så ofta, för
synskärpan ändrades inte, men Pappa hade dåligt
samvete. Han hade dåligt samvete för skolmössorna
också, och föreslog aldrig att vi skulle ha dem flera
år. Men vad hjälpte det mig, att han bad om förlåtelse
när jag var i tonåren?
Hur kunde jag handla
så lättsinnigt?
I småskolan åkte min klass på utflykt med tåg till Pixbo. Jag hade fått matsäck och en 25-öring med mig. Inspirerad av mina kamrater köpte jag en ask Pix-tabletter. När jag kom hem, blev jag hånad av mina syskon för mitt lättsinne och slöseri. Tabletter var dåliga för tänderna. Hade jag tänkt på det? Pix skulle användas mot förkylning. Var jag förkyld? Om man hade godis, så skulle man dela rättvist med syskonen. Hade jag bjudit någon? Svaret på alla frågorna var nej, och jag gick gråtande till Mamma. Hon tröstade mig, och sade att hon hade givit mig 25-öringen att använda efter eget omdöme. Hon hade inte förbjudit mig att köpa Pix i Pixbo, men det var inte riktigt lämpligt, och det borde jag ha förstått.
Pengarna i min portmonnä var alltså inte mina. De skulle sättas in på banken, varifrån de aldrig kom ut, ges i kollekt eller läggas i söndagsskolans missionssparbössa. (Denna pryddes av en neger, som ödmjukt bockade när de vita barnen lade ner sina femöringar.) Intäkterna skulle redovisas till sista öret. Det var otänkbart, att de kunde användas till någonting som jag tyckte om, t.ex. godis. Guds straff för att slösa bort pengar på sötsaker drabbade dessutom syndaren redan här i tiden, i form av tandläkarbesök, vilka var nog så smärtsamma på grund av gammaldags borrar och dålig bedövning. Härtill bidrog också, förutom arvssynden, osystematisk tandhygien, dålig mat och brist på fluor i tandkräm och vatten. Moralen var hämtad från tidningen Lyckoslanten, utgiven av sparbankerna, som i poetisk serieform besjöng flickorna Spara och Slösa. Även vi skulle föra kassabok, så fort vi kunde räkna.
Jag hade tråkigt. Det fanns inte så mycket att göra där hemma. Jag kom aldrig upp i någon hastighet att läsa böcker. Leksaker var det ont om. Jag blev intresserad av spårvagnar.
Det var inte mycket jag kunde göra med dem: titta på gatan, se när nya levererades, klassificera dem i olika grupper, som jag själv döpte till stränga, milda, tätrutade, mustanger och Långedragsvagnar, (torftigt jämfört med att samla växter i herbarium), gå till spårvagnsstallarna för att skymta många vagnar på en gång, samla nummer på vagnarna, för att lista ut vilket tåg som råkat ut för en olycka, och så åka förstås. Ett slag kostade det 20 öre för vuxna och 10 öre för barn, och då kunde man åka från ändstation till ändstation.
Åka spårvagn var faktiskt tillåtet, i alla fall inom stan, trots att det gick lika fort, om man sprang bredvid. Jag gick därför till ena ändhållplatsen, åkte hela vägen till den andra, och gick tillbaka hem. För att få linjenätet komplett, skulle jag också åka Mölndalslinjen, vilket var på gränsen till det acceptabla, eftersom det innebar extra avgifter. Tyvärr var det långt att gå från Haga till Redbergsplatsen, och sedan från Mölndal till Haga, så Mamma var arg när jag kom hem, och Pappa hade efterlyst mig hos polisen, vilket var mycket förödmjukande.
En annan gång vidgade jag mina forskningar till bussnätet. Jag ville åka buss till Arendal. Ute vid bussen fick jag reda på, att det var flerdubbel tilläggstaxa. Jag hade råd att betala men gjorde det inte. Jag skämdes inför busskonduktören, för att jag inte kunde stå för min beställning, jag skämdes för att jag tänkt slösa bort så mycket pengar på tilläggsavgifter, jag skämdes vid tanken på hur mina syskon skulle håna mig för den alldeles onödiga utgiften, och för vad som skulle hända, om saken kom till Pappas öron. Skammen räckte i flera år, och väcktes till liv varje gång jag hörde namnet Arendal. Jag vågade inte berätta händelsen för någon människa.
Mycket senare gjorde jag ett vågat inköp, finansierat av skrivningsbelöningar och Mammas fickpengar. Till järnvägen, som jag mer eller mindre ärvt av Per, köpte jag ett nytt uppvridbart lok. Det kostade 9 kronor. Jag visade det för Pappa. Han blev mycket upprörd över att jag hade handlat på egen hand. Det var lättsinnigt att ge ut så mycket pengar. Det var dessutom dumt av mig att köpa något så billigt, för då måste det vara dåligt. Som tröst för mitt dåliga köp fick jag mina 9 kronor tillbaka, mot löfte om att aldrig göra så mera. Det gjorde jag inte heller på bra länge, trots att loket helt motsvarade mina förväntningar.
Under senare delen av min skoltid började Mamma arbeta utanför hemmet. Hon undervisade på Rudebecks flickskola i kristendomskunskap, svenska och engelska. Hon tyckte engelskan var jobbig, för hon var inte formellt behörig, och var trött på kvällarna. Men hon fick ett meningsfullt arbete, blev mindre beroende av Pappa och fick en egen liten inkomst. Mamma mådde väl av det. Hon gav de hemmavarande barnen 10 kronor i månadspeng utan krav på redovisning. Hon tyckte det var roligt, även om hon beklagade att hon inte kunde ge mer.
Jag fick utrymme för egen konsumtion. Varje lördag köpte
jag ett eller t.o.m. två hekto stora russin för 30
öre hektot, utan att fråga någon, gömde
mig i en lugn vrå i lägenheten, för att slippa
störas av hushållsarbete, läste och smaskade.
Tyvärr var det väl sent att ge mig ekonomiskt förtroende.
Pappa hyllade ordspråket: Bo över ditt stånd, klä dig efter ditt stånd, och ät under ditt stånd. Kläderna skulle visa var man hörde hemma. Han var själv noga med putsen. För kvinnor innebar däremot kläder ytlig flärd och fåfänglighet, något som ledde tankarna till kroppen och bort från evigheten. Kvinnor köpte, slösaktigt nog, nya kläder innan de gamla var utslitna!
Pappa eller Mamma var alltid med vid klädköpen. Pappa var nyckfull, hans smak var konservativ, och han ville ha kvalitet. Det var dyrt, så de gamla kläderna brukade bli ganska trasiga innan det blev dags för något nytt. Att stoppa yllestrumpor var ett oändligt arbete för Mamma.
Det hade varit roligt om kläderna hade tvättats litet oftare, om strumpor och kalsonger inte halkat ner, om våta yllevantar inte kliat så illa, om strumporna inte haft så stora hål, om det funnits litet fler knappar, och om skorna hållit mera tätt. Något kunde jag få lagat, men det var inte värt att störa Mamma i onödan, för hon fick ofta dåligt samvete, och då blev ingenting gjort.
Det är lätt att säga, att jag borde ha skött mera själv. Fast det var svårt. Länge såg jag inte bra nog för att trä i en nål. Fingrarna fumlade. Ingen trodde på mig, ingen lärde mig de grundläggande handgreppen. Viktigare var ideologin.
Pappa var sedan barnsben van vid mycket tjänstefolk. I skolan framhöll rektor Ohlon, ledamot av riksdagens första kammare, vilket privilegium det var att gå i realskola och på gymnasium, hur tacksamma vi skulle vara för att ha kommit in, hur viktigt det var att sköta lektioner och läxor, då många ville ha våra platser, och ansvarsfulla och välbetalda arbeten väntade duktiga studenter. På uppropen namngav han dem som slagits ut, och sade, att det var skönt att slippa dem.
Eskil gick på samma linje. Han ansåg, att det borde finnas pigor för de banala sysslorna, och att barnen skulle strejka för att Pappa skulle ta sitt ansvar och anställa någon.
Mamma saknade intresse för hushållsarbete, eftersom hon redan som liten förklarats som oduglig till det.
Cecilia såg, att något måste göras. Hon skötte veckotvätten från 12 års ålder. Hon ville, att alla skulle hjälpa till solidariskt. Hon offrade sig för familjen, inte utan bitterhet. Per tog sin del av jobbet med disken. För mig var det svårt att välja sida, och naturligtvis brydde sig ingen om vad jag tyckte.
Som i andra arbetskonflikter drabbades tredje man. Min klädsel och mitt självförtroende blev lidande. Jag gick miste om viktiga färdigheter.
Jag har aldrig blivit fri från Pappas klädval. Jag ville bli som Pappa och gå i kostym och slips, trots dagens mode och min enkla ställning. Det var inte tal om elegans, för jag hade stor familj och dålig ekonomi, men det var bekvämt med en bestämd klädsel, där plånbok, almanacka och pennor alltid fanns på samma plats. Det har aldrig fallit mig in att som unga kvinnor använda kläder som smycken till kroppen eller välja ur garderoben efter dagens sinnesstämning.
Mitt klädval väckte undran under det röda 70-talet. Under en fest gick en arbetskamrat fram till mig med en kontorssax i högsta hugg och sa: Nu klipper jag slipsen av dig, din djävla snobb! På grund av den uppenbara symboliken kunde jag inte finna mig i det.
Till slut började jag tycka om de kläder som Pappa hade
givit mig. En dyr, ljuvlig morgonrock höll många år
efter hans död, och jag såg den som ett bevis på
hans kärlek. Hans vita skjortor har omslutit mig, som de
omslutit honom. Hans jackett från 1925, som han ännu
på 50-talet använde som inspektor vid på Rudebecks
gymnasium, har jag själv burit flera gånger, som allsångsledare,
för att leka dirigent, eller vid spexartade upptåg
på jobbet, ibland med en kärleksfullt ironisk ton mot
gudstjänstlivet. Kampen mot min barndoms övergrepp har
inte alltid förts med snövita medel.
Lär oss att rätt använda vår korta och dyrbara nådetid.
Aftonsångens allmänna kyrkobön
Tid är pengar. Därför kan tid stjälas. Tid kan användas till mycket nyttigt, men också ödas bort på ingenting. Varje minut skulle användas till arbete. Arbetade man inte som vuxen, stal man från arbetsgivaren och fick som straff dåliga jobb och fattigdom. I skolan hotades den late av kvarsittning, utstötning och skam att inte duga någonting till. Ständigt skulle man läsa något nyttigt. Vila och lek var försvarbara, om de ledde till bättre arbete efteråt.
Det viktigaste var dock själens frälsning. Utan evighetsperspektivet
utbredde sig kortsynthet, lättsinne och egoism: Låtom
oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö
(1 Kor. 15:32). Det korta livet skulle användas att meritera
sig för evigheten. Stöld av tid var värre än
stöld av ting. Varje minut var oändligt dyrbar. Den
kunde betyda skillnaden mellan salighet och fördömelse.
Somliga människor frestas i sin dagliga gärning att överträda vissa av Guds bud, och deras yrken måste därför undvikas. Dit hörde soldater, vars uppgift var att bryta mot femte budet, skådespelare inom film och teater, som regelbundet åskådliggjorde och själva gärna begick brott mot det sjätte, och affärsmän, som ständigt levde på gränsen av det sjunde budordet. Kommunalarbetare var svårt frestade till lättja.
Under några år arbetade jag som programmerare på ett företag, som sålde datorer och administrativa program. Mitt arbete var varken särskilt roligt eller spännande. Jag försökte förstå kundernas rutiner och underlätta dem på bästa sätt, men jag var långt ifrån affärerna, och fick sällan träffa de chefer som köpte utrustningen. Jag berättade för Pappa vad jag sysslade med, han skakade på huvudet och skrev sedan Affärsmannen Hans Block på alla brev till mig, för att påminna mig om min tvivelaktiga sysselsättning i randen av det sjunde budet.
Facklig verksamhet var också något främmande och farligt. Själva förbundsstadgarna sade, att föreningen skulle verka för medlemmarnas ekonomi. Det var den renodlade egoismen. Dessutom satte facket sig upp mot överheten och sade sig veta bättre än de som utbildats och utvalts till ledarskap och länge utövat det. Dessa synpunkter var svåra att förena med omgivningens under det röda 70-talet.
Jag var statstjänsteman. En sådan skulle vara aktsam
om allmänna medel, se till skattebetalarnas intressen och
ta arbetet som ett kall. Offentliganställda fick konflikträtt
under mitt första jobb. Jag blev uttagen till strejk när
min dotter Sara var nyfödd. Skilda värderingar om facklig
verksamhet fick mina syskon att avsluta Saras dopkalas med ett
praktgräl.
Plan
över vårt hus. Det var inte så påkostat,
men vår lägenhet var bra. Den hade 7 rum på tillsammans
mer än 200 m2. Det var högt i tak. Pappas stora rum
var ljust och vackert, men oåtkomligt för oss. Jungfrukammaren,
som blev Eskils rum, låg åt norr mot en inbyggd gård.
Tidigare jungfrukammare hade bara haft indirekt belysning mot
ett norrfönster och vädring genom skafferiet. Ringledningen
var utrustat med en tavla, som angav varifrån signalen kom:
stora ingången, köksingången, sängkammaren
eller matsalen, där frun under måltiden kunde tillkalla
jungfrun genom att trycka på en knapp i golvet. De två
sista ledningarna var ur funktion.
Det kom ett brev från en galen församlingsbo. Hon skrev om präster, som levde i lyx och svängde sig i sina palatser. Pappa skrattade åt det orimliga i brevet, Mamma blev upprörd och hänvisade till kökets usla standard. Själv hade jag sett armodet i Haga, när Pappa delade ut församlingens julgåvor. Där fanns enrummare utan varmvatten, med dass på gården och kolkamin. Kolet var dyrt. Jag tänkte på vår halvmoderna 7-rumslägenhet och tyckte, att brevskrivaren hade rätt.
Fast ibland verkade vi ha det dåligt. Hur fattiga var vi? Vi åkte aldrig till fjällen, vi hade inget eget sommarställe, vi hade inget elektriskt tåg, som många klasskamrater. I köket förekom då och då möss, som kom från grönsakslagret i källaren upp efter ledningarna i det måttligt underhållna huset.
Frågan om vår ekonomiska ställning var enkel att besvara, även för en oinformerad liten pojke. Visst var det stora utgifter för fem barn. Pappa var frikostig med obetald representation, låt vara mest kaffe. Men det fanns resurser. Pappa unnade sig obegränsat med böcker. Gick en bok sönder, lät han binda om den. Han tillhörde inte societeten i Göteborg, även om han tyckte om att visa sig på mottagningar och uppvakta biskop och landshövding varje nyår, men han hade det bra ställt. Det var en himmelsvid skillnad mot ett arbetarhem.
Dessutom hade han kunnat sköta sin ekonomi bättre, och vinna i stället för att förlora på inflationen. Han hade kunnat köpa ett sommarställe, om han vågat frångå bondesamhällets princip att aldrig sätta sig i skuld. Han hade aldrig en tanke att sälja allt och ge till de fattiga.
Pappa var högerman i en arbetarstadsdel. Högern värnade om tronen, altaret och penningpåsen. Pappa var stolt över sin adliga mor och forskade om släkten. När han efter ett solklart val fick sin utnämning till kyrkoherde, anhöll han om audiens, for till Stockholm, uppvaktade Konungen och tackade. Högern stödde kyrkan, så Pappa stödde högern. Han tiggde gärna från Göteborgs överklass till olika välgörande ändamål. Han ansåg, att lyckan inte låg i pengar, och att det var barnsligt att tro, att mänsklig nöd kunde byggas bort med bättre bostäder. Arbetarna kunde få det litetbättre, bara han själv inte fick det sämre. Det var stöld att ta en blyertspenna, men klasskillnaderna kunde vara hur stora som helst.
I Bibeln lät det annorlunda. En rik man frågade Jesus om vägen till evigt liv. Jesus sade:
Ett fattas dig:
gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt
de fattiga;
då skall du få en skatt i himmelen.
Och kom sedan och följ mig.
Mark. 10:21
Den rike mannen gick bedrövad bort, men i den urkristna församlingen blev kommunismen verklighet:
Men alla de som trodde
höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt;
de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde
och delade med sig därav åt alla,
efter som var och en behövde.
Apg. 2:44 - 45
Texten om den rike mannen var svår. Tyvärr kan man inte släppa in Jesus i möblerade rum, i alla fall inte om de är borgerligt och ordentligt inredda, utan att riskera ett och annat. Men prästerna kom med olika undanflykter: Det var nog en retorisk överdrift, eller det kanske bara var den mannen, och inte vi andra, som måste genomgå ett sådant prov. Jag blev inte övertygad.
Andra organisationer än kyrkan har haft problem med solidariteten med de fattiga. Sverige hade en tid högst eller näst högst levnadsstandard i världen. Socialdemokraterna talade om en världsvid solidaritet, men den räckte inte för att släppa in flyktingar på den svenska arbetsmarknaden eller för att radikalt verka för en utjämning mellan nord och syd. Partiets ledare var säkert medvetna om, att väljarna inte eftersträvade verklig solidaritet, och än mindre genomförde de några inskränkningar för egen del.
Apostolisk fattigdom var inte främmande för Mamma. Hon var dotter till en prästänka. Hon hade sett brist och hunger bland arbetare i Göteborg under första världskriget. I Indien hade hon sett verklig nöd. Hon erkände, att varken hon eller andra västerlänningar kunde leva på infödingarnas standard. En gång hade hon tyckt, att det var för ynkligt att bara ge en tiggare ett halvt öre, så hon gav ett öre i stället. Då blev hon överhopad av fattiga, och måste återgå till den vanliga taxan. Rikedom betydde ingenting för henne.
Var gick egentligen gränsen för vad jag kunde kalla mitt? Skulle jag rätta mig efter Pappa eller Mamma? Öppna gräl förekom aldrig, så saken blev inte ordentligt belyst. Skulle jag ta Bibeln på allvar eller ej?
Det sjunde budet ledde liksom de tidigare till en omöjlig
situation: Inget utrymme fanns för mig själv och min
egendom. Varje öre måste räknas. Gud såg
vartenda russin jag åt. Syskonens hån och Pappas förebråelser
för köp av tablettask och leksakslok hade båda
gudomlig sanktion. Allt som gavs ut på mig själv var
stöld från de fattiga. Förspilld tid kunde bli
förspilld salighet. Varje minut av fritid var tidsstöld,
som visade mitt fasthållande vid den förgängliga
världen och min likgiltighet för evigheten. Det var
hopplöst att bli frälst. Jag kunde bara sjunga med i
psalmen:
Vart flyr jag för Gud och
hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
Väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.
Jag bävar då jag uppåt himmelen ser:
Där stå mina synder beskrivna.
Och kastar till jorden jag ögonen ner:
Där äro de alla bedrivna.
Gud vare mig syndare nådig.
Sv. ps. 260:1, 2
| Föregående | Nästa | Innehåll | Beställ |